The only väg is upp

Det finns dagar när jag bara måste läsa ungdomsböcker, när de är de enda som duger, och då inte för att de skulle vara enklare eller mer lättlästa utan för att de ofta är mer rakt på och alldeles underbara. En sån dag slet jag med mig The only väg is upp hem från jobbet och gav mig hän.

Filippas resa till London, för att söka till åtråvärda skådespelarskolan och skaffa sig ett liv, imponerar massor på mig. Tänk att våga ge sig av, resa till ett annat land och slå sig lös. Själv brottas jag med en dröm om att våga åka ett veckoslut till London själv. Jag är 35. Och jag vet inte ens om jag vågar… Möjligen är alla ni som läser just nu helt oförstående och skulle likt Filippa tagit chansen så snart den gavs, men jag är grymt impad.

The only väg is upp är en charmig bok som jag skulle älskat som tillbakadragen tonåring, den hade nog kunnat peppa mig en del. Min vuxenläsning består mycket av förnumstiga tankar om Filippas val av kille, ångestigenkänning när det gäller det där med lögnerna och en svag irritation över att flera av karaktärerna är lite endimensionella (men det ordnar sig säkert i o ch med fortsättningen, Stjäla the show som kommer i vår). Den stora orsaken till att jag valde att läsa och som också är min största behållning är förstås London. Jag hoppades få läsa om de där mytiska platserna som egentligen är rätt sunkiga men har vackra namn, och så lite vardagslondon och lite sånt jag känner igen. Och allt det fick jag vilket betyder att jag troligen kommer läsa fortsättningen för att få mer. Och kanske, kanske, kanske kan jag övertyga mig om att dra iväg på den där egensemestern också. Kan Filippa så kan jag! Kanske…

The only väg is upp Emmy Abrahamsson. Raben & Sjögren