Jag orkar faktiskt inte riktigt det här, vissa saker kommer faktiskt för nära.
Då tänker jag på Sigrid är en bok om tystnad, om oerhörd kärlek som inte blir uttryckt. Hanna som återkommer, Sigrid som tyst älskar utan att någonsin få ihop det med det vardagliga, med levandet. Kalle på byn som tar emot tigande och leende, Bossepojken som lämnar och Åkepojken som inte orkar. Och jag gråter över dem alla för att jag känner dem.
Jag har växt upp så, i tigandet. Inte bara tigandet men det har varit och är fortfarande en stor del av delar av min omgivning och mitt förflutna. Alla de där känslorna som inte benämns. Kärleken, besvikelsen, hatet, det eviga förlorandet. De som finns kvar men inte blir sedda. Det är sjukt förstås men jag tror att det fortfarande finns där ännu ett litet tag, på landsbygden mer, där jag kommer ifrån. De som gör sådant de inte är ämnade för eftersom de föddes till det, de som inte drömmer och de som tänker att kärleken försvagar och aldrig räcker till. De som aldrig i sitt liv sagt att de älskat en levande själ. Fast de gjort det. Förstås.
Det skulle räcka med en utsträckt hand. Ett ord. En beröring. Och inte ens det förmås.
Då tänker jag på Sigrid är en näst intill fulländad (jag gillar inte slutet och har svårt för Stockholmssekvenserna) bok om dem vi sällan benämner, de vi inte ser. De som inte verkar se oss men som kanske gömmer hela världen i sin kropp. För mig blir det fasansfullt tydligt hur djupt det tysta sitter när den här boken får mig att fundera kring mig själv. Skulle jag kunna sträcka ut handen till (vissa av*) mina älskade och säga att jag älskar dem (att de i sin tur inte skulle kunna vet jag)? Insikten att jag lätt skulle kunna skriva det men att öga mot öga skulle det bli osagt gör mig väldigt ledsen. Stridslysten, men väldigt, väldigt ledsen.
Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson. Wahlström & Widstrand
* För att väga upp lite av tragiken i det här vill jag påpeka att jag har en nutid i uttalad kärlek även om det förflutna ofta var tyst. Mina barn ska somna varje kväll med minnet av att de är älskade, och det minnet ska innehålla såväl kramar som ord – det är en helig regel hos oss. Bara så ni vet att jag inte är helt förlorad…
Vad fint skrivet! Det känns som en bok med hög igenkänningsfaktor även för mig. Boken ligger på att-läsa-listan.
Jag tror att du också kommer gilla den och särskilt om igenkänningen finns där. Och tack!
Jag ser så mycket fram emot att läsa den här boken! Men kanske att den kommer för nära … Vi får se!
Jag grät hejdlöst under stora delar av läsningen och det var väldigt jobbigt också efteråt med alla tankar som sattes igång men det är en väldigt bra bok och det är skönt att få känna igen sig och dela med andra även om det bara är romankaraktärer. Jag hoppas att du också kan känna dig lite stärkt av den!
Tänk vilka känslor en bok kan väcka. Det var helt andra känslor den boken väckte hos mig, och det beror säkert på att vi bär på olika bagage. Jag har inte med mig tigandet från barndomen, utan tvärtom det eviga ältandet och analyserandet.
Så är det säkert, alla läser sin egen bok utifrån egna erfarenheter. Tyckte du också om den?
Vilken vacker text du skrivit! Tack för den!
Tack snälla, är så väldigt glad att jag fick inspirera dig till läsning!