Maken till svår recension att skriva… Jag orkar helt enkelt inte få ihop det, därför följer här en hög oordnade tankeflöden nedtecknade under läsningen plus några kommentarer:
När Maria Sveland tar sin utgångspunkt i dokumentären ”Könskriget” från 2005 så knyter det sig i magen på mig.
Hon menar att det är där det avgrundsdjupa hatet mot feminismen som vi idag ser på flera håll har sin grund och början. Och jag minns hur illa jag mådde när jag såg de där programmen. Hur ledsen jag var över det jag förstod att de skulle betyda.
Att det ska vara så farligt ändå, den här tanken om att kvinnan också är människa. Att det ska vara så hotfullt skrämmande…
Behandlingen och bevakningen av F! upplevde jag förstås som fasansfull och orättvis redan då, men i Svelands beskrivning blir hela vidden synlig samtidigt som jag inte vill tro på det, det kan inte vara det här landet vi kämpar om att få kalla vårt! Att vi kommit så kort väg och att motståndet är så starkt. Varför vill vi oss inte väl?
Jag tycker att Sveland kunde kosta på sig att godkänna flera sätt att vara feminist.
Individ och struktur kanske måste ses tillsammans om vi vill förändra. För det vill vi väl? Mitt problem med att hänge sig enbart åt strukturförtryckstanken är att det fastnar i det där bitterfittetänket. Jag vill inte vara bitter och uppgiven, jag vill vara revolutionär (men jag orkar allt för sällan). Sveland får mig att se problemen men hon eldar mig aldrig till aktion vilket kanske beror på att förklaringen alltid landar i patriarkatstanken och aldrig kommer därifrån eftersom patriarkatet är en rätt orubblig massa.
Diskuterar inte män feminism, F! och Sveland alls?
En ofantligt stor andel av alla citerade tyckare är kvinnor vilket är bra eftersom kvinnors röster ska höras. Men tanken på att det kanske inte finns några män att citera oroar mig. Blir inte män upprörda eller engagerade av feministiska diskussioner? Det är en liten smula fasansfullt i så fall faktiskt. Att sedan flera av de citerade debattörerna chockar mig är en annan sak. Att exempelvis Hanne Kjöller och jag inte tycker lika är jag van men Sveland bjuder på horribla citat också från personer med vilka jag trott mig dela världsbild. Det är lite jobbigt faktiskt…
Kapitlet om #prata om det: Jag orkar inte…
Varför så svårt att förstå, varför så känsligt? Jag vägrar tro att alla män vill ha rätten att göra vad de vill med kvinnor. Vill folk verkligen inte helst göra sånt med varandra som båda får något ut av? Känner mig naiv, dum och skyddad.
Under läsningen av det här kapitlet blir det också kännbart för mig att det här är en bok uteslutande om hatet. Solidariteten syns ingenstans, men jag hoppas att den finns där…
Kopplingen mellan främlingsfientlighet och kvinnohat
Och återigen tänker jag på Magnus Linton och den stundtals väldigt obehagliga debatt som drog igång efter Svelands läsning av hans bok.
Pär Ström och Pelle Billing måste väl finnas med i boken men jag kan inte låta bli att tycka att viss dumhet borde förtigas…
Kommentarer överflödiga.
Svelands känsla att hatet flyttat in i henne är också min egen.
Boken ger mig egentligen ingen ny kunskap utan resulterar främst i att jag får svårt att andas och känner mig uppgiven. Men jag tycker verkligen att Maria Sveland skrivit en riktigt viktig och modig bok och trots att vi inte alltid tycker lika så är hon en stor förebild. Jag blir förvisso väldigt ledsen av Hatet men samtidigt är det kanske bra att bli nedslagen ibland, så att en kan resa sig igen – om en orkar…
***
Så sammanhängande blev det alltså till slut. Och jag vågade tycka någonting trots att jag saknar auktoritet på området, heja mig 😉 Nu när det gått en vecka efter utläsningen kan jag också säga att jag lyckats smälta boken och hittat en del kraft ur den. Det finns ändå mycket styrka i det faktum att feminismen uppenbarligen upplevs som så hotfull, då måste den ju också äga någon sorts makt att förändra. Jag hoppas att fler ska orka se det fina i det och vilja vara med och dela ansvaret. Hej utopi! Men ändå…
Hatet av Maria Sveland. Leopard förlag
Bra skrivet! Bättre än vad jag själv lyckades knåpa ihop.
Jag tycker ditt inlägg om Svelands bok idag är jättebra, intressant också att vi reagerar lika på den!
Tack! 🙂
Det finns en dubbelmoral hos henne som inte så många tycks reagera på. Hon stormade ju en pubkväll som Pär Ström ordnat på Södermalm för sina anhängare. Hon var ledare och hade 50 st personer med sig och de delade ut bilder på en avhuggen penis och var enligt uppgift mycket agressiva och hotfulla. Men vi kvinnor är ju alltid offer.
Den där pubkvällen beskrivs ju på olika sätt av olika personer så det är svårt att ta ställning till vad som verkligen hände tycker jag. Antar att någon form av objektiv sanning hamnar någonstans i spektrat mellan Ströms sanning och Svelands sanning.
Ännu en som har fått påhälsning av Peter/Petra. Bråda dagar för hen idag. Hittade Billings inlägg om pubkvällen och han tyckte det var en trevlig kväll och skrev positivt om Sveland. (och det var ju samma kväll som Ström upplevde som så himla hotfull)
Ja, jag fick påhälsning av Peter/Petra bara för att jag skrev att boken var beställd… Ska bli spännande att se om hen kommer tillbaka när jag läst boken!
Det måste verkligen vara bråda dagar för hen…
Gillar förresten ditt inlägg. 🙂
🙂
Ugh, jag läste också boken härmoveckan och det tog mig flera dagar att ta mig ur den misantropi som boken fick mig att känna. Det känns obegripligt att det finns människor här och nu som tycker att jag och mitt kön är mindre värda än djur. Jag trodde liksom Sverige passerat det stadiet någon gång på medeltiden.
Ja och som sagt känns det extra illabådande att inga män yttrar sig i dessa debatter på nätet/offentligt. Däremot brinner många män i min bekanskapskrets för feminism och jämställdhetsfrågor (alltså den riktiga sortens sådana inte a la genuskillen i boken) annars hade jag nog misströstat totalt.
Samma här, boken lägger en filt av depression över mig men verkligheten klarar ibland av att ge lite hopp. Jag känner också män med balanserad feministisk övertygelse vilket är mycket skönt. Men det är fortsatt oerhört sorgligt att vi inte kommit längre.
Ser fram emot att läsa denna ofantligt mycket, den är nog i min brevlåda om ett par veckor.
Ska bli spännande att läsa vad du tycker sen!
Nu har jag läst klart boken. Visst blir man initialt upprörd, men ju mer jag läser desto mer slås jag av bristen på djup och det svartvita enkelspåriga perspektivet. Sammantaget är jag faktiskt riktigt besviken.
Håller med om att det är en partsinlaga naturligtvis, det är ju Svelands berättelse och många versioner av andras berättelse har ju redan offentliggjorts så jag tycker inte att det är ett problem utan fördjupande i sig.
Har inte läst den, men däremot Skitliv: Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad. Den är lika svår att skriva en recension över, vad kan man säga mer än att det är hemskt? Och man blir arg av att läsa den….
Lite svårt att skriva om den på en blogg för ett skolbibliotek – lite mer hopp vill man ge ungdomarna än att säga ”Ledsen det är kört! Så här kommer din framtid se ut”
Skitliv ”vill” jag också läsa. Men det är svårt med de där tunga men sanna böckerna och hur man ska lyfta dem.