Men å! Som tidigare meddelats så blir jag lika förälskad i varje ny Austen-bok jag läser eller läser om och Northanger Abbey är naturligtvis inget undantag. Eftersom det är så länge sedan jag läste den första gången och eftersom jag bara läst den en gång och inte söndertittat den på film heller så bjöd den dessutom på ett extra glatt och överraskande återseende.
Inte mindes jag att den var så bubblande och förälskad rakt igenom. Inte mindes jag att Catherine Morland var en så fantastiskt intagande huvudperson vars romantiska livsinställning jag avundas lite. Inte mindes jag att hon var sådär bubblande nyförälskad genom hela boken och att det fick mig att känna likadant.
Av hjältemän (hos Austen) är väl mr Tilney den minst perfekte (?). Han är frånvarande en hel del, droppar Catherine på Northanger abbey trots att han vet vad som finns där och att hon är den hon är. Han är rätt naiv, men jag förlåter honom, för att Catherine gör det. Att se hela romanen genom hennes ögon gör något med mig, något gott. För samtidigt som Catherine kan vara skarp i sin ilska så är hon ändå förlåtande och i stor utsträckning angelägen om att komma med ännu en bortförklaring till en vän som felat. Men när vännen felat väl mycket eller gjort någon hon verkligen tycker om illa, då finns det ingen pardon att hoppas på. Jag älskar lilla ömtåliga kick ass Catherine!
Och så är Northanger Abbey en bok om läsning och fiktiv verklighet, om det gotiska och vad det gör med ens sinnesstämning och fantasi, och den biten kan jag inte annat än älska heller.
2 svar på ”Northanger Abbey”