Beslutsangst

Idag fördriver Bokbabbel tandvärksmåndagskänslan med att tänka på bokmässan. Själv gör jag sedan några veckor tillbaka mitt yttersta för att inte tänka på mässan alls. Eftersom jag inte ska åka. Inte. Ska. Åka! Det är ärligt med lite gråt i bröstet jag konstaterar det. Rubriken ovan anspelar sålunda inte på ångest över beslutsfattandet, det är redan avklarat. Nu är det mer jobbigt för att det faktiskt inte blir. Anledning? Familjelogistiska saker, och så är det ju det där med den fantastiska Londonresan, en kan som bekant inte få allt. Men ändå… Visst finns det väl någon mer som inte ska åka och som kan angsta tillsammans med mig i september? Någon? En endaste liten bokbloggare?

Amatka

Genusmedveten dystopi. Smaka på orden. Förstå briljansen!

20130404-203446.jpg
När jag läste Jagannath i julas förstod jag att Karin Tidbeck är en av våra nya stora. Efter att ha läst den här Tjänarinnans berättelse-doftande dystopin är jag än mer övertygad.

Jag var lite rädd för att läsa Amatka faktiskt, var orolig för att jag skulle få en Kallocain-reaktion (dvs jag ser briljansen men får ingen känslomässig kontakt). En inte helt orealistisk oro faktiskt eftersom Amatka utspelar sig i ett totalitärt samhälle inte alls utan likhet med det i Kallocain. Försiktighet, nedtonad tystnad och försiktigt utspel av känslor är en dygd. Men går det att känna med människorna som är instängda i staden Amatka? Ja men faktiskt. Jag ska inte säga att jag direkt gillar dem och tar dem till mitt hjärta men det finns flera där som faktiskt berör mig på djupet.

Karin Tidbeck tar med sig en del från sitt novellskrivandet, exempelvis det långsamma avslöjandet av Amatkas verklighet. Uppbyggandet av stämning, och så förkärleken till det absurda (vad sjutton är det som händer på slutet egentligen?).

Och så finns där en rättskaffens (?) bibliotekarie. Bara en sån sak…

Amatka av Karin Tidbeck. Mix förlag

Förord

Veckans bokbloggsjerkefråga lyder:

Hur viktiga är böckernas förord egentligen? Läser du dem eller skippar du dem helt och hållet?

Mitt enkla svar är att förord inte alls är viktiga (och att jag sällan läser dem) om de inte är skrivna av Stephen King..

Jag läser gärna förord i fackböcker men när det gäller romaner är jag nog lite skadad efter allt för många förord till klassiker där för mycket av handlingen avslöjas. Det är trevligt att förutsätta att läsaren inte läst tidigare trots att det är en gammal och poppis bok. Förordspoilers är det värsta!

Stephen King är som sagt undantagen denna inställning. I hans för- och efterord får en ofta en hel berättelse om bokens tillkomst, som ofta förstärker upplevelsen av boken utan att avslöja. Bland så mycket annat är King alltså kung också av förord.

Älskade fascism

En bok om den fascistiska rörelsen… Borde vara ganska mörkt, hopplöst, lite på gränsen till ogenomträngligt och framförallt rätt tråkigt. Tycker man. Och så visar det sig vara världens resa, med en superb ciceron och en hel massa kunskap jag inte hade en aning om att jag saknade.

älskade fascismSom historiker är det lätt att älska Henrik Arnstad. Han är ju mannen som satt dit Herman Lindqvist vid upprepade tillfällen. Missförstå mig rätt, det finns två personer som inspirerade mig att bli historiker en gång i tiden (och jag älskar dem fortfarande för det) – Peter Englund och Herman Lindkvist. Det handlade om engagemanget och glädjen i att berätta. Lindqvist har gjort stora insatser för historieintresset i det här landet. Men (stort men!) det får ju finnas gränser för vad man kallar historia. Och när man får kalla sig ”historiker”. Själv drar jag gränsen några kilometer norr om den plats där man börjar kommentera prinsessnamn under historikerflagg. Men detta är ju inte en text om den store Herman utan om den lite mer jordnära Henrik. Och han har ju inte enbart ägnat sina dagar åt att visa på andras felaktigheter, han har skrivit engagerat, initierat och klokt också. Många gånger. Alltså var jag rätt övertygad om att hans genomgång av fascismens historia skulle vara bra.

Den uttalade målsättningen med Älskade fascism är att skriva en sammanfattning av den existerande forskningen inom området och diskutera den till gagn för forskare, journalister och intresserad allmänhet (som det brukar heta). Och som han gör det! Med en personlig ton, med en aldrig sviktande känsla för riktningen och med inte sällan bitska kommentarer lyckas Arnstad manövrera en ganska tung koloss till att bli en helt greppbar och begriplig klump av information och förståelse av densamma. Det är rakt igenom resonerande och komplext. En liten detalj som jag själv blir helt oerhört förtjust i är hans sätt att inte bara skriva fascismens historia utan också i vissa delar humanvetenskapens. Och så är han feminist, och verkar lite förtjust i Foucault. What´s not to like?

Vem kan tänkas gilla den här boken då, förutom översnöade gamla historiker som faller i farstun för en snygg historieskrivning? Lagom eller mycket politiskt intresserade människor kanske. Alla som vill få ett sammanhang att luta sig emot i försöken att förstå hur sjutton SD kan ha väljare över huvud taget och dessutom så sjukt många som de har. Alla som någon gång har funderat över hur Breivik är möjlig. Alla som vill läsa en riktigt väl berättad historia. Det är en bok för de flesta helt enkelt. Och en viktig sådan.

Missa inte heller bloggen där såväl rättelser som recensioner publiceras!

Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia av Henrik Arnstad. Norstedts förlag

Trött nu

Jag har känt av den ett tag nu. Vetat att den är på väg. Den fruktade läströttheten. Efter en sjukligt forsande läsning under december-nu med över 40 lästa böcker i år börjar jag nu tappa takten, intresset och lusten. Och det är inte för att be om hjälp mot det som jag skriver ens, det känns helt ok, lite skönt rent av… Förhoppningsvis tappar jag det inte helt utan kan läsa lite lagom, och om inte så har jag alltid Paradise lost-dokumentärer och skogspromenader. En kan ha det sämre. Allt detta naturligtvis skrivet med den tröstande vetskapen att det kommer vända igen, det gör det alltid.

Hur har du det med läslusten för ögonblicket?

Weirdo

20130411-142239.jpg

När det gäller Weirdo så förväntade jag mig lite Gillian Flynn möter Tana French möter Elizabeth Hand möter Minette Walters Skulptrisen (Å, den behöver jag läsa igen, det vidrigt obehagliga slutet…). Men jag måste nog tyvärr säga att jag blev lite besviken. Eller mycket.

Jag tror att det här kan vara en sån här gång när det är mer problem med kompatibiliteten mellan mig och boken än med själva boken. Jag hade feber när jag läste och kanske påverkade det min inställning (den kombon kanske bara passar på zombieläsning…)? Visst är det mörkt och skitigt och visst har den på ytan allt jag vill åt i en bok av trasiga människor. Men. Inledningen känns väldigt stolpig och jag kan inte riktigt förlåta det sen ens efter att jag blivit insläppt. Och mitt största men: jag saknar nerv. Jag kanske missuppfattar boken men ska den inte vara lite spännande? Är det meningen att jag när jag träffar en karaktär för första gången förstår att hen har en viktig och undangömd roll i dramat (och att jag dessutom förstår vilken roll)?

Det finns förstås saker som jag gillar också, jag har faktiskt förärat Weirdo ett medelbetyg i min läsdagbok, det är ingen dålig bok. Jag tycker om Corrine och sättet hon får växa fram under läsningen, jag gillar det där småstadliga, stämningen är från och till förfärligt och fantastiskt tryckt. Sånt gillas.

Ni andra som läst, vad tycker ni – är det Weirdo eller mig (och i så fall skyller jag på förkylningen!) det är lite fel på?

Weirdo av Cathi Unsworth. Kalla kulor förlag

Världsbokdagen…

…hur fira den? Själv har jag ju som vanligt jobbat lite med böcker och just nu umgås jag med dessa:

20130423-173944.jpg


Läser lite, för in nyanlända böcker i ”rullorna” och funderar lite över i vilken ordning de ska läsas. Mer än så blir det inte idag. Men misströsta inte, lite världslitteratur blir det, lösa tankar och kanske till och med djupare funderingar och resonemang med Enligt O. Om några veckor.

Hur avnjuter du bokens dag?

Borde vara död

borde vara dödDet är roligt att hitta en genre som en inte hade en aning om att en var svag för. För mig är urban fantasy (stadsfantasi?) en sådan genre. Jag gillar Nene Ormes böcker om Udda väldigt mycket och ser fram emot mer om det udda Malmö. Och här får jag ett udda Göteborg av Pål Eggert. På ett sätt lockar det ännu mer eftersom jag faktiskt är lite bekant med staden i verkligheten. Det blir något extra att se det ovanliga i en omgivning som så mycket förknippas med grå vardag.

I en miljö befolkad av de utstötta och de övernaturliga får läsaren göra en vandring in i såväl mörker som frågor om liv och död. Och det är så himla lockande, kittlande och bra. Att jag är extra förtjust i det komplexa, den där ihopblandningen mellan ont och gott vet ni säkert och det får jag verkligen här. Vem är god, vem är ond, finns ondska och godhet? Jag älskar att det är svårt!

Om det finns något jag inte gillar? Jo då, jag tyckte verkligen inte om inledningskapitlet. Möjligen var jag inte inställd på vad som skulle komma och blev lite chockad av mörkret som slängde sig över mig redan på första sidan. Det var i alla fall på vippen att jag inte ville fortsätta… Sen tappade jag lite fokus under andra halvan av boken också. Och jag vet inte varför, det kan bero på mig, det kan bero på boken men faktum kvarstår att jag inte riktigt brydde mig lika mycket längre.

Det finns tydliga kopplingar, i form av återkommande karaktärer, till Pål Eggerts förra roman – De döda fruktar födelsen. Jag gillade också den men fastnade ibland på dialogen som ibland kändes lite obekväm. Här, i Borde vara död, är allt sådant bortarbetat. Berättandet flyter, dialogerna känns äkta och det är rakt igenom en snyggt och skickligt berättad historia. Eggert har utvecklats som författare och jag ser fram emot att läsa vad han hittar på framöver.

Summa summarum. Jag gillar urban fantasi. Borde vara död är en bra bok i genren. Läs den!

Andra som skrivit om Borde vara död: Bokstävlarna, Swedish zombie Skuggornas bibliotek, Beroende av böcker

Borde vara död av Pål Eggert. Styxx Fantasy

Den där Who-boken

Slutligen har jag då stött på en bok som ter sig omöjlig att recensera. Stora delar av läsarkåren finner troligen The writers tale: the final chapter totalt ointressant och kanske till och med till stora delar obegriplig. Jag älskar den.

För att göra det enkelt för oss, kan du pricka för följande påståenden som sanna?

  • Jag har sett Doctor Who (den nya serien)
  • Jag gillade Doctor Who (den nya serien)
  • Jag är fascinerad av skrivprocesser
  • Jag tycker om att få veta hur sånt jag älskat att se på tv växt fram
  • Jag klarar av att få vetskap om allt det där som inte blev

20130228-173406.jpgOm du nickar jakande inför alla dessa påståenden så rekommenderar jag boken varmt. Korrespondensen mellan Russell T. Davies och journalisten Benjamin Cook ger en väldigt klar och intressant bild av hur den sista säsongen med David Tennant och specialavsnitten som avslutade Davies era som show runner (djup saknad för svenskt ord att använda här) för Doctor Who växte fram och blev kanon. Själv tycker jag allra mest om de där funderingarna kring hur olika karaktärer ska växa, vem som ska spela dem osv. Jag gillar allt det slumpartade och det som blir till genom begränsningar i budget och det praktiska.

Har du inte kryssat för en enda av de där påståendena ovan så är inte den här boken något för dig. Men, jag tror att skrivarintresserade personer som inte sett Doctor Who kan få ut något av den faktiskt. Och de lär inte ha serien osedd efter läsningen… Själv har jag införskaffat två andra Davies-serier bara för att de verkar oumbärliga när jag läser. Bob & Rose och The Second Coming (med Davies första doctor). Det kan bli en fin tv-vår trots att jag tvingas vänta på senaste serien om doktorn, och trots att mina förväntningar inte är så höga på team Moffat/Smith.