”Prisbelönt Facebookdystopi” står det om den här boken på (det stilrent svinsnygga) omslaget. Och Facebookdystopi är ett väldigt lockande ord, till och med det som drog mig till Den levande från början, vilket härmed erkännes. Jag hoppades på en bok om samtiden och framtiden och allt som är fel med tekniksamhället. Och en riktigt obehaglig skildring av ett samhälle vid sidan av (framom) vårt är precis vad jag får. Ett kontrollsamhälle där alla är uppkopplade till ett socialt nätverk, där ingenting undgår och där ingenting går fel. Till synes…
Jag bygger detta enbart på fördomar (jag har bara Brott och straff att jämföra med…) men känns inte Starobinets språk väldigt ryskt? Det där lite nakna, stringenta, precisa… Intressant är det hur som helst, temat, förutsättningen för berättelsen, upplägget – allt är väldigt fantasieggande. Men det är också lite tungt att läsa, lite otympligt på något sätt. Dels är det språket men också sättet att berätta och avslöja. På ett svårförklarligt sätt ser jag det som såväl briljant som ett hinder i läsningen.
Jag tänkte en del på Karin Tidbecks novell Jagannath när jag läste boken och min känsla inför den är betydligt varmare än den jag känner inför Den levande, men det är ändå en intressant bok med lysande premisser. Läs och konfunderas, drabbas av insikten att det kanske är dags att lägga ner det där facebookkontot…
Andra som skrivit om Den levande: Eli läser och skriver,
Den levande av Anna Starobinets. Coltso
Jag blev avskräckt av facebookreferensen.
Och språket kändes oryskt jämfört med tex Metro 2033.
Snarare typiskt hård sf.
Men annars är vi överens. 😉
Skönt att vi är lite överens iaf 😉
Har liten erfarenhet av såväl rysk litteratur som hård sf, vilket kanske borde föranleda att jag höll mig ifrån fördomsfulla kategoriseringsförsök 😉
Vidhåller min dragning till facebookreferensen…