Försöker just nu, troligen på grund av den Skavlan-initierade anstormningen av biblioteksreservationer på Damien Echols bok de senaste dagarna, se Paradise lost. Ni vet de där tre dokumentärerna om tre felaktigt morddömda killar, den som alla andra såg när de visades på Svt för lääänge sen… Jag har velat se dem länge men som med så mycket annat så kommer saker i vägen. Nu tittar jag i alla fall. Om kvällarna. Ensam. Och det håller på att knäcka mig litegrann. Jag har kommit en bit in i första bara men eftersom det är så fasansfullt (så många nyanser av fasansfullt att jag egentligen saknar ord) måste jag pausa hela tiden för att jag gråter så mycket, för att jag inte kan andas eller för att jag helt enkelt inte står ut.
Frågan är således, till er som sett, det är värt det va? Eller? Det där att det delvis blivit ställt till rätta hjälper lite i tittandet men allt har ju inte ställts till rätta, kan inte ställas till rätta. Orkar jag det? Och alltså, bör jag orka eller ska jag lägga ner och förtränga det jag redan sett? Ledande frågor förvisso men jag behöver verkligen uppmuntran här!
Jag förstår vad du menar, det är riktigt hemskt! Men samtidigt: NU måste det ändå vara mycket lättare att titta på dokumentärerna än det var tidigare. Inse hur hemskt det var när de fortfarande satt i fängelse! Nu vet man i alla fall att de blev frisläppta så småningom, innan var det ju faktiskt tänkbart att det skulle bli ett verkställt dödsstraff.
Jo, det är säkert lättare men ändå, de små barnen och det de blev utsatta för av någon som går fri, föräldrarna och deras sorg och galenskap, de dömda som förlorat så många år… Det finns fortfarande så förfärligt mycket hemskt kvar. Härdar nog ut ändå…
Jo, det är helt rätt, det finns mycket hemskt kvar! Men det är ändå inte bara helt hopplöst nattsvart! Det är ju en helt gräslig historia, både för ungdomarna som fick tillbringa så många år i fängelse och för att den riktige mördaren faktiskt gick fri. Och de stackars mördade barnen och deras familjer, det gör ont att tänka på dem…
Usch, låter jobbigt. Skriv om du tyckte det var värt det sen!
Jag lovar att återkomma.
Jag älskar de här tre filmerna men ja, jag gråter också hejdlöst varje gång. Fast jag känner ändå någonstans att det ÄR värt att se dem. Varje person som ser dem är ett vittne, någon som vet vad som hände, som vet om de fruktansvärda morden och de felaktiga domarna. Och för varje ytterligare person så blir det svårare att dölja orättvisorna som begicks.
Så fint du uttrycker det! Precis så är det ju, jag känner det mer och mer ju längre jag tittar.