Amatka

Genusmedveten dystopi. Smaka på orden. Förstå briljansen!

När jag läste Jagannath i julas förstod jag att Karin Tidbeck är en av våra nya stora. Efter att ha läst den här Tjänarinnans berättelse-doftande dystopin är jag än mer övertygad.

Jag var lite rädd för att läsa Amatka faktiskt, var orolig för att jag skulle få en Kallocain-reaktion (dvs jag ser briljansen men får ingen känslomässig kontakt). En inte helt orealistisk oro faktiskt eftersom Amatka utspelar sig i ett totalitärt samhälle inte alls utan likhet med det i Kallocain. Försiktighet, nedtonad tystnad och försiktigt utspel av känslor är en dygd. Men går det att känna med människorna som är instängda i staden Amatka? Ja men faktiskt. Jag ska inte säga att jag direkt gillar dem och tar dem till mitt hjärta men det finns flera där som faktiskt berör mig på djupet.

Karin Tidbeck tar med sig en del från sitt novellskrivandet, exempelvis det långsamma avslöjandet av Amatkas verklighet. Uppbyggandet av stämning, och så förkärleken till det absurda (vad sjutton är det som händer på slutet egentligen?).

Och så finns där en rättskaffens (?) bibliotekarie. Bara en sån sak…

Amatka av Karin Tidbeck. Mix förlag