Den delvis välplanerade sommaren

Hur många gånger per år häver jag inte ur mig “å den boken ja, den ska jag läsa i sommar!”? Nog många gånger för att den där sommaren skulle behöva vara minst 72 veckor lång… I år tänker jag dock inte plocka ihop någon monstruös läshög att fotografera. Planen är vampyrläsning, lite Langläsning förstås och så tänker jag låna Brickenböckerna till läsplattan. Lite bakåtlutat sådär. På känn och lust. Känns som ett vinnarkoncept i år.

På bloggfronten då? Ja de som följer mig på facebook vet att jag hade långtgående planer och till och med hade skrivit en hel del redan för några veckor sen men att jag råkade radera dokumentet (det var när jag skulle delge världen denna oförrätt jag upptäckte att jag blivit avstängd från twitter)… Sånt skulle kunna få mig att gå i sommardvala egentligen men jag ger inte upp! Recensioner kommer det bli förstås, efterhand. Och så tänker jag skriva om en del böcker på 100-listan som jag läste för såpass länge sedan att de inte är ombloggade. Sen blir det en inläggsserie som heter Veckans vampyr och hänger ihop med min vampyrläsning (det är dock osäkert om det verkligen blir ett vampyrinlägg i veckan, det kändes mest som en kul rubrik ;-)). Och så blir det nog en Langserie också, och den drar faktiskt igång redan imorgon. Ingen sommarsemester här med andra ord 🙂 Men det mesta kommer att tidsinställas, mycket är redan skrivet (igen) och jag kommer troligen vara ytterst sporadisk med tilltittandet av bloggen under semestern (som inträffar om några veckor så ett tag till kör vi på alldeles som vanligt)

Hur ser dina sommarplaner (läsmässigt, för bloggen, resplaner, trädgårdssoftande…)?

Att de i tid må väckas

20130518-211019.jpgDet sker oförklarliga saker i svensk glesbygd. Där träden växer täta (jag älskar såna här skildringar av skog, Frida har visat tidigare att hon kan), där vattendragen gömmer mörkret, där 1940-talet hela tiden lika gärna kunde varit 1800-tal. Där händer det onda och ogripbara.

En flicka lämnar sitt hem och inuti henne finns något förfärligt, andra flickor möter en man, en flicka drömmer om en annan man och en präst tvingas se det enda som kan beröva honom tron.. Och monstret sörjer….

Frida Arwen Rosesunds Att de i tid må väckas är en bok som jag egentligen inte vill läsa eftersom den är så obehaglig samtidigt som jag inte kan låta bli för att det är så bra. Allra bäst och värst är beskrivningen av vistelsen i den där stugan. Sällan har jag känt mig så instängd, utelämnad och rädd för det som finns inuti och utanför. Så jäkla obehagligt.

Möjligen är jag inte helt nöjd med slutet, kanske hade jag kunnat behålla några fler gåtor och några hopp. Men i övrigt måste jag säga att Att de i tid må väckas är en djupt oroande bok. På det där bra sättet.

Att de i tid må väckas av Frida Arwen Rosesund. Mörkerdottir förlag

Musik

Jag skriver typ aldrig om musik här, troligen för att musik har sån liten plats i mitt liv. Det är mest barnen som spelar sin jäkla skitmusik (pardonera min franska men har barn medfött dålig musiksmak? Femåringen dissade Queen häromdagen, det måste väl ändå vara det ultimata beviset). Själv lyssnar jag i bilen, när jag promenerar och någon enstaka gång när jag är ensam, sentimental och kanske lite berusad. Inte så ofta med andra ord…
20130524-174159.jpg

De flesta brukar tycka att det här är lite sorgligt eller i alla fall märkligt. Det har blivit klart för mig med tiden att en enligt normen ska vilja musik hela tiden, det ska finnas en sång att förknippa varenda händelse med. Men jag är inte sån. Visst har jag också gråtit över olycklig kärlek till någon platta (som jag inte minns vilken det var förrän jag hör den igen). Visst minns jag till synes ändlösa och melankoliska nätter med The Beautiful South i min lägenhet i Gävle, visst minns jag hur det var att upptäcka Elvis och Kenny Rogers och Johnny Cash i mina föräldrars skivsamling. Visst har jag också förälskat mig i en ny grupp eller artist. Musiken är bara inte en ständigt närvarande del av mitt liv, som böckerna eller skogen eller ensamheten. Men visst spelar musiken roll, så här skrev jag till exempel den 24 april 2009 i min gamla blogg:

Jag söker känslorna. Inte medvetet men jag har förstått att det är det jag gör nu. Mycket handlar om förra hösten när allt hände i raketfart och känslorna kastade mig fram och tillbaka tills jag inte orkade utan stängde av. Men det handlar om de senaste årens jobbstress, flyttstress och omställningen i att få barn också. Jag har inte hunnit med att få med mig själv i alla flyttar och förändringar.

20130524-174306.jpgEtt sätt att nå in är att söka sig bakåt. Mycket hittar jag i musiken. Länge har det varit Queen. Med Queen tillbaka till 1992 igen, 15 år – sjukt deprimerad men levande. Och som jag älskade Freddie Mercury! Och som jag älskar fortfarande. Det är väl inte de djupaste texterna men någonstans i det bombastiska möter jag ändå mig själv.

Men det är inte bara i återgången som svaret finns. Man kan hitta sina gamla vänner för första gången också. Äntligen har skivsamlingen välsignats med Olle Ljungström. Jag har aldrig begripit honom förut. Men nu har han blivit någon sorts besläktad själ. Det finns en smärta och en närhet hos honom som talar rakt in i mig, in i gamla sår och det gamla jaget som jag litegrann har tappat. Att höra hans röst blir som att återupptäcka och åter lära känna någon som man tappat och inte förstått hur mycket man sörjer. Det låter säkert såväl obegripligt som pretentiöst och rätt tragiskt men Olle är en vacker del av mitt liv och mitt omhändertagande av mig själv just nu.

Annars är jag också rätt musikkonservativ, kanske främst för att jag använder musik som trygghetsknark*. Jag vill känna igen. Jag vill få den där känslan av att vara åtta år och höra pappa spela Cash i vardagsrummet när jag ligger nybadad och ska sova, den där känslan av att allt är bra… Och den gångna veckan har jag hittat en guru som kan förse mig med musik som jag älskar innan jag hört den. En musikvärldens svar på Dark places-Helenas boktipsande helt enkelt. Jag är alltså helt tagen efter Markus Larssons vecka på Musikguiden i P3 (det kan ha förekommit tårar). Dels över det där jag känner igen (typ allt i första programmet), allt jag inte visste fanns men som jag nu får slänga mig ut i och upptäcka (hela tredje programmet) och allt annat fantastiskt. En enkel instruktion för den som vill lära känna mig utan att orka läsa Fiktiviteter eller typ maila mig är att lyssna på det där soul och countryprogrammet från i onsdags. Det är allt jag älskar, på djupet. Ett litet tips bara.

* Det absolut tydligaste exemplet på detta fenomen är kanske när jag i mitt katatoniska tillstånd i samband med slutskrivandet av avhandlingen enbart, bara lyssnade på Simon & Garfunkels Hazy shade of winter, i en månad (det kan ha varit under en längre tid, allt är ett kaos på minnesavdelningen för den tiden). På repeat. Enbart…

Hur ser ditt förhållande till musik ut?

Kaosutmaningen

Ok, jag är klar… Som jag misstänkte gick det rätt smärtfritt, noterbart utan att läsa en enda vampyrbok… 20+ av 35 punkter avprickade i kaosutmaningen

1. Läs en bok vars originaltitel är på svenska. Älskade fascism
2. Läs en bok som är skriven av en nu avliden författare. Northanger abbey
3. Läs den sista delen av en trilogi eller serie. Den mörka staden
4. Läs en bok med två personer på omslaget. Springa med åror
5. Läs en bok som publiceras 2007
6. Läs en bok vars titel består av tre ord. Rör mig inte
7. Läs den första volymen av en serie eller trilogi. Styggelsen
8. Läs en bok som handlar om vampyrer.
9. Läs en bok som har över 600 sidor. The writers tale
10. Läs en bok vars författare har ett M i för-och efternamn.
11. Läs en bok vars omslag är mestadels rosa.
12. Läs en bok med ett par på omslaget (ett romantiskt par, jfr. fjärde punkten).
13. Läs en bok med träd på omslaget. Mississippi
14. Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag. Den levande
15. Läs en bok som snart kommer på film (under 2013 eller 2014).
16. Läs en bok som har mindre än 300 sidor. Var det bra så?
17. Läs en bok som publicerades under 2013. Dödsdömd, på svenska i alla fall
18. Läs en bok som handlar om älvor eller alver.
19. Läs en bok med en av de fyra elementen på omslaget.
20. Läs en bok som är skriven av en författare under 30 år. Fågelhuset
21. Läs en bok med ”The” i början av titeln.
22. Läs en bok som handlar om demoner eller andar.
23. Läs en bok vars titel innehåller sju ord (jfr. sjätte punkten). All I want for christmas is planekonomi
24. Läs en dystopi. Amatka
25. Läs en bok vars omslag är mestadels rött. God natt, oktober
26. Läs en (översatt) bok vars omslag är samma som originalet. Var är Alaska
27. Läs en bok om tidsresor (som till exempel Tidsresenärens Hustru).
28. Läs en bok vars huvudperson har speciella kunskaper/egenskaper/krafter. Monstrets dotter
29. Läs en debutroman. Fara vill
30. Läs en fristående bok. Weirdo
31. Läs en bok utan människor på omslaget. Faithful place
32. Läs en bok vars omslag är mestadels vit.
33. Läs en bok som publicerades 2012. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
34. Läs en bok som i originalspråk varken är svenskt eller engelskt. Flickan som slutade tala (franska)
35. Läs en bok om änglar. Borde vara död

Yarden

20130511-214446.jpg

Vad ska jag säga? Så många nyanser av eländes mörker, och jag vet inte var jag ska börja.

Min ständigt närvarande tanke under läsningen är att “jag hoppas han har det bra nu”. Jag hoppas att Kristian Lundberg slipper slava, gömma, förnedra sig och frysa. Jag hoppas han är trygg och varm och försörjd. Men det jobbiga är ju att det inte räcker. För den historia han berättar handlar inte bara om honom. De är många där på Yarden och alla andra gudsförgätna platser där människor utnyttjas för att vi inte vill betala för saker. För att vi är så jäkla snåla och osolidariska helt enkelt. Lundberg pratar en del om klasshat och jag förstår verkligen, och känner igen en del av hans resonemang trots att jag väl gjort en klassresa och nuförtiden riktar det där föraktet också mot mig själv. Det jag känner när jag läser är främst av allt ett samhällsförakt. Vi, samhället, tillåter att människor behandlas såhär. Vi har byggt det här samhället… Vi tillåter att vissa saker förändrats minimalt sen folk hostade ihjäl sig på byggen på Henning Nilssons (Fogelströms Stadserie förstås) tid. Jag blir så sjujäkla arg, och det kanske är bra. Nu gäller det bara att kanalisera…

Välskrivet är det förstås också.

Yarden. En berättelse av Kristian Lundberg. Brutus Östlings förlag

Paradise lost: Diskussionen

När jag såg de här filmerna och läste Damien Echols bok så kände jag ett stort behov av att få diskutera. Jag frågade Michaela som skriver Beroende av böcker, som jag visste sett dokumentärerna, om hon ville prata lite. Och det ville hon. Under någon vecka nu efter att jag sett och hon sett om lite har vi mailats och vridit och vänt på alla olika infallsvinklar vi kunde hitta. Resultatet följer nu, oavkortat och lite långt men väldigt intressant om ni frågar mig (och det gör ni förstås, det är ju min blogg ;-))

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Fiktiviteter skrev:

Här kommer några funderingar kring första filmen:
När jag började se filmen så visste jag ju vad som skulle komma, vad visste du när du såg första filmen första gången? Jag överraskades av och tyckte det var så snyggt uppbyggt att filmmakarna aldrig berättade för mig vad jag ska tycka men att det ändå snart blir ganska tydligt att de tre är oskyldiga. Det som visas från rättssalen understryker det och allt är naturligtvis vinklat åt det hållet men på ett så oerhört snyggt och subtilt sätt. Troligen för att det inte behöver vinklas så mycket för att bli väldigt tydligt. Jag är väldigt svag för den där avsaknaden av berättarröst.

Jag fick pausa hela tiden när jag såg första filmen, för att det var så genuint sorgligt alltihop, alla är så utsatta och trasiga. För mig är första filmen den sorgliga filmen, andra är den smutsiga (förklarar det när vi diskuterar den) och tredje är sammanfattningen och tack och lov någon sorts upplösning även om en hoppas att det blir en bättre upplösning till slut.

En sak som jag tyckte var väldigt jobbig var att se bilder på de döda pojkarna. Hur tänkte du kring det? Jag är osäker på om det är nödvändigt egentligen, skulle inte de ha kunnat utelämnats, eller hade de förlorat för mycket i autencitet då? Som det är nu är de små pojkarna bara med som fotograferade lik och jag får ingen känsla för dem som barn och människor. Föräldrarna sörjer dem förstås men ingen berättar historien om dem eller låter dem ta plats i den här berättelsen. Ju längre filmsviten lider ju mer saknar jag dem och nu när wm3 är friade är det de tre barnen som återstår på något sätt om du förstår vad jag menar. De är begravda under alla dessa papper och väldigt få bryr sig om dem och deras rättvisa…

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Beroende av böcker skrev

När jag såg den första filmen så tror jag att jag inte visste något alls om vad som komma skulle. Jag såg den på tv och då den släpptes i USA 1996 20130521-212032.jpgså gissar jag att det tog den åtminstone ett år att nå en svensk publik. 1997 var jag tjugotvå år. I mångt och mycket var jag fortfarande lite ”tonåring” klädd i svart och precis som Damien Echols så lyssnade jag på hårdrock och gick runt i band-tröjor. För mig var identifikationen med de här killarna omedelbar. Vet att jag tänkte mycket på att det lika gärna kunnat vara jag som råkat ut för den här orättvisan om jag blivit född i den amerikanska södern. Det skrämde skiten ur mig. Just hela det här paketet med tre killar i min egen ålder, som såg ut som jag, som verkade tänka som jag, och det faktum att självaste Metallica hade gett filmmakarna tillåtelse att använda deras musik i filmen gjorde att jag genast blev engagerad.

Tror inte jag förstått förrän på sistone hur fattigt stora delar av USA faktiskt är. Allt är så… torftigt. Jag får samma känsla som när jag läser Moa Martinsons böcker, man tror knappt att det är sant. Fast de historierna utspelade sig för hundra år sedan, Paradise Lost handlar om ett nutida Amerika.

De mördade pojkarna ja, som oftast enbart representeras av sina förtvivlade, sörjande och ofta rasande föräldrar. Det blir som du säger sällan berättelser om vilka de var, bara ännu ett konstaterande att de faktiskt är borta. Jag minns faktiskt inte hur jag reagerade på bilderna av deras döda kroppar då, för snart tjugo år sedan, men när jag sett om det på senare år så har det varit outhärdligt. Fast det är effektfullt. Förmodligen är det en av de stora skillnaderna på amerikansk och svensk dokumentär, sådana bilder skulle aldrig få förekomma här. Men just det att man inte ens försöker leta efter den riktiga mördaren är en av de sakerna som fortfarande hemsöker mig och förmodligen alltid kommer göra. Tack och lov så har de som jobbade för att frige WM3 inte slutat bidra med tid och pengar så utanför rättssystemet pågår fortfarande ett arbete med att få tag i den riktiga mördaren. Men staten Arkansas har stängt fallet.

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Fiktiviteter skrev

Det är intressant det där med identifikation. Jag känner också igen mig i Damien, förvisso lyssnade jag på mesigare musik (det var mycket U2 men väldigt lite Metallica ;-)), men jag var annorlunda, hade troligen bättre koll på Aleister Crowley än Damien och pysslade med en massa förkastligheter som tarot. Tanken på att det skulle kunna leda till häxjakt och dödsstraff hade ju skrämt livet ur mig, det var ju liksom nog att överleva en vanlig skolgång…

Fattigdomen slog mig också, det är delvis det jag menar när jag tänker på den andra filmen som den smutsiga filmen. I första filmen har jag så fullt upp att ta in fallet men i del två blir allt så mörkt och fult att jag knappt står ut. 20130521-211938.jpgDe bor ju i värsta misären, något som blir ännu mer tydligt i Damiens bok, och allt är så sorgligt. Barnen har blivit utsatta för både det ena och det andra långt före morden, det är misstankar om misshandel och gud vet vad. Folk är med i tv och filmen och pratr men gör det för att få betalt, och det är inte utan att man förstår dem… Den andra delen i det där skitiga är att jag tycker att det blir lite obehagligt när filmen så öppet anklagar John Mark Byers för morden på rätt lösa grunder, en film om en häxjakt borde nog hålla sig borta från att bedriva egna häxjakter. I tredje filmen pekar man ut Hobbs men det ärinte riktigt lika illa iom att det inte är i så stor del av filmen, och så verkar det finnas lite mer på fötterna. Men jag tycker nog att avslöjandet av vem som faktiskt är skyldig borde ske i en annan film, eller ännu hellre inom rättssystemet som i sin tur blir skildrat i en annan film… Det är väldigt svårt det där eftersom den oficiella ståndpunkten är att fallet är löst.

John Mark Byers är för övrigt en väldigt intressant karaktär, han är ju sjukt irriterande och skrämmande med sitt predikande och sin ibland totala galenskap (som känns till hälften äkta, till hälften som ett spel för gallerierna), men samtidigt måste jag beundra hans förmåga att ändra sig inför bevisen. Som förälder behöver han nog någon att verkligen hata (om vi nu förutsätter att han är oskyldig och det tror jag) och då är det starkt att sluta med det och erkänna att han haft fel. Sen bör ju hans viktigaste drivkraft när tiden gått nu vara att rättvisa skipas och det har ju inte hänt än.

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Beroende av böcker skrev

Oh, tarotkortlek hade jag med! Den ligger faktiskt fortfarande kvar i min bokhylla, har inte kunnat slänga den. Men det var ju precis som du säger baske mig nog att försöka överleva skolan, tanken på häxjakt var långt borta där och då. Det var svårt nog att överleva som hårdrockare i en skola fylld med pastellfärgade Grease-ungdomar.

Fattigdomen i filmerna, men ännu mer detaljerat beskriven i Echols bok, är fruktansvärd. Det handlar inte om att inte kunna få de senaste jeansen eller att man inte har någon cykel utan att man lever i skrangliga skjul som egentligen är byggda för djur. ”Hus” där vattnet i toaletten fryser på vintern. Eller i undermåliga husvagnar som praktiskt taget faller i bitar. Det handlar om att gå hungrig och trasig och att inte äga något av värde. Fortfarande blir jag chockerad när jag möter den fattigdomen i filmerna, allt är så torftigt och sorgligt. Kanske är det därför det talas så lite om de mördade pojkarna? Fick de driva vind för våg, visste ingen vad de pysslade med om dagarna? Eller är folk rädda att avslöja de övergrepp som förmodligen begicks mot pojkarna innan de blev dödade?

John Mark Byers är en väldigt intressant person. Jag fullkomligt älskade att hata honom i de första filmerna, nästan frossade i de känslorna. Han fick på något sätt stå för allt det onda, inskränkta och ”inavlade” i den amerikanska södern. Men nej, han förtjänade inte att bli utpekad på det sättet. Inte alls faktiskt. Just det att en dokumentär som är ute efter att avslöja en häxjakt på oskyldiga själva gör sig skyldiga till en är så fel som det kan bli. Fast just den biten löser sig ju i tredje filmen när Byers böjer sig inför bevisen och faktiskt helt byter åsikt. Det är riktigt stort! Även om där kanske finns en längtan från hans sida att få befinna sig på ”de godas” sida och att ha de rätta åsikterna. Och även fortsätta bli intervjuad i tv. Men jag hoppas jag övertolkar de signalerna för jag vill att han ska ha ändrat sig på riktigt, att det faktiskt är så enkelt att han är en förtvivlad förälder som vill att rättvisa ska skipas.

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Fiktiviteter skrev

Jag gav bort mina tarotkort till min syrras kompis, hade jag sett de här filmerna då hade jag troligen bränt dem istället 😉

Den där fattigdomen… Det är sådär förfärligt som jag tänker mig delar av Sverige på 1800-talet, om ens det… Welcome_to_West_Memphis_AR_008Jag är naturligtvis skyddad och priviligierad men jag vet att fattigdom finns också idag, också i Sverige, men det Damien beskriver i boken och som jag ju faktiskt får se med egna ögon i filmen är något annat. Det chockade mig faktiskt på riktigt, att det var så utbrett, att barn växer upp så idag. Så fruktansvärt ovärdigt ett välfärdssamhälle! Jag tror du kan ha rätt om barnen och tystnaden kring dem också. Föräldrarna sörjer förvisso men det känns lite som att det finns en tendens att samhället i övrigt ser barnen som “fattiga barn” och trash, snarare än bara barn. Det är anmärkningsvärt tycker jag att de enda som jag kan minnas i filmerna upprepade gånger prata om de tre barnen och att fallet måste klaras upp för deras skull (förutom några föräldrar då) är Damien, Jason och Jessie som ju kommer från samma förhållanden…

När det gäller John Mark Byers så är han som sagt förfärlig och fantastisk på samma gång, jag älskade också att avsky honom. Jag måste nog tro att han inte skådespelar helt och hållet, han tror nog på det han säger sig tro på men sen är det ju graden av förstärkning vid framförandet som är intressant. Hans förtvivlan i de första två filmerna tror jag faktiskt är äkta (utspelet av de är en annan femma) liksom hans svängning i den tredje filmen. Sen är det ju osäkert om han gjort den svängningen om han inte haft filmerna att förhålla sig till och intervjupengar att tänka på…

Jag såg ju de här tre filmerna väldigt tätt inpå varandra och jag måste säga att när jag såg färdigt den sista samma dag som jag läste ut Damiens bok så var jag mest glad över att ha överlevt. Jag har mått så illa, gråtit så mycket och fått sån huvudvärk av det här. Det är förstås värt det, inte minst för att förstå samhället, tankarna kring ondska och sorg lite bättre. Jag är glad att jag sett dem men är samtidigt också glad för varje dag som går som jag får lägga mellan mig och upplevelsen om du förstår hur jag menar. 18 år är så lång tid att jag inte orkar tänka på det. Jag blir yr av att tänka på allt som hänt mig de senaste 18 åren, att tänka på allt som inte hänt de två uppsättningarna pojkar är förfärligt bortom ord.

Min man såg bara tredje filmen med mig och jag tror att han tyckte sig få en bra bild av händelserna, och jag är nog beredd att hålla med. Purgatory är nog den bästa av filmerna, kanske för att jag får ett visst avslut men mest av allt för att den har alla fakta osv som inte fanns back then, och den ger en bra överblick. Men jag skulle inte ha velat vara utan de två andra, det är ju de som ger fördjupningen, visar hur det såg ut i West Mempis och faktiskt visar vad folk och medier sa när de sa det. Det blir så uppenbart att det är lång tid när man ser den första filmen till exempel. Det krossar mitt hjärta att se hur unga de är (särskilt Jason, han är ju verkligen ett barn!) och sen se hur de blir vuxna där innanför galler…

RE: Paradise lost, ett litet samarbete
Beroende av böcker skrev

Jag har också levt ett väldigt skyddat och privilegierat liv i jämförelse. Det är absolut artonhundratal (och lite Dickens) över fattigdomen i vissa delar av USA och förmodligen en av de bästa grogrunderna för den typen av häxjakt och hysteri som drabbade staden efter morden. Den stämning som piskades upp och som beskrivs väldigt bra av Echols i hans självbiografi skrämmer mig mer än många skräckfilmer har gjort. För det här är på riktigt, det hände verkliga människor. Speciellt obehaglig är mannen som letar bevis på djävulsdyrkan och som inte drar sig för att hitta på eller lägga ord i munnen på de han intervjuar.

Tyvärr kommer inte de tre döda pojkarna fram på det sätt som man skulle vilja att de gjorde. Men förmodligen finns inte det materialet som du 20130521-211959.jpgoch jag eftersöker; foton från familjesemestrar, historier om fritidsaktiviteter och likande. De här killarna fick med största sannolikhet, liksom de tre anklagade när de var i samma ålder, klara sig så gott de kunde medan föräldrarna gjorde sitt bästa för att överleva ännu en dag. Det är för mig en av de sakerna som skaver mest i efterhand, att det är sex stycken övergivna barn det handlar om. Övergivna av praktiskt taget alla. Och hur många till i samma situation finns det inte i de där barackerna, husvagnarna och skjulen i detta nu?

Jag har sett filmerna allteftersom de släppts för svensk tv och de senaste åren har jag även följt fallet via internet och den sida som sattes upp för WM3. Dagen när nyheterna annonserade att de blivit släppta så grät jag faktiskt en tår. Det var så oerhört stort! Jag trodde någonstans inom mig att det var kört, att de skulle få sitta inne tills de dog för att staten Arkansas var så inriktad på att rädda sitt eget ansikte. Men det har varit tufft att gå igenom hela det här materialet, ibland på gränsen till outhärdligt. Bilderna på de döda pojkarna som du har tagit upp tidigare är så obehagliga att jag på riktigt inte vet var jag ska ta vägen när de visas. Echols berättelser om sin barndom river i hjärtat, för hur är det ens möjligt att en liten pojke ska få vara med om allt det här i ett av världens rikaste länder? Men förmodligen är det viktigt just därför. Hur kan det någonsin förändras om det inte visas upp?

Och där avslutar vi vår diskussion, förhoppningsvis vill ni också vara med och säga er mening. Gör det så pratar vi vidare i kommentarerna. Så sätter vi en liten punkt med en avslutningsmening från Michaelas mail ovan:

Alldeles nyligen såg jag om delar av de två första dokumentärerna, som faktiskt ligger på Youtube, och fortfarande får jag rysningar av de där kameraåkningarna gjorda med helikopter i luften ovanför West Memphis, de som visar trailer parks och motorvägar samt Robin Hood Hills där pojkarna mördades. Allt till Metallicas Welcome Home (Sanatarium).

“Welcome to where time stands still

No one leaves and no one will

Moon is full, never seems to change

Just labeled mentally deranged”

Det här inlägget publiceras också på Beroende av böcker

Paradise lost: Dödsdömd

20130510-211549.jpg

I början när jag läste Dödsdömd var jag lite orolig inför att skriva den här texten. För jag tycker inte alls om Damien Echols, han är till en början en rätt osympatisk karaktär som ser ner på och äcklas av varenda människa utom möjligen sig själv. Och hur berättar man att man känner så inför en person som suttit halva sitt liv i fängelse för ett brott han inte begått utan att verka ogin? Damien Echols har all rätt i hela världen att vara bitter, arg (oj så mycket ilska det finns innanför det där skalet!) och äcklad av mänskligheten. Herregud, jag är äcklad över oss när jag är klar med den här boken.

Det är i mycket Eddie Vedders blurb som gör det svårt för mig eftersom han skriver att “Damien lär oss hur vi ska leva” och jag känner verkligen att han inte gör det. Men jag bet ihop och läste vidare. Och insåg att nej, Damien lär oss banne mig inte hur vi ska leva (jag vet exempelvis av egen erfarenhet att det är försvaret som är så lätt att ta till när man blir lämnad utanför och bortvald, att se ner på andra, inte funkar i längden, det bryter ner en inifrån), han visar oss hur vi lever, överlever. Hur en människa bryts sönder av att inte visas respekt, inte lyssnas på, inte bli behandlad som en människa. Och han visar hur också vi som är fria att styra över vår yttre tillvaro beter oss jävligt illa. Echols gör dessutom några riktigt intressanta analyser av rättssamhället, exempelvis att dödsstraff inte utdelas till dem som gjort sig skyldiga till de värsta brotten utan till dem som får mest uppmärksamhet. Det är en skämmande och tankeväckande analys.

Den tillvaro som Echols skildrar är så vidrig att jag mår illa bara av att tänka på den. Skiten, förtvivlan, våldet. Och de där historierna om de otillräkneliga och ibland oskyldiga som förs till avrättningskamrarna.

Till detta är det här en berättelse om en liten pojke som växte upp under fattiga, kärlekslösa och rent vidriga former och aldrig fick lära sig sitt eget värde. Han verkar dock ha lärt sig det i fängelset. Texterna är till stor del skrivna i fängelset och det märks en tydlig utveckling, en mognadsprocess kanske (han var ju trots allt väldigt ung när han fängslades). Den där osympatiske och hatiske Damien blir mer och mer generös, när friheten kommer kan han betrakta människor med värme, det märks dock vad fångenskap gör med en människas psyke. Jag tror att det finns goda chanser att Damien får ett gott liv, men jag tror också att det samtidigt på ett sätt är försent, att han är trasig och aldrig kan lagas helt och hållet. Att vi som samhälle måste dra lärdom av det. Vi i Sverige delar, tack och lov, inte ut dödsstraff men fel begås också här och hur ofta tänker vi på tillvaron för de som är frihetsberövade, de skyldiga och de oskyldiga?

Och så är det här också en bok som visar att det finns tre pojkar som fortfarande är döda, för vilka ingen rättvisa skipats och i vilkas namn fasansfulla oförätter begåtts.

Dödsdömd av Damien Echols. Norstedts förlag

Paradise lost: Filmerna

Det blir inga recensioner av de här filmerna helt enkelt för att jag känner att jag inte kan förhålla mig till dem i en sådan text. Istället kommer här de anteckningar jag gjorde under och strax efter tittandet. Därav det något ostrukturerade upplägget

Paradise lost: The child murders of Robin Hood Hills
Saker jag gråtit över när jag sett den här filmen: de små pojkarna och sättet de dog på, det faktum att den som mördade dem fortfarande går fri, att ingenting kan ogöra det som hände. 20130426-205331.jpg De andra tre pojkarna vars liv avbröts, deras sårbarhet, deras litenhet, rädslan som lyser i deras ögon, Damiens förvirring och samtidiga knivskarphet, Damien med sitt barn, allt som togs ifrån dem och aldrig kan ges tillbaka. Föräldrarna, alla föräldrar och deras sorg, saknad, rädsla och ilska. Att ingenting kan bli ogjort. Oåterkalleligt.

Att det är en fenomenalt slipad dokumentärfilm står klart redan från början. Inledningsbilderna på barnkroppar får mig att nästan kräkas och troligen hade min reaktion på filmen blivit ännu mycket starkare om jag inte vetat i förväg vilken historia jag skulle få berättad för mig. Jag är särskilt förtjust i tystnaden. Där finns ingen berättarröst som talar om för mig vad jag ska tycka, naturligtvis styrs jag ändå men det görs väldigt subtilt.

Paradise lost är det absolut värsta jag genomlevt på väldigt länge. Del två lär inte bli mindre jobbig…

Paradise lost: Revelations
20130426-205435.jpgÖnskemål: färre närbilder på bitmärken i människokroppar och avskurna kroppsdelar! Inte en enda tack. Och så vill jag inte ha galna agitatoriska kristna män på kyrkogårdar. Och inga orättmätigt inspärrade pojkar som blir män i fängelset. Inga föräldrar som förlorat sina barn, på något sätt. Inga mördare som går fria, inga barn som dör, inga förlorade människor. Jag vill istället ha rättvisa, soliga eftermiddagar och fågelkvitter. För mörkret knäcker mig och det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Mörkret som är verkligheten bryter sönder mig.

Och sen kommer jag sätta ihop mig, lite annorlunda, lite mer klarsynt kanske, lite mer desillusionerad och lite argare. Och kanske till och med lite mindre benägen att döma. För vad är den här filmen annat än förfärlig om jag inte får någon styrka med mig? Några goda föresatser…

Får lite dålig smak i munnen av anklagelserna mot galna styvpappan, anklagelser utan bevis var väl sådant vi skulle undvika…

Min kvardröjande tanke efter filmen är att det är så skitigt alltihop. Livet. Sorgen och kärleken som är så ful och skev och därför så igenkännlig. Det finns inte egentligen någonting innerligt eller vackert att hålla fast vid…

Paradise lost: Purgatory
Paradise-Lost-3-DVD-F

Äntligen var det klart och överlevt! Hela den här Paradise lost-resan har varit väldigt tung, har påverkat mitt liv och har förändrat mig i grunden på något sätt.

Egentligen behöver den som vill få överblick över fallet bara se den här filmen ur trilogin, och den är väldigt bra. Allra mest fascinerande Mark Byers som ändrat åsikt och nu är sådär galet passionerat för wm3 sak. Det är alltså möjligt att bara se den här filmen och ändå förstå hur linjerna går, men det vore synd för fördjupningen finns i de andra filmerna. Om man orkar…

Det som dröjer sig kvar är tyvärr barnen, de små pojkarna. För dem finns tydligen ingen rättvisa alls. Ännu mindre än det finns för Jessie, Damien och Jason.