Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

20130411-104305.jpg

Så många andra har redan läst den här boken. Så många andra har redan berättat om den, prisat den, förklarat vad det är för bok och varför. Och ändå. Jag blir så oerhört berörd, så förstummad och sorgsen. Det finns så många människor att gråta över, och då är ändå så många redan uteslutna (boken handlar om ett fåtal människor ur ett ogripbart stort kollektiv av “överlevare”). Det är outhärdligt. Som det ska vara.

Göran Rosenberg resonerar med sin far. För att få svar från en förälder och en gåta som inte längre kan svara, för att lägga bitarna på plats. Det är så smärtsamt rörande att följa resan. Faderns resa, men också sonens. Ghettots förfärliga verklighet, gaskamrarna, människors och samhällens oförmåga att gå vidare och ta hand om. Allt det förfärliga, i det stora och det lilla. Och det är så nära, i tid och i fysisk påtaglighet.

Det är en lärorik resa med allehanda uppehåll men allra mest är den smärtsam. För att samhället (och med det menar jag inte bara det svenska) misslyckades så kapitalt med att hjälpa, för att hjälp kanske var omöjlig att ge. För att vi människor kan gå sönder, irreparabelt, oavsett om vi blir befriade eller inte. Och trots alla vidriga hemskheter (ghettot! Påminn mig att aldrig någonsin mer läsa, se eller tänka på ghettot!) så är det ändå slutet som bryter ner mig. Mannen som vill se sin sons fioluppspelning, som är glad och tacksam, som… Där blir det så oåterkalleligt smärtsamt att jag glömmer att andas.

Vad finns att säga annat än floskler? Vi får aldrig glömma? Vi måste bli bättre på att hjälpa varandra? Det är en viktig bok som borde tvångsmatas in i alla som uppnått rätt ålder? Eller så avslutar jag med en fundering som blev starkare ju längre jag läste – vem var mamman? Varför kan jag inte få möta henne också? För Göran Rosenberg är hon kanske inte en gåta, men för mig framstår hon som en undangömd hjältinna. Henne vill jag veta mer om!

Ett kort uppehållet på vägen till Auschwitz av Göran Rosenberg. Albert Bonniers förlag

7 Replies on “Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

    1. Jag tror det är en bok att läsa när man är riktigt redo för den, inte som lättläst bredvidläsning. Den är jättetung men mycket bra.

  1. Det här är en sådan där bok som jag gärna vill läsa, men inte riktigt vet om jag orkar ned. Om du vill anknyta till temat andra världskriget och förföljelsen av judar så kan jag varmt rekomendera “Och i Wienerwald står träden kvar”. Den är vacker, sorglig och angelägen.

      1. Och i Wienerwald… är fantastisk. Fruktansvärt hemsk, ja, men samtidigt helt otrolig. Den höll mig vaken om nätterna och jag har gett bort den till flera av mina vänner.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.