Romantik är en lågt värderad genre inom skönlitteraturen vilket är såväl begripligt som motsatsen. Begripligt eftersom det finns så sjukt mycket dålig romantik, obegripligt eftersom detta i sig bevisar utmaningen – det är svårt att få till bra romantik och därför borde de författare som faktiskt lyckas få mer cred än de får.
Jag har läst min beskärda del av romantik genom åren. Jag har till exempel läst säkert över hundra Harlekinromaner och kan chocka världen med konstaterandet att det faktiskt finns välskrivna sådana också, mitt i floden av olika grader krattiga utgivningar. Sen har jag haft en lång kärlekshistoria med Margit Sandemo och hennes Sagan om Isfolket. Där har jag stått ut med många språkliga otympligheter men fortfarande idag vill jag mena att Sandemo verkligen kan bygga en historia. Ibland kan jag sätta just historien framför språk.
Simona Ahrnstedt är en svensk författare som fått ihop det här med romantik, språk och historieberättande på ett snyggt sätt (i såväl Överenskommelser som Betvingade). För mig är den perfekta avslappningsläsningen den där jag kan låta mig slukas upp av en riktigt medryckande (romantisk eller inte) berättelse utan att behöva lida av irriterande språkfel (se norskan som spränger sig in i Sandemos svenska utgåvor) eller förfärliga könsroller (svårt att hitta men det finns guldkorn).
Det var just min sen tonåren nedärvda (jag underhåller den inte längre särskilt ofta eftersom det trots allt krävs stora kvantiteter läsning för att hitta det njutbara) faiblesse för romantik som fick mig nyfiken på Nellie C. Lunds nya serie Völvornas gudar. Den första delen Dödens gåva kändes lite Sandemo i storyn. Romantik, historisk tid och myter. Sånt som jag behöver vissa stunder när ingenting annat funkar. Men tyvärr… Karaktärsbyggnaden fungerar inte, jag förstår dem lika lite på första sidan som på sista. Kärlekshistorien blir just på grund av detta svår att köpa, det berättas varför de dras till varandra men jag ser och känner det inte. Det finns en intressant romantikhistoria där i bakgrunden, dialogerna fungerar men kunde vara fler och beskrivningarna av folks utseenden kunde definitivt vara färre. Våldtäktsscener och förlåtelse av våldtäktsman ska en dessutom alltid vara försiktig med tycker jag. Och så vidare.
Dödens gåva fungerar inte alls för mig men jag tror ändå att serien kan växa. Om historierna byggs upp bättre och gestaltandet hamnar på plats så. Ur feministiskt perspektiv finns det också en hel del att bygga vidare på, så gott som alla huvudaktörer är kvinnor och fortsättningsvis hoppas jag de kan förstå den makt och dådkraft de besitter. Strunta lite mer i de rätt irriterande snubbarna är mitt råd. Jag tror absolut att det finns utrymme för mer romantik+historisk tid i våra bokhyllor. Möjligen är det också så att jag har blivit sur och krävande på äldre dar (knirr och knarr en är ju ändå 35…). Kanske skulle jag ha älskat det här som 15-åring. Men jag tror inte det, till och med den 15-åriga Helena kunde skilja en gott berättad historia från en god idé, även om hon aldrig i världen hade kunnat sätta ord på det. Men det kan jag ju inte riktigt nu heller å andra sidan…
Men förresten hörrni, visst finns det väl fler som gillar bra romantik? Tipsa mig gärna (jag är allergisk mot chick lit a la Bridget Jones och ser helst en historisk miljö, gärna med schyssta könsroller)!
Völvornas gudar: Dödens gåva av Nellie C. Lind. Sense förlag.
Jag är ett stort fan av romantiska böcker som är bra! Jag kan dock inte ge dig några tips för jag sitter i samma situation som du; att jag gärna skulle vilja läsa bra romantik men har problem att hitta böcker inom denna kategori. Jag får helt enkelt hålla koll på din kommentarstråd och se om någon tipsar om något bra 😉
Hoppas vi får riktigt mycket tips och inspiration!
Hur är det, har du läst Graceling/Kristin Cashore? Det är strängt taget mer fantasy än romance, men kunde passa. Jag har ett till förslag som inte heller är så mycket romance, Ellen Kushner. De böcker jag har läst är Thomas the Rhymer och The privilege of the sword.
Jag har läst Cashore och gillade väldigt mycket vilket betyder att ditt andra tips genast ska kollas upp 😉
Alltså det är ju inte helt lätt det här med romantik. Jag gillar en god Harlequinroman till och från men lämnar dem alltid med känslan att jag själv kan skriva bättre (har alltid sagt att jag skulle kunna skriva en riktigt bra harlequinroman, och jobbar på det, tro mig;)). Men i grund och botten finns det ingen som kan slå Jane Austen. Faktiskt. De flesta blir för fluffiga och platta på något sätt. Men jag är idel öra! 😉
Gillade fö Ahrnstedts båda. Historisk romance är nästan alltid bättre än samtida. Norah Roberts är väl helt okej annars. Gillar även Rosamunde Pilcher.
Håller med om att Austen är svår att slå även om jag tycker att hennes främsta fördel inte är det romantiska. Ska nog testa Nora Roberts någon gång, Pilcher läste jag lite i tonåren.
Vi kan ju alltid slå ett slag för böckerna bakom True Blood (Southern Vampire Mysteries, Charlaine Harris). 😉 Ska med fördel läsas på engelska. Just nu kan jag tycka att det verkar, efter Fifty Shades, kommit en våg av erotisk romance. Själv föredrar jag lite mer lågmäld och suggestiv romance ala Austen. Förbjuda små handtryckningar och heta blickar hellre en kukar och hett sex med piskor. (Inser att denna kommentar också skulle passa på dagens inlägg…;))
Jag föredrar också det lite mer lågmälda och vardagliga.
När det gäller böckerna om Sookie så älskar jag dem men har ändå vissa problem med mycket av det sexuella iom att det finns så många våldsamma och tvingande inslag.
Jag fullkomligt slukade Harlequin en period i tonåren (en sån där mörk hemlighet som man inte kan tala om i finrummen…). Läste också mycket Victoria Holt som jag älskade, blandningen av romantik och spänning. Älskade så mycket att jag inte vågar vända tillbaka och läsa om. Den enda bra romantik jag läst de senaste åren är Simonas böcker. Så jag kollar in tipsen du får;-)
Victoria Holt har jag faktiskt aldrig läst, kanske skulle testa… Hoppas vi får fler tips så att vi kan gå vidare med vår romantikläsning!