Vad ska jag säga? Så många nyanser av eländes mörker, och jag vet inte var jag ska börja.
Min ständigt närvarande tanke under läsningen är att ”jag hoppas han har det bra nu”. Jag hoppas att Kristian Lundberg slipper slava, gömma, förnedra sig och frysa. Jag hoppas han är trygg och varm och försörjd. Men det jobbiga är ju att det inte räcker. För den historia han berättar handlar inte bara om honom. De är många där på Yarden och alla andra gudsförgätna platser där människor utnyttjas för att vi inte vill betala för saker. För att vi är så jäkla snåla och osolidariska helt enkelt. Lundberg pratar en del om klasshat och jag förstår verkligen, och känner igen en del av hans resonemang trots att jag väl gjort en klassresa och nuförtiden riktar det där föraktet också mot mig själv. Det jag känner när jag läser är främst av allt ett samhällsförakt. Vi, samhället, tillåter att människor behandlas såhär. Vi har byggt det här samhället… Vi tillåter att vissa saker förändrats minimalt sen folk hostade ihjäl sig på byggen på Henning Nilssons (Fogelströms Stadserie förstås) tid. Jag blir så sjujäkla arg, och det kanske är bra. Nu gäller det bara att kanalisera…
Välskrivet är det förstås också.
Yarden. En berättelse av Kristian Lundberg. Brutus Östlings förlag
Riktigt bra bok. Jag mådde dåligt när jag läste den men det var ändå nödvändig läsning. Det finns så många papperslösa, rättslösa människor i vår omedelbara närhet som så många av oss inte vet existerar.
Precis! Det är ju ett tag sen Yarden kom men den behövs mer nu än någonsin med all intolerans och all okunskap som frodas. Alla dessa människor som finns mitt i det här samhället utan alla former av rättigheter…
Yarden är en sån där bok som jag vet jag borde läsa men dragit mig för pga hemsk.
Jo, den är hemsk men inte så att en inte står ut. Gör ett försök!