Musik

Jag skriver typ aldrig om musik här, troligen för att musik har sån liten plats i mitt liv. Det är mest barnen som spelar sin jäkla skitmusik (pardonera min franska men har barn medfött dålig musiksmak? Femåringen dissade Queen häromdagen, det måste väl ändå vara det ultimata beviset). Själv lyssnar jag i bilen, när jag promenerar och någon enstaka gång när jag är ensam, sentimental och kanske lite berusad. Inte så ofta med andra ord…
20130524-174159.jpg

De flesta brukar tycka att det här är lite sorgligt eller i alla fall märkligt. Det har blivit klart för mig med tiden att en enligt normen ska vilja musik hela tiden, det ska finnas en sång att förknippa varenda händelse med. Men jag är inte sån. Visst har jag också gråtit över olycklig kärlek till någon platta (som jag inte minns vilken det var förrän jag hör den igen). Visst minns jag till synes ändlösa och melankoliska nätter med The Beautiful South i min lägenhet i Gävle, visst minns jag hur det var att upptäcka Elvis och Kenny Rogers och Johnny Cash i mina föräldrars skivsamling. Visst har jag också förälskat mig i en ny grupp eller artist. Musiken är bara inte en ständigt närvarande del av mitt liv, som böckerna eller skogen eller ensamheten. Men visst spelar musiken roll, så här skrev jag till exempel den 24 april 2009 i min gamla blogg:

Jag söker känslorna. Inte medvetet men jag har förstått att det är det jag gör nu. Mycket handlar om förra hösten när allt hände i raketfart och känslorna kastade mig fram och tillbaka tills jag inte orkade utan stängde av. Men det handlar om de senaste årens jobbstress, flyttstress och omställningen i att få barn också. Jag har inte hunnit med att få med mig själv i alla flyttar och förändringar.

20130524-174306.jpgEtt sätt att nå in är att söka sig bakåt. Mycket hittar jag i musiken. Länge har det varit Queen. Med Queen tillbaka till 1992 igen, 15 år – sjukt deprimerad men levande. Och som jag älskade Freddie Mercury! Och som jag älskar fortfarande. Det är väl inte de djupaste texterna men någonstans i det bombastiska möter jag ändå mig själv.

Men det är inte bara i återgången som svaret finns. Man kan hitta sina gamla vänner för första gången också. Äntligen har skivsamlingen välsignats med Olle Ljungström. Jag har aldrig begripit honom förut. Men nu har han blivit någon sorts besläktad själ. Det finns en smärta och en närhet hos honom som talar rakt in i mig, in i gamla sår och det gamla jaget som jag litegrann har tappat. Att höra hans röst blir som att återupptäcka och åter lära känna någon som man tappat och inte förstått hur mycket man sörjer. Det låter säkert såväl obegripligt som pretentiöst och rätt tragiskt men Olle är en vacker del av mitt liv och mitt omhändertagande av mig själv just nu.

Annars är jag också rätt musikkonservativ, kanske främst för att jag använder musik som trygghetsknark*. Jag vill känna igen. Jag vill få den där känslan av att vara åtta år och höra pappa spela Cash i vardagsrummet när jag ligger nybadad och ska sova, den där känslan av att allt är bra… Och den gångna veckan har jag hittat en guru som kan förse mig med musik som jag älskar innan jag hört den. En musikvärldens svar på Dark places-Helenas boktipsande helt enkelt. Jag är alltså helt tagen efter Markus Larssons vecka på Musikguiden i P3 (det kan ha förekommit tårar). Dels över det där jag känner igen (typ allt i första programmet), allt jag inte visste fanns men som jag nu får slänga mig ut i och upptäcka (hela tredje programmet) och allt annat fantastiskt. En enkel instruktion för den som vill lära känna mig utan att orka läsa Fiktiviteter eller typ maila mig är att lyssna på det där soul och countryprogrammet från i onsdags. Det är allt jag älskar, på djupet. Ett litet tips bara.

* Det absolut tydligaste exemplet på detta fenomen är kanske när jag i mitt katatoniska tillstånd i samband med slutskrivandet av avhandlingen enbart, bara lyssnade på Simon & Garfunkels Hazy shade of winter, i en månad (det kan ha varit under en längre tid, allt är ett kaos på minnesavdelningen för den tiden). På repeat. Enbart…

Hur ser ditt förhållande till musik ut?

6 tankar på “Musik”

  1. Ganska motsatt! Har på musik många av dygnets timmar, skriver upp nya låtar jag hör, är besatt av texter, hatar nödrim, förälskar mig, delar med mig till familjen, spelar nästan sönder osv. Ända sedan jag var liten har jag många starka minnen av och till musik och för mig är det ett måste. Precis som läsning kan musik föra en långt bort i tankar och känslor. Typ så 🙂

    Svara
    • Intressant! Jag är också, föga förvånande, smått besatt av texter när jag väl lyssnar på musik. Nödrim väcker allergiska reaktioner och dåliga texter som inte hänger ihop har jag oerhört liten fördragsamhet med. Jag föredrar min tystnad framför musiken för det mesta, men visst kan jag också förälska mig i musik. Och jag håller verkligen med om att musik liksom böcker kan förflytta i både tid och rum.

      Svara
  2. Men ÅH, att jag får vara böckernas svar på Markus Larsson, vilken ära! <3

    Mitt förhållande till musik var länge lika passionerat och nördigt som mitt förhållande till litteratur, men någonstans mellan tjugo och trettio upptäckte jag att jag börjat släpa efter lite när det gäller musiken. Jag var inte först med nya skivsläpp, konserter med mera. Idag spelar musik en stor roll i mitt liv, men jag lyssnar mest på gamla älsklingar (Smiths, Nick Cave, Joy Division, Belle & Sebastian, massor av alt country och sorgsna singer/songwriters) och en del lite nyare musik (Arcade Fire, She & Him, Antony and the Johnsons… fast hmm, inte kan man kalla någon av dem för nya längre?).

    Så för att sammanfatta: kärleken brinner ännu, men nördandet och det aktiva uppsökandet efter ny musik har falnat en smula. Men musik är ju så oerhört direkt, så centralt placerat i hjärterötterna. Många är de kvällar, fortfarande, då jag efter några glas vin nostalgilyssnar på gammal britpop och upptäcker att jag kan varenda rad fortfarande. För ett tag sedan hade jag ett projekt då jag, inspirerad av just Markus Larsson faktiskt, listade mina 200 bästa låtar någonsin. Undrar vad som hände med de anteckningarna…?

    Svara
    • Det där med att nostalgilyssna och upptäcka att alla texterna fortfarande sitter där är svårslaget, det gör jag också gärna. Det är väl det där med att hålla koll och hitta nytt som jag inte orkar, och egentligen aldrig gjort. När jag hittar musik är den redan okredd och ute, men det kan ju vara bra ändå 😉

      Jag gjorde min hundralista (över böcker då) inspirerad av Markus Larssons (och Fredrik Virtanens) låtlista förra året, han är grunden till många infall…

      Svara
  3. Jag känner igen mig väldigt mycket i Helena Dahlgrens beskrivning. Jag var passionerad musiknörd när jag var yngre och i flera år var musiken viktigare än böckerna för mig. Om jag inte hade upptäckt Depeche Mode när jag var elva hade jag förmodligen inte varit den person jag är idag. I gymnasiet la jag i princip alla pengar jag hade på skivor, konsertbiljetter och musikfestivaler.
    Numera är min relation till musiken lite mindre passionerad, särskilt när det gäller att leta upp nytt. Men jag lyssnar fortfarande på musik i princip varje dag (särskilt när jag åker kollektivt). Jag har inte heller slutat gå på klubbar och konserter (senast: The Soft Moon i påskas). Det hjälper förstås att jag är gift med en musiknörd av enorma mått som både tipsar mig om nya intressanta skivor och som gör egen musik. Plus att jag har flera vänner som DJar och som jag brukar hitta mycket ny musik genom.

    Svara
    • Det är väldigt praktiskt att gifta sig med någon som kan underhålla ens intressen också när man själv inte orkar, jag har tack och lov också en man som brinner för musik och gärna tipsar om sånt jag säkert kommer gilla 🙂

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.