Morantologi

20130613-190406.jpgJag proklamerade redan när jag läst Caitlin Morans förra bok att hon blev min guru då. Och det är bara att konstatera att min kärlek håller i sig. När det gällde How to be a woman så var vi inte helt ense om allt som sades, men jag gillade hur det sas. När det gäller Morantologi är vi mer helt och hållet på samma våglängd. Jag vill vara Caitlin Moran!

Problemet med krönikesamlingar är att de är just krönikesamlingar. Det är texter staplade på varandra som inte är ämnade att läsas i tät följd. Och jag har problem med det också i Morantologi. Det blir lite överdos tillslut men det vägs till stor del upp av urvalet och att Moran introducerar varje krönika med en ofta slagfärdig minitext.

Allra bäst tycker jag förstås om när Moran går popkultur; när hon besöker Doctor Who-inspelningen, blir förälskad i Sherlock, dissekerar Downton Abbey (hur mycket jag än har älskat den serien så kan jag inte blunda för det löjliga längre) och ser Michael Jacksons begravning. Det är rent av briljant. Och så är det på sin plats att konstatera att Caitlin Morans man nog är någon slags hjälte…

Morantologi av Caitlin Moran. Albert Bonniers förlag

Veckans vampyr: Dead ever after

Jag försöker verkligen hålla inne med spoilers men utfärdar ändå en varning eftersom jag inte fixar det helt och hållet.

20130608-093855.jpgLåt mig vara ärlig, efter allt prat om dödshot pga dåligt slut, den här boken är inte bra. Det är såsigt och trist så som Sookieböckerna aldrig var till en början. Det är för mycket kristet prat mitt i allt dödande, för mycket matlagning, duschar (som Calliope redan påpekat) och alldeles för många gamla bekanta som måste dyka upp och säga hej alternativt rädda eller förstöra dagen. Det enda som egentligen funkar för mig är faktiskt slutet. För det första är det inte oväntat varför jag inte förstår chocken hos så många. För det andra gillar jag att Sookie väljer snällt och respekterar sig själv. Jag fattar att många önskade se henne leva lycklig med en viss person och tro mig det gjorde jag också länge. Men efter att ha tuggat mig igenom de senaste böckerna är jag oerhört tacksam över att inte Charlaine Harris valde att bortse från allt bråk utan faktiskt lät det destruktiva draget falla i bakgrunden. Det jag bär med mig efter läsningen av den här boken är att det uppenbarligen är svårt att få ihop en så här lång bokserie och att Harris trots allt var både sann och snäll mot Sookie till slut. Och det gillar jag.

Ett sånt här avslut (ja, det kommer någon sorts avslutningsbok också men den ska jag verkligen försöka ignorera med tanke på hur sopig The Sookie Stackhouse companion var) manar till eftertanke och nostalgi gör det inte? Jag läste min första bok om Sookie för fem år sen (på ett ungefär, tror jag – det var pre bloggen så jag minns inte så noga). Det var den där första översättningen av Dead until dark, den med den hemska framsidan och stavfelen och svengelskan och allt det där som kan få en att avsky en bok. Och jag tyckte verkligen inte särskilt mycket om, den första boken är fortfarande ingen favorit. Jag vet inte vad som tog åt mig, jag måste väl ha sett ett embryo till något stort, men jag testade tvåan också och där var jag fast. Sen läste jag feberartat bok efter bok fram till Dead and gone, tyckandes att den förvisso hade vissa brister men historierna var väl berättade och det var riktigt bra underhållning. Dead and gone var ett sånt fabulöst klimax att det naturligtvis inte kunde bli annat än nedförsbacke därifrån, men att det skulle gå så snabbt ner i tröttheten anade jag inte. Problemet med de senare böckerna är att de inte har varit lika bra berättade, det finns inget driv, de är lite tråkiga och det får inte underhållning vara. Det slutar liksom att vara underhållande då… Men jag kan förlåta det, jag kan bortse. Nu vet jag hur det gick, känner mig nöjd med det (ett tips för alla som inte är nöjda, läs fanfic, jag lovar att det finns det slut du önskar dig och jag är lika säker på att det till och med kan vara välskrivet) och kan lugnt avbryta nästa omläsning vid Dead and gone. Tack och hej Sookie, det har varit ett nöje (nästan hela tiden)!

Dead ever after av Charlaine Harris. Ace Books

Alla mina tidigare Sookie-recensioner finns här.

Årets bästa, so far

Mitten av läsåret, dags att summera. Eftersom jag läst sjukt mycket böcker, och följaktligen då också väldigt mycket bra, tar jag mig friheten att presentera hela elva favoriter (och då kan jag säga att det ändå varit supersvårt att välja bort, det finns en anledning till att det inte blev sex, eller tio…). I läsordning:

Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu – en förkrossande skildring av kärlek och den värsta tänkbara sorgen.
Coraline av Neil Gaiman – mitt första möte med den totalt geniale Gaiman, ruggigt fantastisk.
The fault in our stars av John Green – kommentarer överflödiga va? Jag grät (och skrattade) mig nästan fördärvad till denna bok.
Mortality av Christopher Hitchens – om att tvingas inse att en är dödlig. Naken, självgenomskådande och hemsk. På ett livsavgörande sätt.
Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson – en oväntad favorit om förflutenhet, släktskap och tystnad på landsbygden.
En man som heter Ove av Fredrik Backman – ännu en oväntad favorit. Få gubbar har fått mig att gråta och skratta som Ove.
Northanger abbey av Jane Austen – att jag älskar allt Austen är ju ingen nyhet men omläsningen av den här förälskade pärlan gav en ny favorit.
Var är Alaska? av John Green – mer Green, mer genialitet, fler tårar…
God natt, oktober av Valle Wigers – årets bästa debut? Jag saknar fortfarande ord…
Francesca av Melina Marchetta – en enkelt berättad historia om riktigt smärtsamma saker, jag älskar allt med den här boken!
Tell the wolves I’m home av Carol Rifka Brunt – jag är lite sist på bollen vilket betyder att alla andra redan sagt allt. Men den är så bäst som alla säger, minst.

På mitt sängbord

20130626-091336.jpg

Med en bild så suddig att jag blev tvungen att filtra den svartvit vill jag idag delge en unik företeelse på mitt sängbord. Fyra på varandra liggande tegelstenar (500+ sidor). Judas barn och Broken harbour läser jag just nu. The Accursed har av oklar anledning legat där ett bra tag (någon som läst den?) och Wolf Hall väntar på att bli omläst på svenska den här gången, det är förstås riktigt fånigt men jag blir liksom helt lycklig av att veta att den finns på svenska nu (snart i alla fall) och att så många fler kan få uppleva den. Till detta kommer Salems lot som väl också är i tegelstensklassen (men inte riktigt väl? Det är en riktig kortis med King-mått mätt) som jag läser på platta vilket gör den lite mindre bildmässig….

Vad härbärgerar du på sängbordet?

Ingenstans i min fars hus

Assia Djebar är en sån där författare som jag velat läsa länge utan att komma mig för. Det finns alldeles för många sådana… Hennes ständiga förekomst i nobelprissurret har naturligtvis ökat mitt intresse, liksom det faktum att jag fått för mig att hon är feminist.

20130529-205754.jpgValet av förstabok föll på hennes Ingenstans i min fars hus, en personlig resa tillbaka i tiden och en saklig men poetisk skildring av en uppväxt. Och det är riktigt, riktigt bra. Bra som i intressant, utmanande, politiskt, klarsynt och varmt. Assia Djebar berättar om sina föräldrar men utelämnar inget för att skydda dem. Deras tillkortakommanden gör dem till människor av kött och blod och jag blir alldeles varm i hjärtat av att få möta dem. Och helt tagen av att förstå hur Algeriet på 1940-talet var och kändes, hur frigörelse går till. Hennes uppgörelse är med det samhälle som fick fadern att vägra sina döttrar att lära sig cykla, snarare än med fadern själv. Hon resonerar hela tiden om samhällsnormer, vardagsförtryck och sätt att skapa normalitet i utsattheten samtidigt som hon ger sken av att tala om något mycket enklare.

Jag tycker mycket om Ingenstans i min fars hus och särskilt förtjust är jag i språkhanteringen. Assia Djebar resonerar fram sin historia. Hon tilltalar och samtalar med mig, sin mor, sin far och det känns hela tiden som att vi svarar henne och tillsammans skriver berättelsen. Bara en riktigt mästerlig författare lyckas bygga en sån illusion.

Ingenstans i min fars hus av Assia Djebar. Leopard förlag

Favoritläsning: Inte som andra döttrar

Den gamla goda biografitiden, helig i åminnelse. Nu läser jag sällan biografier eller självbiografier men det fanns en tid då det var allt jag läste. De skulle gärna vara supertjocka med bilder i mitten och handla om människor som John Lennon (det är den enda jag kommer på nu, men det var fler, jag lovar!). Jag läste dem i tonåren, när jag var påverkbar och i behov av exempel på hur en kan välja sitt liv. Möjligen var inte valet av böcker särskilt genomtänkt eller bra, men jag överlevde…

20130520-183630.jpgDeborah Spungens bok om dottern Nancy, hon som föddes, växte upp, levde, träffade Sid Vicious, blev kär och dog på Chelsea hotel i New York. Jag minns att jag upprepade gånger läste de där sidorna med hennes död men jag kommer också ihåg att det var hennes uppväxt och människan Nancy som fascinerade mig mest. Alla hennes problem med sjukdom och kamp och ändå lyckades hon leva, skaffa ett socialt liv och vara i alla fall lite lycklig en stund. Jag tror också att det här var den första bok jag läste som verkligen visade mig att världen inte är svart eller vit, ond eller god. För Deborah hatar inte Sid. Hon ser Nancy och sorgen och rädslan i Sid och det är så himla fint. Jag var förundrad över det, nu är jag mest beundrande och tacksam för att jag fick lära mig det redan då.

Idag blir jag glad varje gång en trasig tonåring plockar med sig Inte som andra döttrar ur bibliotekshyllan, men för det mesta tvingas jag sorgset se den stå där orörd allt för långa perioder i taget. Dags att missionera lite kanske…

Inte som andra döttrar av Deborah Spungen. Norstedts

Länkkärlek från Linda och Glad midsommar!

Hur bättre fira sommarhelg än att dela lite bloggkärlek? Linda på Enligt O skickade mig lite länkkärlek tidigare idag och jag skickar förstås vidare och passar på att önska alla en riktigt fin och fantastisk midsommarhelg!

Man publicerar hela listan, även sin egen blogglänk, och lägger i slutet av listan till en länk till en blogg som man vill tipsa om (Det behöver inte vara en bokblogg). Därefter skriver man en kommentar till den man länkat till med en direktlänk till inlägget med länklistan. Den person som blivit länkad gör samma sak och förhoppningsvis kommer listan spridas till flera bloggar för att slutligen komma tillbaka till Författardrömmar.

Den som har den sista länken när klockan blir 22.00 den 23 juni publicerar hela listan i sin blogg och länkar i slutet av listan till Författardrömmar och skriva en kommentar i hennes blogg med en direktlänk till listan så att hon kan publicera den i sin blogg. Kontakta Författardrömmar om ni har några frågor.

Här är listan: 

1. Författardrömmar
2. Ninas film och bokblogg
3. 23 Minuter
4. C.R.M Nilsson
5. Monika
6. Lotten
7. och dagarna går…
8. Enligt O
9. Fiktiviteter
10. Lingonhjärta

Langsommar: En främmande man

20130529-203212.jpgOrmsjöbodarna. Smaka på ordet. Skulle du åka till en plats med det namnet? Jag är osäker själv, det låter liksom både lockande och olycksbådande samtidigt. Ormsjöbodarna.

Puck Bure reser i alla fall dit för att fira midsommar och det blir förstås alldeles förfärligt turbulent till slut. Till en början lovar det att bli en avkopplande ledighet i spenaten men snart drar orosmolnen in. Bokstavligt och bildligt. Folk försvinner och folk dyker upp. Och så hemsöks Ormsjöbodarna av gamla minnen och förbannelser. Det hör man ju på namnet…

En främmande man är ett måste vid midsommartid, i alla fall för Langfantasten. Och det beror faktiskt inte bara på att den utspelar sig just vid midsommar utan också på att den är riktigt bra. Det finns ett mörker i den här boken som får den att nästan kännas gotisk. Regnet, molnen, den ruvande sjön, skogen och torpen som är näst intill egna karaktärer i berättelsen. En främmande man är helt enkelt en av mina mest lästa och älskade Lang.
Tänker du inkludera den i din midsommarläsning i midsommar?

En främmande man av Maria Lang. Norstedts bokförlag

Blunda och hoppa

Well hello Sarah Dessen, we meet at last…

20130531-165653.jpgBlunda och hoppa är alltså min första Dessenbok och låt oss inte låtsas annat än att jag har sjukt höga förväntningar efter en hel massa prat om hur fantastisk hon är Sarah Dessen. Håller jag med? Låt oss bena ut det här på ett vetenskapligt sätt.

Saker jag gillar med Blunda och hoppa: relationen mellan Remy och hennes bror, relationen mellan brorsan och hans flickvän, relationen mellan Remy och brorsans flickvän. Remys sätt att vara svinstörig tonårsbrud oh ändå rätt lätt att förstå sig på och gilla, hon kör liksom åt helt fel håll i högsta fart och jag vill inte ens stoppa henne för det är den väg hon måste ta. Och så älskar jag Dexter. Alltså verkligen älskar! Hela hans knepiga band. Jag tycker nog om människorna helt enkelt, för att de är speciella och känns äkta. Blunda och hoppa är en bok om något som känns som verklighet.

Saker jag inte gillar med Blunda och hoppa: jag vet inte riktigt faktiskt, men någonting är det. Någonting gör att jag inte riktigt knyter an och känner Remy och Dexter och berättelsen. Litegrann saknar jag mer djup och bredd i skildringen av vänskapen mellan Remy och hennes vänner. Men allra mest tror jag att det är en åldersfråga. I övre tonåren hade jag säkert kunnat relatera fullt ut till den här boken och min kärlek hade troligen varit oreserverad.

Jag gillar Blunda och hoppa och kommer säkert läsa mer av Sarah Dessen. Men framförallt tänker jag jobba hårt för att missionera hennes böcker till alla tonåriga bokslukare jag stöter på.

Blunda och hoppa av Sarah Dessen. Raben & Sjögren

Francesca

20130605-165728.jpgFörra året vid den här tiden skrev jag här på bloggen om hur mycket jag älskade nyutgivna Jellicoe Road. Nu tänker jag skriva en liknande kärleksförklaring av Melina Marchettas senaste svenska roman, Francesca. För de är båda fenomenala böcker på helt olika sätt.

Jellicoe Road är lite snårig och mystisk. Francesca är rakt på, enkel och vardaglig. Berättelsen om Francesca är berättelsen om mamman som drabbas av en depression och blir sängliggande, om Francesca som försöker överleva och styra upp familjen samtidigt som hon hanterar sin ensamhet, sökandet efter ett sammanhang och kärleken.

Jag älskar hur den romantiska kärleken hamnar i bakgrunden, hur vänskapen och relationerna i familjen är viktigast. Och så humorn, och värmen. Jag vet inte om det här är en gråtbok egentligen men jag var helt otröstlig där ett tag, helt tagen av Francescas ensamhet som jag känner så väl igen. Det finns så mycket i den här boken jag känner igen. Francesca är den jag kunde ha varit om jag vågat och vi delar flera upplevelser som jag inte tänker gå in på eftersom det blir för privat och utlämnande (av mig men också av sådant som bör vara fördolt i boken till en läst den). Jag känner igen den där rädslan för att sugas in i en psykisk åkomma och jag känner igen depressionen, vilken mardröm att hamna där som förälder!

Jag vet således inte om det här är en gråtbok för andra, men fenomenalt bra är den i alla fall. En av årets absolut bästa för mig och Melina Marchetta befinner sig just nu där uppe på toppen med John Green. Herregud så mycket bra ungdomsböcker det skrivs!

Francesca av Melina Marchetta. X-publishing