Jag är helt rörd och lite ledsen över alla fina, sorgliga och självutlämnande kommentarer jag fått på gårdagens inlägg. Ledsen över att vi är så många och att vi delar en känsla av utsatthet och nedtystande. Rörd för att ni vill dela med mig och oss. Och så är jag riktigt glad att jag till slut skrev det där inlägget så att vi fick prata lite, det är förstås jättejobbigt men också lite renande och stärkande och väldigt skönt att inte känna sig så ensam. Jag hoppas att samtalet kan fortsätta. Här och på andra platser och offentliga rum. För det var ju det inlägget handlade om, vikten av berättelser – inte nödvändigtvis böcker, berättelser – våra.
Tack fina ni!