Årets bästa, so far

Mitten av läsåret, dags att summera. Eftersom jag läst sjukt mycket böcker, och följaktligen då också väldigt mycket bra, tar jag mig friheten att presentera hela elva favoriter (och då kan jag säga att det ändå varit supersvårt att välja bort, det finns en anledning till att det inte blev sex, eller tio…). I läsordning:

Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu – en förkrossande skildring av kärlek och den värsta tänkbara sorgen.
Coraline av Neil Gaiman – mitt första möte med den totalt geniale Gaiman, ruggigt fantastisk.
The fault in our stars av John Green – kommentarer överflödiga va? Jag grät (och skrattade) mig nästan fördärvad till denna bok.
Mortality av Christopher Hitchens – om att tvingas inse att en är dödlig. Naken, självgenomskådande och hemsk. På ett livsavgörande sätt.
Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson – en oväntad favorit om förflutenhet, släktskap och tystnad på landsbygden.
En man som heter Ove av Fredrik Backman – ännu en oväntad favorit. Få gubbar har fått mig att gråta och skratta som Ove.
Northanger abbey av Jane Austen – att jag älskar allt Austen är ju ingen nyhet men omläsningen av den här förälskade pärlan gav en ny favorit.
Var är Alaska? av John Green – mer Green, mer genialitet, fler tårar…
God natt, oktober av Valle Wigers – årets bästa debut? Jag saknar fortfarande ord…
Francesca av Melina Marchetta – en enkelt berättad historia om riktigt smärtsamma saker, jag älskar allt med den här boken!
Tell the wolves I’m home av Carol Rifka Brunt – jag är lite sist på bollen vilket betyder att alla andra redan sagt allt. Men den är så bäst som alla säger, minst.