Mercurium

Sommaren är deckartid för många och tydligen också för mig för alldeles plötsligt övermannades jag av en otämjbar lust att läsa om blodiga mord och annat vederstyggligt. Eftersom jag precis besökt Marstrand och Carlstens fästning och eftersom Anna som jag mötte där (det är en liten men väldigt trevlig värld!) skrivit att Mercurium är hennes bästa så fick det bli den (ja, just det trots att det inte följer ordningsregeln alls…)

20130710-171833.jpgMercurium utspelar sig delvis på Marstrand, delvis på andra platser där händelser och dramer inleds för att sedan nå sin kulmen på ön. Som jag förstår det är det poliserna i den nutida delen av berättelsen som redan fått tre böcker och jag känner inte att jag missar särskilt mycket genom att hoppa in mitt i. Förvisso bryr jag mig inte så mycket om det där nutida dramat med godset och relationerna och morden men jag tror inte att jag brytt mig nämnvärt mer om jag läst från början i serien.

Det är i de historiska delarna det bränner till. I och med Metta Fock. Allra bäst tycker jag om berättelsen innan det händer och efter rättegången, skildringen av tiden på fästningen är vedervärdigt sorglig och hemsk. Att jag hakar upp mig där i mitten beror troligen inte alls på boken utan på att jag förläst mig på rättegångsprotokoll när jag skrev avhandling. Jag upplever Rosman som väldigt bunden till sin förlaga där och eftersom jag “varit med” i så många historiska rättssalar så vet jag vad som ska hända. Med det inte sagt att inte domstolssituationen är intressant ur exempelvis maktperspektivet. Jag är väl bara trött på det antar jag… Det är hur som helst Metta som lockar till känslor i den här läsningen, det händer att jag till och med gråter en skvätt där mot slutet, över henne och barnen.

Ska jag läsa mer av Rosman? Ingen aning faktiskt, om hon kommer med någon mer bok vars intrig intresserar mig så kanske. Mercurium lockade mig just för att den utspelar sig såpass mycket på Carlsten som jag nyss besökt och eftersom Metta Focks broderade nådeansökan finns utställd på fästningen den här sommaren. För dem av er som har möjlighet rekommenderar jag en tur till Marstrand för att se denna skärva av det förflutna…

Mercurium av Ann Rosman. Damm förlag

Favoritläsning: Doktor Glas

20130521-111758.jpg
Det dallrande sommarvärmen. Den där svettdrypande promenaden som inte kan svalka ens i tunnaste sommarkostymen. Vid cafébordet, drickande något läskande. Doktor Glas är förstås en bok om ett moraliskt dilemma men för mig är det framförallt en kroppslig upplevelse, en kroppslig minnesbild.

Så här i högsommarvärmen är den förstås fantastisk, när man kan läsa om hettan och förstå varför det blir som det blir. Men Hjalmar Söderberg är så sjukt skicklig att jag faktiskt kan läsa det mitt i vintern också och ändå förstå. Doktor Glas är en skildring av en sommar så påträngande att vi inte får luft, så som jag upplever sommaren när den blir för lång, för varm och för… Inte så att jag klagar förstås (det får man ju inte!) men jag kryper allt in i skuggan jag och ligger där flämtande med min apelsinsaft och längtar efter sommarkvällen som är mycket mer av min vän. I Söderbergs bok finns ingen skugga, ingen tillflykt och inget ställe att vara annat än i det offentliga. Mitt i. Glas spinner sina världar under några tryckande veckor och ibland är det nästan så jag förstår honom. Och den där sista scenen när han måste göra eller inte göra det. Också den minns jag mycket kroppsligt. Som en långvarig darrning av skräck i hjärtat, ända ut i ryggen.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag

Ett sommarlov

Nu tar jag semester (igen) och för er kära bloggläsare betyder det färre inlägg (några är tidsinställda), glesare med kommentarsvar och noll aktivitet på sociala medier (med troligt undantag för instagram). Jag ska helt enkelt kämpa rätt hårt för att hålla mig borta från tekniska prylar och medier de närmaste tre veckorna. Hoppas vi får en skön paus hörrni! Och förtvivla icke om ni känner att ni har svårt att uppnå samma avslappningsnivå som jag nu tänker sjunka ner i, vänd er bara till avslappningsgurun i den här länken, en övning om dagen borde räcka (OBS! Doctor Who-humor, troligen något obegripligt för alla som aldrig skådat en Dalek, förlåt)…

Broken Harbour

20130710-164818.jpgVilken resa det är att läsa Broken Harbour. Att omslutas av stämningen. Att inte vilja läsa till slut för att det måste vara till och med mer fasansfullt än resten. Att inte kunna låta bli. Att hamna fulgråtande och ensam på balkongen, försökande att hålla fast vid det som är normalt i livet. Att inse att något är sönder. Att det är bättre så. Att det som lärts gjort mig till en bättre människa. Och så önskan om att jag kanske hade kunnat vara utan det.

Om handlingen vill jag berätta så lite som möjligt, det är en sån bok det här. Dels för att varje detalj ger nästa nyckel, dels för att alla som läser boken förtjänar att läsa den oförberedd. Där finns en gåta, ett mord som begått och en förklaring som ska hittas. Där finns Scorcher Kennedy med inte bara starka förväntningar på att lyckas lösa fallet utan också en tung börda från det förflutna att bära på. Han har varit i Broken Harbour tidigare…

Det händer att mitt hjärta stannar när jag läser boken, att jag gråter, att jag småler, att jag förundras över karaktärer och över French fantastiska språk och förmåga att bygga stämningen. Så här i efterhand handlar dock det mesta om att försöka skaka av sig. Missförstå mig rätt, det är en fantastisk bok (en full femma) men den är omöjlig att bära med sig och omöjlig att släppa. Jag går sönder lite mer för varje gång jag tänker på den. Förhoppningsvis kan vi laga oss själva lite efterhand både jag och Scorcher…

Broken Harbour av Tana French. Hachette Books

Mördaren ljuger inte ensam: The filmupplevelse

Som jag oroat mig för det här, och som jag väntat. Eftersom jag inte hann med att se filmen på bio har jag nu sett hyrfilmsvarianten och detta är mina ord:

20130715-142023.jpgDet är faktiskt lite bättre än förväntat när det kommer till rollbesättningen. Tuva Novotny är lika bra som jag hoppats (alltså jätte, i det närmaste perfekt). Linus Wahlgren som Eje är lika fel (på så många olika sätt) som jag befarat, jag har aldrig sett Eje som någon muskulös hunkhistoriker som är en fena på att hitta på aktiviteter där bar överkropp krävs och som dessutom är en hejare på båtmotorer, samtidigt… Ola Rapace som Christer Wijk är inte helt så katastrofal som jag fasat för men jag avskyr verkligen hur han skrivits om från mysige Christer Wijk till tjejtjusande slembollen Christer Wijk. Urk! Övriga skådespelare är riktigt bra om än så där vanligt svensk filmatiserings-stolpiga…

Det känns för det mesta rätt ok trots att jag läst och älskat boken i rätt många år nu, adaptionen funkar. Men jag tycker att det blir lite för platt, går lite för fort och hela problematiken kring drivkraften bakom morden slarvas bort (även om slutet är snyggt, jag tycker mycket om den omskrivningen), det var ju sprängstoff i 40-talskontexten. Maria Lang har ju för sjutton skrivit en modig bok! En annan sak jag ogillar är att Pucks avhandlingsämne ändrats och att de inte alls diskuterar poesi och feminism vid middagsbordet längre… Och så den där planteringen som är så uppenbar och avslöjar mördaren redan efter mindre än halva filmen…

Helt ok söndagskvällsunderhållning, kanske lite bättre om man inte läst boken. Det är mitt slutgiltiga omdöme.

Läs Helenas text också, den är lite mer heltäckande…

Två gånger Bodil Malmsten

En dubbelrecension minsann! Två Bodil Malmsten på ett bräde, en totalhyllning och en besvikelse – kan det bli bättre?

Så gör jag, Konsten att skriva
20130627-201653.jpgHyllad! Älskad! Fantastisk? Jag vet inte jag… Själv är jag mest förtjust i bilderna och visst är Så gör jag en intressant inblick i Bodil Malmstens skrivartänk, men jag hade nog hoppats på något till mig också. Det blir som hennes andra textböcker, fast liksom fastskruvat vid just skrivandet. Malmsten som är så fantastisk för att hon är så fri i tanken känns här fjättrad till sitt ämne. Jag upplever inte elden, bara ett litet ljummet intresse av att fundera lite för egen del och dela med sig när hon ändå är igång. Så gör jag är en lugn och vacker, kontemplativ, bok men den skickar inte med mig något riktigt användbart eller fundersamt. Jag fick ännu en tänkebok, den var lite begränsad, jag är besviken…

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag
20130627-201708.jpgBodil Malmsten saknar på riktigt motstycke. Hennes fritänkande, vildhet i tanken och förmåga att på pricken sätta ord på det vi andra bara tänker lite diffust… Hon är remarkabel, genial, fabulös. Helt enkelt… I Och en månad… Låter hon tankarna och känslorna löpa fria, hon är så himla arg och så eftertänksam. Jag älskar det, och så mycket mer än när hon bundit sig till att skriva om skrivandet. Jag hade kunnat leva utan familjen tejp men i övrigt vill jag aldrig vara utan Bodil Malmsten. Och en månad går fortare än ett hjärtslag är en bok som bara Bodil Malmsten kan skriva, och hon gör det så himla bra!

Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Modernista
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten. Modernista

Favoritläsning: Främlingen

20130521-110817.jpg
Det händer ibland att jag slukas totalt av en bok och Främlingen var nog den första boken som gjorde det med mig i relativt vuxen ålder. Det var på den tiden innan bokbloggar och sådana tips på läsbara böcker. Det var på tiden innan nätbokhandlarna och när jag bodde på landet och saknade ekonomi att ens tänka på att köpa en bok. På den tiden när Gabaldon ännu inte hittat sin väg in i biblioteken. När två böcker fanns utgivna på svenska. Jag minns att det var en av min mammas brevvänner som läst och som skickade boken över hela Sverige för att vi skulle få läsa. Bliss!

Det är liksom allt det som jag gick igång på då och faktiskt fortfarande gör. Det är Skottland, kärlek, tidsresor och allt sånt. Möjligen blir det för komplicerat för mig efter några böcker men i Främlingen var det fortfarande perfekt. Det var Claire i den där stencirkeln och Jamie som utan att veta om det väntade på andra sidan, i 1700-talet. Att få följa dem genom den skottska historien, till Culloden, var nästan lite mer än jag kunde ta på den tiden. Historia har alltid intresserat mig och om jag måste välja en tid och plats så är det 1700-tal och Skottland som gäller. Diana Gabaldon skrev en bok för mig helt enkelt. Och jag är henne evigt tacksam.

Främlingen av Diana Gabaldon. Bra böcker

Like this, for ever

20130628-130920.jpgNär Bokbabbel introducerade S. J Bolton för bokbloggsmaffian var jag lite sen att hänga på. Jag försökte läsa Ond skörd men det förfärliga barn som fara illa-temat stoppade mig efter bara några sidor. Vilket förstås får ses som ironiskt med tanke på den bok jag nu satt i mig… Det var med Lacey Flint jag verkligen hittade Bolton och det var djup kärlek vid första ögonkastet. Visst var Nu ser du mig förvirrad, innehåller bitar som framkallar illamående och långt ifrån perfekt men den var spännande. Jag tycker om allt som ligger på, och skildrar gränsen till, galenskap och jag fick verkligen en känsla för Lacey, hennes smärta och mörker. Allt var så galet skitigt och hemskt. Xxx var också spännande och superläskig (ja, den skrämde vettet ur mig, ok!?!) om än inte riktigt lika tät.

Efter blandade omdömen förväntade jag mig inget särskilt av Like this, for ever. Det är ändå en ok bladvändare, spännande. Men eftersom det är en så oerhört intrigdriven bok är det bekymmersamt att jag upptäcker både mördare och motiv så oerhört tidigt (det händer att jag gör det ibland när planteringarna är allt för uppenbara och för det mesta funkar det ändå eftersom andra saker än gärningspersonens identitet är viktigast). Visst är det fortsatt spännande (jag kan ju inte vara säker på att jag gissat rätt förrän vi är i mål) men det saknas djup. När det kommer till relationerna är det rätt mörkt och tomt. Tulloch goes soft barnlängtare som inte kan få jobbet gjort, Joesbury är bara mesig och Lacey är helt obegriplig i sin relation till honom (och hela världen), varför kan hon inte bara berätta, be om hjälp? Och varför krävs det alltid en unge för att öppna upp kvinnors hjärtan? Utseendefixeringen irriterande men jag tycker det är värre att jag inte riktigt får krypa innanför någons skinn, utom möjligen Barneys. Hon kan ju skriva på djupet och det personliga mörkret, varför gör hon inte det då?

Vad gillar jag då med boken? Jag älskar Barney! Och hur London blir väldigt levande, och väldigt mörkt genom Boltons ögon. Nu hoppas jag att vi får ta en gemensam paus från Lacey för att väcka det där intresset (Boltons och mitt) och värmen igen. Jag vill gärna känna att jag gillar henne när jag läser om henne och besatt hårdträning som lösning på psykiska problem kanske funkar i realiteten men det blir lite trist i bokform. Like this, for ever är inte det magplask jag fruktade, men det är långt ifrån högsta Boltonklass. Men jag har inte gett upp…

Like this, for ever av S. J. Bolton. Bantam Press

Andra om Like this, for ever: Dark places, Bokbabbel

Veckans vampyr: Judas barn

20130627-214545.jpgBlodet (förstås), inälvorna, dissektionerna, laboratoriet, gravöppningarna, avrättningarna, döden, råheten, fulheten, lukterna, stanken… Det är så vanvettigt vidrigt det här med Judas barn, och så väldigt bra.

När det kommer till (modernt skrivna) historiska vampyrer så har jag inte orkat mig på så många, och det är inte för att jag inte är intresserad men de flesta rör sig kring ett eller annat Dracula-tema och jag var rätt trött på det redan innan jag läste Dracula själv… I Judas barn väljer Markus Heitz att berätta en helt annan historia, en som faktiskt känns riktig och intressant på ett helt annat sätt. Att följa flickan Scylla genom uppväxt, forskarmödor och vampyrlore är hur spännande som helst, det känns som att jag lär mig massvis om gamla ursprungliga vampyrlegender och det är inte tråkigt för en sekund. Det enda som faktiskt är tråkigt med boken är att den tappar tempot ibland och särskilt mot slutet (måste vi ha en hundra sidor lång, känns det som i alla fall, strid som avslut?). Lite svårt har jag också för tidshoppen även om båda historierna intresserar mig, nutiden dock lite mindre.

Judas barn är riktigt god vampyrfiktion, inget att rekommendera den som inte intresserar sig för vampyren som fenomen kanske men för oss legendtörstare är den superb. Lite kortad hade den varit ännu bättre. Jag kommer med skräckäcklad glädje läsa fortsättningen i serien, Judas son och Judasdöttrarna, när de kommer på svenska.

Judas barn av Markus Heitz. Coltzo

Andra om Judas barn: Bokstävlarna, Eli läser och skriver