Tell the wolves I’m home

Ibland avskyr jag att vara så här förutsägbar. Som när jag läser sönderhyllade The fault in our stars och förstås blir helt förälskad. Eller som nu Tell the wolves I’m home. Jag skulle önska mig lite mer originalitet än så… Men samtidigt… Hur skulle jag kunna låta bli att falla för en bok som är skriven bara för mig, kul att också andra gillar den 😉

20130607-205134.jpgVad det är jag älskar med boken? June fascinerar mig, Greta fascinerar mig, mamman fascinerar mig verkligen, Finn och Toby fascinerar mig. Och jag tycker om att bli fascinerad av romankaraktärer, gillar när de är lite oväntade, runda och som folk är mest. Komplexa alltså. Sen är det ju tonen i berättelsen, mörkret, sorgen som ligger som en gardin över allt och alla samtidigt som livet strålar igenom med jämna mellanrum.

En liten stund trodde jag att något var fel med boken eftersom jag inte orkade sträckläsa, jag blev tvungen att lägga undan boken eftersom den på något sätt gnagde i mig hela tiden. I veckor och kanske till och med en månad blev den liggande innan jag kände lust att plocka upp den igen. Men det var inte Tell the wolves I’m home det var fel på, och inte mig heller, det var liksom inget fel. Vissa böcker och vissa människor behöver tid på sig helt enkelt…

Tell the wolves I’m home av Carol Rifka Brunt. Pan Macmillan

Missa inte att den här boken kommer ut på svenska, Låt vargarna komma, i höst då den ges ut av alltid lika pricksäkra X-publishing.

1 Reply on “Tell the wolves I’m home

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.