Langsommar: Rosor, kyssar och döden

Eftersom jag har självbevarelsedrift så väljer jag naturligtvis att läsa om de böcker av Lang som jag tycker allra bäst om. Rosor kyssar och döden är definitivt en sån. Om jag ska försöka förklara vad som är allra bäst i en bra Langdeckare så är det förstås enligt mig mörkret. Det ska vara smärtsamt på riktigt för att jag ska gå igång och läsa om och om igen. Det finns där i de jag skrivit om tidigare i sommar och det finns ytterst påtagligt i Rosor kyssar och döden. Det finns där vanligast när Puck är i närheten. För Puck för med sig något in i historierna som Lang sedan hade svårt att hitta andra bärare för. Hon har ett smärtsamt drag, hur godmodig och ordentlig hon än framställs. Jag tror helt enkelt att Puck är lite självdestruktiv och att det är det som för henne till alla de här morden, det är det som gör det nästan trovärdigt. Christer Wijk har också det där draget och de två tillsammans gör allt så nästan påtagligt spänningsladdat och smärtsamt också mitt bland alla leenden. En inbiten Langläsare måste alltid undra över om de inte egentligen var ämnade för varandra. Oavsett hur kär man nu är i Eje (och det är man förstås, när man lyckas sudda ut lillebror Wahlgren från filmbilderna ur minnescentrat).

I Rosor, kyssar och döden blir det personligt som få gånger annars. Kan någon annan bok förutom En skugga blott (där mordoffret hittas i Puck och Ejes lägenhet) eller Mörkögda augustinatt (som vi kommer till om några veckor) överhuvudtaget mäta sig? Christer bjuder in sina vänner att träffa fästmön, Gabriella, och naturligtvis är allt mycket svårare och mer djupgående sorgligt än det först verkar i den där doftande rosenträdgården. Alla dessa känslor som svävar mellan dem alla, kärleken, sveken, sorgen, lusten, längtan… Och så döden, som inte är en känsla men som ständigt lurar i bakgrunden. Det här är en oundgänglig bok för den som vill förstå Langs karaktärer och briljans i allmänhet och Christer Wijk i synnerhet.

Rosor, kyssar och döden av Maria Lang. Norstedts förlag