Det dallrande sommarvärmen. Den där svettdrypande promenaden som inte kan svalka ens i tunnaste sommarkostymen. Vid cafébordet, drickande något läskande. Doktor Glas är förstås en bok om ett moraliskt dilemma men för mig är det framförallt en kroppslig upplevelse, en kroppslig minnesbild.
Så här i högsommarvärmen är den förstås fantastisk, när man kan läsa om hettan och förstå varför det blir som det blir. Men Hjalmar Söderberg är så sjukt skicklig att jag faktiskt kan läsa det mitt i vintern också och ändå förstå. Doktor Glas är en skildring av en sommar så påträngande att vi inte får luft, så som jag upplever sommaren när den blir för lång, för varm och för… Inte så att jag klagar förstås (det får man ju inte!) men jag kryper allt in i skuggan jag och ligger där flämtande med min apelsinsaft och längtar efter sommarkvällen som är mycket mer av min vän. I Söderbergs bok finns ingen skugga, ingen tillflykt och inget ställe att vara annat än i det offentliga. Mitt i. Glas spinner sina världar under några tryckande veckor och ibland är det nästan så jag förstår honom. Och den där sista scenen när han måste göra eller inte göra det. Också den minns jag mycket kroppsligt. Som en långvarig darrning av skräck i hjärtat, ända ut i ryggen.
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag
Doktor Glas är också min stora favorit. Tack för det här blogginlägget, ditt resonemang om sommarvärmen i boken är spännande och intressant att läsa. Visst är det så!
Söderberg är en av mina favoritförfattare och Doktor Glas är kanske hans allra bästa. Jag älskar att den är så poetisk och påtaglig på en och samma gång.
Jag älskar Doktor Glas! Utan tvivel en av de allra bästa svenska klassikerna, enligt mig. Jag blir glad när jag läser att andra gillar honom, och jag älskar ditt underbara språk i recensionen också, tack!
Håller med, Doktor Glas är en av de bästa klassikerna! Känner att jag nog ska läsa om mer av Söderberg snart, det var ett tag sen sist…