Carol Jordan och Tony Hill to the rescue

För länge sen såg jag Mord i sinnet på tv och minns det som att jag blev rätt fängslad. Sen läste jag The mermaids singing på en kurs och tyckte att den var sådär, lite kanske för att det var kurslittertur men mest av allt för att jag avskydde att mördaren var en person ur en kategori som väldigt ofta utanförställs. Jag tyckte det kändes onödigt även om boken var välskriven och jag gillade Tony Hill och Carol Jordan.

20130824-204746.jpg Del två i serien väcker inga sådana dubier alls. Mördaren avslöjas redan i prologen till Under ingrodda ärr och det finns inte en enda sekund som jag hoppas att den jäveln ska slippa undan. Problemet skulle väl vara att han är så sällsynt vedervärdig att han nästan blir omöjlig att tro på, men tyvärr tror jag att det nog finns sådana som han…

Bäst är återigen relationerna och att McDermid är så himla kallhamrad och drastisk, läsaren får vara med och bli mördad och det är så obegripligt när det händer att i alla fall den här läsaren fick djupandas en lång stund efteråt.

Under ingrodda ärr lockade mig således och nästa del i serien, Den sista frestelsen, övertygade mig slutgiltigt om McDermids genialitet. Också den är en himla skickligt ihopsnickrad historia. Den sista frestelsen utspelar sig i olika delar av Europa och jag älskar hur flera berättelser löper parallellt och i slutänden visar sig vara sekundära det privata, relationerna. En sak som stör lite och som kommer bli jobbig längre fram i serien är att McDermid verkar älska att placera särskilt Tony Hill i såväl påtaglig som fysisk fara, det börjar redan kännas lätt otrovärdigt. Och så är Hills snabba analyser lite väl briljanta ibland – tanken är väl att han är vetenskapsman, inte medium…

McDermid har trots dessa invändningar frälst mig och jag är nu i besittning av såväl en komplett dvdbox med alla 30 avsnitten av Mord i sinnet (kom över superbilligt, har sett första halvan av första historien och det var ju tyvärr rätt kalkonartat men jag ger den väl en liten chans till…) som alla sju böcker som hittills kommit ut om Tony Hill och Carol Jordan, nästa bok kommer i höst.

Under ingrodda ärr av Val McDermid. Anamma förlag
Den sista frestelsen av Val McDermid. Alfabetaanamma

20130824-204816.jpg

Deckare var det ja…

Låt mig presentera – hon som inte läser deckare och hennes sommardeckarfacit. Mohahahaha, jag har liksom inte läst annat än deckare av alla de slag… Det har varit Rosman, French och MacKinnon, Rendell, Hellberg och Bolton… Och så Lang förstås, och i eftermiddag kommer en samlingsrecension av två böcker i Val McDermids serie om Tony Hill och Carol Jordan. Helomvändning! Och jag ångrar mig verkligen inte…

Allt jag önskar mig

20130803-202742.jpgVad skulle du göra om du vann sjukt mycket pengar? 18 miljoner euro? Likt Jocelyne i Allt jag önskar mig har jag ingen aning. Är det sorgligt? Eller fint? Jag har ju faktiskt allt det där jag vill ha, och det jag önskar och hoppas på kan i alla fall inte köpas för pengar…

Så är det för Jocelyne också, hon vet att det är vardagslivet hon vill ha. Visst önskar hon att barnen bodde närmare, visst saknar hon dottern som inte fick leva och visst är äktenskapet lite på dekis men medicinen på sånt kan inte köpas. Och det visar sig att Jocelyne har rätt, de där pengarna raserar allt.

Allt jag önskar mig är en försiktig betraktelse som nyps, precis som [sekwas] böcker brukar vara.

Allt jag önskar mig av Gregoire Delacourt. [Sekwa]

Det läsintensiva året

Det är helt galet det här. I december ifjol satt jag i läsfåtöljen och surade (jo, faktiskt) över att jag inte skulle hinna läsa 100 böcker innan året tog slut. I år har jag precis lagt ihop min 97e bok, i augusti! Jag är egentligen ingen snabbläsare och hundra böcker på ett år är en väldigt stor mängd böcker, det är absolut inte normalt för mig. En bok i veckan var mer normalt under prebloggtider. Jag satte årets goodreadsmål till 50 och ändrade till 70 i april, nu ändrar jag inte längre…

En förklaring är statistisk eftersom jag i år också räknar omläsningar vilket jag inte gjort tidigare, en läst bok är numera en läst bok även om jag läst den tidigare. Jag räknar också nuförtiden noveller om de är längre än 100 sidor. Men jag tror att jag har två noveller och kanske fyra omläsningar i listan så det är definitivt inte hela förklaringen. Jag har helt enkelt inte haft en enda lässvacka, jag har hittat en hel del snabblästa böcker, läsvärda böcker, fantastiska böcker.

Är det här enbart av godo då? Låt mig säga så här, jag har aldrig varit så stressad över alla de där böckerna jag inte hinner läsa fast jag vill… Det är märkligt, att ju mer jag läser ju mer vill jag läsa. Märkligt och underbart…

Kinghelgen

På något sätt har jag lyckats slarva bort inlägget där jag bjuder in till temahelg om Stephen King… Fråga inte hur och vad annat som kan tänkas ha försvunnit men så är det tydligen.

Jag kör alltså en temahelg (likt Whedonhelg och Doctor Whohelg tidigare år) om Stephen King den 21-22/9 och jag vill oerhört gärna ha sällskap! Alla ni som vill vara med och skriva Kingrelaterade blogginlägg – maila mig (fiktivahelena@gmail.com) senast onsdagen 18 september så skickar jag sen ut ett publiceringsschema. Eftersom jag slarvat bort förra inlägget så finns inte heller kommentarerna kvar så alla som vill vara med men inte mailat mig om detta, gör det så jag inte missar någon!

Snögloben

20130725-082916.jpgKanske är det för att min senaste Amanda Hellberg-läsning var Styggelsen som är en så särdeles snyggt ihopsnickrad skräckberättelse. Kanske är det för att jag läste Snögloben mitt i ett sjok av sjukt bra spänningsböcker. Den packas in av Broken Harbour, Val McDermids Tony Hill-serie och Ruth Rendell. Storheterna. Kanske är det därför jag inte tycker att Snögloben riktigt håller måttet.

Efter händelserna i och på Tistelblomman (som jag tyckte tappade lite av farten från Döden är en blek häst, men som jag ändå mysrös en del med) är Maja och framförallt Jack traumatiserade. Maja har dock börjat jobba på allvar hos polisen och hamnar snart i ett fall med kopplingar långt tillbaka i tiden och rakt in i familjen.

Mitt största problem är nog att jag inte får klart för mig om det är gåtan eller relationerna som ska spela roll? Just nu blir det inte mycket av någondera. Det skrapas en del på ytan och visst blir jag intresserad av Jack till exempel, jag vill lära känna honom utan att gå genom Maja, som jag har svårt att tycka om. Visst vill jag veta mer om Kings hemförhållanden och en del om de andra poliserna som fladdrar förbi. Men jag får aldrig riktigt kläm på någon. Och så tycker jag det är lite synd att Maja Grå-böckerna verkar lämna skräcken bakom sig och gå mot mer renodlad deckarstil. Jag förstår också varför den där specialstyrkan som Maja nu ingår i finns där men jag har svårt att se rimligheten i den.

Ett annat problem är att kapitlen är så korta, visst driver det på läsningen men den ständiga jakten på cliffhangers gör mig stressad till slut. Snögloben är underhållning för stunden men sanningen är den att det finns så mycket annan underhållning som intresserar mig mer. Jag är nog helt enkelt färdig med Maja Grå nu, om inte Amanda Hellberg gör en helomvändning och styr åter mot Styggelseskräckligt land. Då ska jag överväga saken på nytt.

Snögloben av Amanda Hellberg. Forum

Döden

Du är så vacker nu så lugn…
De där raderna som återfinns i Ömheten, i en av textsamlingarna (Mormor gråter och andra texter?), i Torka aldrig tårar utan handskars tredje del, Döden. De där raderna som går igenom Jonas Gardells författarskap. Det är inte svårt att se hur viktig den här serien är för Jonas Gardell, hans magnum opus.

20130811-094312.jpgDet är alltid ett problem att skriva om något som känns väldigt mycket, något som betyder mycket för en och en egentligen inte har något nyanserat att säga om. Förutom att Torka aldrig tårar… är en fantastisk bokcykel så ligger också min långvariga och livsviktiga relation till Jonas Gardell i botten. Jag kan liksom inte vara balanserad. Gardell bar mig igenom så mycket under flera år, med sina böcker och shower och sin blotta existens som bevisar att det blir bättre, det är uthärdligt. De senare åren, eller kanske det senaste året har det blivit lite sårigt dock. Jag är fortfarande så djupt tacksam och känslomässigt bunden på grund av de där åren och nu också på grund av Tatuh. Men det har förekommit övertramp och skämt som varit trångsynta och plumpa snarare än roliga, skämt som sparkat nedåt på ett sätt som känns ovärdigt en hjälte. Jag är lite ledsen och besviken och det spelar också roll när jag sätter mig ner och läser. Det faktum att jag ändå älskar Döden måste vara beviset på att jag är en väldigt vidsynt och fin människa, eller så har Gardell helt enkelt skrivit en helt superb bok. Eftersom jag lever med mig själv hela tiden så är jag beredd att luta mot det senare 😉

Jag tyckte mycket om också de första delarna av Torka aldrig tårar-serien, Kärleken och Sjukdomen, men Döden är i min mening den bästa. Inte bara för att den syr ihop utan också rent språkligt, den saknar det där repeptitiva som jag retade mig lite på i första boken och dessutom har jag vant mig vid att den där berättarrösten med sina faktaberättelser dyker upp då och då.

Jag älskar att jag får lära känna de som varit lite anonyma, Lars-Åke, Reine och Seppo. Och så får jag mer Paul (jag grät inte alls när jag läste den här boken, förrän jag kom fram till den där julen hemma hos Paul…)! Jag ångrar lite att jag såg tv-serien i höstas men är samtidigt glad för hur mycket kött på benen jag fått från böckerna. Hur mycket jag fått av de här fantastiska människorna genom kombinationen av tv och bok!

Det är viktigt (hur viktig den här serien är ser vi kanske inte förrän om ett tag men visst märks skiftningen i attityder redan nu?), det är gripande och det är sjujäkla sorgligt. Så, nu har jag sagt det, precis som alla andra. Och i mitt hjärta bär jag med mig läsupplevelsen, den som aldrig kan beskrivas eller värderas egentligen. Den som är bara min.

Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell. Norstedts förlag

Den mycket logiska vägen till en gigantisk bokbeställning

Allt börjar med att maken frågar om det inte skulle vara snyggt med några nya bokhyllor i vardagsrummet (ja, det är sant och till och med utan osynliga påtryckningar från mig). Jag svarar naturligtvis ja och skyndar på trippen till det stora möbelvaruhuset.

Efter diverse skruvande och bokflyttande inser jag att det finns hur mycket plats som helst för böcker helt plötsligt, tomma hål i hyllorna… Vad göra? Köpa nya böcker förstås! Varför inte konsultera “to read”- avdelningen på Goodreads (varning utfärdas, detta är ett mycket riskabelt tidsfördriv!)? Resultat – se nedan (observera då att några av nytillskotten inte fastnade på bild…).

 

20130730-142120.jpg

20130730-142136.jpg

20130803-213907.jpg

Hittar ni några favoriter i mina högar? Några felköp?

Vackert och vindlande om katten

Jag läste Katten och kimonon och fortsättningen Tea party i en enda intensiv sittning och det känns verkligen som det ultimata sättet att avnjuta den här anrättningen.

Vacker, vindlande, svindlande inleds berättelsen med en myt om flickan som fick en förtrollad kimono, om katten som slet sig lös från den målning på tyget som den var. Om vindlande irrfärder i London, djungeln, till havs, med Sherlock Holmes, opium och hemliga kärleksaffärer. Och ständigt finns katten där i periferin.

Såväl Katten och kimonon som Tea party är sådana där läsupplevelser som en inte avslöjar allt för mycket om, läs istället för att sitta här och lyssna på mig vettja 😉

20130803-203436.jpg
20130803-203448.jpg

Katten och kimonon / Tea Party av Nancy Peña. Kolik förlag

Andra som skrivit om Peñas katt: Bokstävlarna

Tre på tre 2013

Trots mitt monumentala misslyckande från förra året (läste en av böckerna tror jag, delrapporten såg ut såhär)gör jag nu ett nytt försök med tre på tre-utmaningen som pocketlover anordnar. Under september, oktober och november tänker jag läsa tre böcker som på något sätt kopplar an till älvor och fevärlden. Mycket riskabelt, det finns mycket dåligt inom den branschen men jag tror verkligen på de här böckerna. Det blir Don´t breath a word av Jennifer McMahon, War for the oaks av Emma Bull och The poison eaters av Holly Black.

Ska du vara med och vilka tre läser du i så fall?