Å, min medvetna världssamvetesperiod, aka Aidsperioden. Inföll i mitten av tonåren och inkluderande läsning, penningskänkning, And the band played on-tittning, dåligt samvete och en hel del uppgiven alternativt skitförbannad gråt. Den här perioden är den jag skickas tillbaka till när jag läser Gardells Torka aldrig tårar…-trilogi och upplever all uppståndelse. Det är fint men också lite jobbigt att minnas den där tjejen jag var då. Hon som gömde sig bakom bry sig om av andra för att slippa se och tycka om sig själv.
Men, hrm, jag läste en del redan då. AIDS-skildringar som Elisabeth Glasers självbiografi. Om AIDS som drabbande vita, kända amerikaner naturligtvis, och barn. De homosexuella fanns inte på kartan i den bokutgivning som existerade då. Men Glaser lyfter ändå fram dem då hon berättar om stigmatiseringen av henne och hennes barn, en stigmatisering som förstås bottnade i att AIDS sågs som en sjukdom för de homosexuella. Boken är hur som helst väldigt avslöjande och fasansfull. Jag kan börja gråta än idag när jag kommer att tänka på vissa scener. När bara hoppet finns kvar är en av de få böcker som förändrat mig i grunden.
Alice Hoffmans En helt vanlig familj är en skildring av ungefär samma problematik, ett barn som drabbas av AIDS. Men här befinner vi oss inte i Hollywood och föräldrarna är inte superrika kändisar med superrika kändiskompisar som kan ordna stödgalor. Elvaåriga Amanda blir sjuk och sedan börjar bråken om huruvida hon ska få gå i skola, träffa sina vänner och så vidare. En hjärtskärande förfärlig bok förstås men också väldigt osentimental och känslig om hur föräldrar, syskon och vänner kämpar för att förhålla sig till Amanda och sjukdomen.
När bara hoppet finns kvar av Elizabeth Glaser och Laura Palmer.
En helt vanlig familj av Alice Hoffman. Bonniers förlag
Kul med lite andra AIDS-boktips! 🙂