Mörkret. Det ogenomträngliga mörkret är egentligen det enda jag minns.
Jag har inget minne av plats, var jag befann mig när jag läste. Men visst hade jag väl flyttat hemifrån? Visst var det väl en sommar i en av mina första lägenheter som jag satte uppe på kvällarna och läste om rymdskeppet Aniaras bittra resa så långt bort från Doris gröna dalar. Visst var det där jag läste högt för mig själv (för att riktigt känna rytmen i orden, så musikaliskt!) och övermannades av sorg för de här människornas skull, för vår skull och min. Förlusten är så förfärligt fantastisk i sin nakna skönhet. De går under där på sidorna framför mig och jag älskar och sörjer det.
Vemodet, sorgen och grymheten är det jag minns från Aniara. Och att jag tänkte att ja, det här är sådant den skriver som förtjänat sitt nobelpris.
Aniara av Harry Martinsson. Albert Bonnier förlag
Aniara är också en av mina favoriter! Minns också grymheten, ensamheten, skönheten… och så vackert skrivet!
Fantastisk på alla sätt och vis!
Har aldrig läst något av Martinsson tidigare, men häromveckan fick jag just Aniara av min kära mommo.
Den verkar intressant. 🙂
Den är väldigt speciell, och väldigt vacker 🙂
”Förlusten är så förfärligt fantastisk i sin nakna skönhet”. Åh, vad fint formulerat! Och precis så tycker jag också, fast jag alltid har så svårt att formulera mig om Aniara. Den är nästan för vacker, för hemsk, för sorglig för att kunna säga något alls.
Förresten började jag själv fundera på när jag läste den, när du skrev om när du läste den. Jag minns mycket väl när jag köpte den, var och för hur mycket. Och jag minns upplevelsen när jag läste den. Men däremot har jag också lite svårt att minnas när och var jag läste den. Märkligt. Kanske är en så stark bokupplevelse att man glömmer allt annat?
Jag tror att Aniara är en sån bok, den gör så himla ont på riktigt att allt runt omkring försvinner en stund. Spännande att vi har upplevt detsamma med den!