Langsommar: Mörkögda augustinatt

20130530-205046.jpgIngen Langsommar utan Mörkögda augustinatt. Så vi tar det igen. Varje sommar, på väg in i hösten, pillar jag lite försiktigt på den här boken. Oftast läser jag den, ibland känner jag bara in och minns stämningen. Det har gått så långt att jag tappat förmågan att förhålla mig neutral och bedöma kvaliteten totalt. Men visst måste den vara bra? Jag har ju orkat läsa den säkert tio gånger och det gör en väl inte med en dålig bok, eller?

Återigen är det mörkret och de där underliggande strömmarna av outtalade känslor som drar in mig i boken. Puck och Eje fascinerar, hur mycket de är ifrån varandra hela tiden… Hur ska det gå för dem?

En annan sak som jag gillar är höstkänslan. Den där darrningen i luften, utandningen som i alla fall jag känner varje år när sommaren övergår i höst. Och eftersom jag älskar den tiden och hösten så innerligt så måste jag förstås älska en bok som beskriver det så bra. Mord och sånt tjafs blir liksom bisaker när jag läser den här boken.

Mörkögda augustinatt av Maria Lang. Norstedts förlag

1 tanke på “Langsommar: Mörkögda augustinatt”

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.