Döden

Du är så vacker nu så lugn…
De där raderna som återfinns i Ömheten, i en av textsamlingarna (Mormor gråter och andra texter?), i Torka aldrig tårar utan handskars tredje del, Döden. De där raderna som går igenom Jonas Gardells författarskap. Det är inte svårt att se hur viktig den här serien är för Jonas Gardell, hans magnum opus.

20130811-094312.jpgDet är alltid ett problem att skriva om något som känns väldigt mycket, något som betyder mycket för en och en egentligen inte har något nyanserat att säga om. Förutom att Torka aldrig tårar… är en fantastisk bokcykel så ligger också min långvariga och livsviktiga relation till Jonas Gardell i botten. Jag kan liksom inte vara balanserad. Gardell bar mig igenom så mycket under flera år, med sina böcker och shower och sin blotta existens som bevisar att det blir bättre, det är uthärdligt. De senare åren, eller kanske det senaste året har det blivit lite sårigt dock. Jag är fortfarande så djupt tacksam och känslomässigt bunden på grund av de där åren och nu också på grund av Tatuh. Men det har förekommit övertramp och skämt som varit trångsynta och plumpa snarare än roliga, skämt som sparkat nedåt på ett sätt som känns ovärdigt en hjälte. Jag är lite ledsen och besviken och det spelar också roll när jag sätter mig ner och läser. Det faktum att jag ändå älskar Döden måste vara beviset på att jag är en väldigt vidsynt och fin människa, eller så har Gardell helt enkelt skrivit en helt superb bok. Eftersom jag lever med mig själv hela tiden så är jag beredd att luta mot det senare 😉

Jag tyckte mycket om också de första delarna av Torka aldrig tårar-serien, Kärleken och Sjukdomen, men Döden är i min mening den bästa. Inte bara för att den syr ihop utan också rent språkligt, den saknar det där repeptitiva som jag retade mig lite på i första boken och dessutom har jag vant mig vid att den där berättarrösten med sina faktaberättelser dyker upp då och då.

Jag älskar att jag får lära känna de som varit lite anonyma, Lars-Åke, Reine och Seppo. Och så får jag mer Paul (jag grät inte alls när jag läste den här boken, förrän jag kom fram till den där julen hemma hos Paul…)! Jag ångrar lite att jag såg tv-serien i höstas men är samtidigt glad för hur mycket kött på benen jag fått från böckerna. Hur mycket jag fått av de här fantastiska människorna genom kombinationen av tv och bok!

Det är viktigt (hur viktig den här serien är ser vi kanske inte förrän om ett tag men visst märks skiftningen i attityder redan nu?), det är gripande och det är sjujäkla sorgligt. Så, nu har jag sagt det, precis som alla andra. Och i mitt hjärta bär jag med mig läsupplevelsen, den som aldrig kan beskrivas eller värderas egentligen. Den som är bara min.

Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell. Norstedts förlag

21 Replies on “Döden

  1. Vad intressant att vi har så olika uppfattning. Jag upplevde den första som starkast och den sista som lite av det svaga kortet. Totalt sett ä dock serien fantastisk. Kanske hade jag gärna sett en bok istället för tre.

    1. Det är en himla tur att vi tycker lite olika ändå, nu när vi alla recenserar på samma dag 🙂 Håller med om att en bok nog hade kunnat funka ännu bättre, och att tv-serien hade visats efter bok tre istället för redan efter bok ett… Rent känslomässigt upplevde jag också den första boken allra starkast, jag grät hysteriskt var femte minut och det var jättejobbigt, jag hade inget sätt att värja mig. När jag nu läste avslutningen grät jag bara litegrann mot slutet (och hysteriskt en timme efteråt men ändå…) och kunde vara lite lugnare, det var lite skönt 🙂 Rent litterärt tycker jag ändå att trean är bättre trots att ettan grep tag hårdare.

  2. I’m with kvalstret, den första var starkast även för mig, även om det naturligtvis kan bero på att det var så nytt när man läste den, ingen tv-serie och inga recensioner då ännu. Dessutom tyckte jag att trean VAR just repetitiv, se både min egen recension och en liten rant (?) i Dark Places kommentarsfält.

    Men inget förtar ju trilogins viktiga roll, hur bra den varit och förhoppningsvis kommer att fortsätta vara länge till!

    1. Men oj vad svårt det blev, vad svara här och vad svara på hos Dark places 😉 Jag håller definitivt med om att det finns upprepningar i boken men möjligen har jag upparbetat en uthållighet mot dem eller så är de ändå färe än vad jag upplevde i första boken. Jag tror att det kan vara det förra, jag har lärt mig och accepterat att de här böckerna är skrivna på det här besvärjande sättet. Det jag däremot stör mig på är att jag ordagrant känner igen så mycket från andra ställen och att det inte alltid känns ok. Att text hämtats från Ömheten, textsamlingarna och tv-serien (det är ju samma verk) är för mig helt ok men att känna igen långa stycken ordagrant från vad Gardell sagt på bokmässan, i tv osv sticker lite mer i mig, är alla framträdanden så inövade? Kommer samma saker sägas i den kommande showen?

      Torka aldrig tårar… är definitivt inte någon perfekt bokserie, och inte Gardells bästa rent litterärt men det är rätt lätt att bortse från mycket av det som stör just för att det är så viktiga böcker…

      1. Jag retar mig också på det där inövade. Man får lite känslan av slipad affärsman med ett tydligt koncept som sällan eller aldrig har utrymme för något friare, mer utvidgat. Det förtar tyvärr lite av det där outsägligt viktiga och angelägna. För att inte tala om hur tjatigt det blir. Sedan retar jag mig lite på övetrydlidheten och symbolerna som kramas ut in absurdum (den vita älgen, Benjamin som vittne och överlevare… JA, VI FATTAR!).

        Några scener i “Döden” är definitivt det bästa Gardell skrivit, så jag håller med dig till viss del. 🙂

        1. Men Gud ja, den vita älgen var ju övertydlig redan första gången. Och då har jag ändå ägnat timmar åt att förtränga dess uppenbarelse från tv-serien, den vita älgen har helt enkelt inte hänt… 😉

        2. Nåmen då är vi överens om de viktigaste punkterna iaf, nämligen att upprepningarna från gamla pjäser/framträdanden är dåliga, men att trilogins viktighet ändå övertrumfar det mesta, även de sämre detaljerna! 🙂

        3. Jo, jag känner igen den där verkliga vita älgen och den är förstås viktig men jag är inte riktigt med på att den är viktig så många gånger 😉

  3. Jag tror säkert att det här är en serie böcker som man tar emot mycket olika utifrån ens egna erfarenheter. Jag är säker på att min mamma och jag skulle ha läst helt olika böcker, hon skulle säkert ha tyckt den var full med snusk och stört sig på sexet. Hon skulle inte tyckt den var för övertydlig i symbolismen med älgar och annat medan jag inte alls stör mig på sex utan mer på olika symboler som upprepas som om jag inte riktigt kan tänka själv. Jag tror att det är en allåldersbok som många kan hitta till och som många kan läsa in sin egen historia om utanförskap osv i och det gillar jag.

    1. Det tror jag också, att en upplever olika beroende på vad en har i bagaget såväl livs- som läsmässigt. Tror att det finns mycket att gripas av och kanske också irriteras över för alla. Det är väldigt roligt att så många läser så vi får höra om alla dessa olika infallsvinklar. Jag hade bokcirkel på jobbet om del ett i höstas och de diskussioner som blev i vår väldigt åldersblandade grupp är en av mina största läsrelaterade upplevelser någonsin.

  4. Jag såg serien i höstas och älskade den. Gjorde då valet att inte läsa böckerna direkt när de släpptes, utan har faktiskt alla tre kvar att läsa. Nu började det klia lite i fingrarna att beställa hem dem för att sedan läsa dem. Känns som jag har ännu en känslosam höst framför mig…

  5. Jag såg TV-serien i höstas och har precis lyssnat på författaruppläsning av alla tre böckerna i augusti. Däremot har jag inte lyssnat på Gardell i något annat sammanhang så jag har inte stört mig på inövade upprepningar. Men jag stör mig ju som sagt var inte på älgen heller, fast jag skulle gjort det i alla andra sammanhang 😉 Jag har förvånansvärt nog faktiskt inte stört mig på något alls (förutom att Gardell inte vet att man säger Åmot). Jag har bara upplevt – skämts och grinat. Och älskat.

    1. Jag tror att det varit en bra strategi att inte lyssna så mycket på Gardell och på så sätt slippa upprepningarna.

      Och sanningen är ju den att jag också mest av allt läst, älskat och gråtit hejdlöst…

  6. Jag håller med om att tredje delen är den bästa. Det är som att Gardell får ny energi och berättelsen får extra driv och stuns. En klar förbättring från tvåan som ändå var en bra bok.

    1. Jag känner också den där energiboosten i berättandet och tycker att tvåan blev lite av en bra mellanbok, vilket nog är helt logiskt.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.