Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig

De är orecensionsbara de här böckerna (Bodil Malmstens loggböcker alltså). Om ni inte tror mig så kan vi väl titta lite på de frågor jag vanligen brukar ställa mig när jag recenserar en bok, och de svar jag kan ge om den här boken:
Vad handlar boken om? …. Allt möjligt? Samtiden? Bodil Malmsten? Mig?
Vem har behållning av att läsa den här boken? Eh, alla?
Hur skulle jag sammanfatta den här boken? Sammanfatta?

Ni ser, det går inte. För de av er som läst Bodil Malmstens loggböcker kan jag säga att gillade ni dem så gillar ni garanterat också Och ett skepp…. Det kan till och med hända att det är den bästa av dem. Språket är som alltid sådär underbart lekfullt och utan rädsla. Analyserna och tyckandet är alltid på pricken, som vanligt. Det är så skönt att läsa loggböckerna och flyta in i dem, bli bekräftad och ge precis så mycket av sig själv som en orkar. Det är möjligt att jag älskar Bodil Malmsten reservationslöst och kanske är det därför jag inte kan recensera Och ett skepp….

Har du aldrig läst Bodil Malmsten tidigare? Gör det bara, du har ingenting att förlora!

Låt oss tillsammans nu sätta oss i ring, hålla varandra i handen och aktivt förtränga att det här är den sista loggboken… Och så kan vi passa på att skicka all vår tankekraft till Modernista, på det att de må ge ut samtliga loggböcker i snygg samlingsbox. Jag vill nämligen äga och läsa om dem alla. Många gånger om…

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten. Modernista

Boken finns också som e-bok.

Mässrapport 2: I vilken Fiktiviteter tänker en hel del på Caitlin Moran

Min andra mässdag har varit helt annorlunda från gårdagen. Då drev jag planlöst omkring, råkade hamna på några seminarier och var allmänt förvirrad. Idag vaknade jag med såväl energi som plan och dagen blev därefter, mycket bra! Schemat såg i och för sig rätt galet ut med 45-minuter seminarier rygg i rygg hela dagen lång men det löste sig naturligt när jag prioriterade bort vissa eftersom jag blev tvungen att få luft. De där K-salarna är inte designade för andning det är en sak som är säker.

Dagens första seminarium handlade om Crossover-litteratur och var naturligtvis intressant. Lite minus för livekommentatorerna som satt bakom mig bara, men dem kan ju inte arrangörerna ta ansvar för (tips till pratsugna: prata i kön in och efteråt och måste ni så går det att viska, faktiskt!)… Sen tyckte jag att eftersom jag redan sett Jan Guillou kunde jag lika gärna lyssna på honom också. Så det gjorde jag, i ett superintressant samtal med favoriten Anneli Jordahl om klass. Det är ett seminarium som kommer  få ett eget belägg vad det lider. Seminarium om biblioteket i framtiden och litteraturens plats i folkbiblioteket hann jag också med innan det var dags för dagens stora – Caitlin Moran!

Egentligen hade jag sett väldigt mycket fram emot seminariet med Martin Schibbye och Johan Persson men på grund av en hel massa omständigheter gav jag upp den tanken redan innan jag såg kön. Detta gav mig tid till en liten runda på golvet (the horror!) innan jag ställde mig riktigt långt fram i Moran-kön. Hur hon var? Ja, hon var Caitlin Moran (jo men faktiskt, jag tror absolut att hon delvis spelar rollen som sig själv, vem gör inte det?)! Larger than life, högljudd, pratig, så där härligt vulgär att en bara vill bli hennes bästis. Jag vill fortfarande vara lite mer Caitlin Moran i min vardag och tack och lov blev jag inte besviken (är alltid sjukt rädd för det när jag ser folk jag gillar på riktigt).

Min mässa är slut för i år. Den var bra, särskilt idag. Det allra bästa med mässan är att en gång per år få höra att det vi bibliotekarier gör varje dag är viktigt, jag vet det resten av året också men det är viktigt att få vistas i en miljö där det är den uttalade konsensusuppfattningen. Bokmässan får mig också att känna att bloggandet är viktigt, den känslan är inte alltid lätt att uppbåda och den behöver absolut boostas genom bloggmöten och inspiration. Och så blir jag glad av allt detta boknörderi också förstås. Det är så himla fint alltihop! Nu ska jag omfamna hotellboendets fördelar (läs: godisätning + sova ostört) innan det är dags att bege sig hem till verkligheten imorgon, tur att det är världens bästa verklighet! Det är ju trots allt alltid lite vemodigt att lägga mässan bakom sig…

Dagens bild förresten är av ett klotter jag upptäckte på toaletten (bakom debattscenen om någon vill gå dit och se det live :-)), betyder inget för många men är höjden av mysig nördgemenskap för whovianer som mig. Om det syns dåligt så står det “Bad Wolf” vilket är en referens till fenomenala tv-serien Doctor Who. Syns bättre gör det på Instagram, där jag också heter Fiktiviteter.

Oönskad

Framtiden. England. En inrättning för oönskade barn, dvs barn födda utanför systemet. Barn födda i kärlek, bortom den verklighet där alla äter mediciner för att inte åldras, där nya människor har blivit överflödiga. Där har ni förutsättningarna för Oönskad

Jag tycker premisserna är intressanta, rent av svindlande. Jag tycker att miljön, Grange Hall, är spöklikt förfärligt spännande beskriven. Jag tänker mer än en gång på lilla Sarah och miss Minchin i Den lilla prinsessan, en bok jag älskade och läste om och om igen som barn.

Men det blir lite ytligt, djupet verkar inte prioriteras, Peter berättar för Anna om deras bakgrund men det som borde brännas känns väldigt sällan. Där finns scener som skär hål i den där plastfilmen framför men det borde ha varit mer, det som känns borde ha känts mer. 

Oönskad har två uppföljare och jag ska inte säga aldrig men de står inte högst upp på priolistan vad gäller läsning. Ok, men inte mer blir det samlade omdömet.

Oönskad av Gemma Malley. B. Wahlströms 

Mässrapport 1: I vilken Fiktiviteter anländer och irrar runt lite

Egentligen hade jag tänk avsluta det här inlägget med att konstatera att jag förvisso mässbesökt enligt gammalt beprövat recept men att jag faktiskt inte sett Jan Guillou i år. Men det gick ju i stöpet när jag såg karln sitta och prata i den sista montern jag passerade ut från mässan… Humpf, hade önskat att jag fick vara lite unik för en gångs skull…

Men annars då? Jo, jag läste en bok på tåget till Göteborg, den (viviane elisabeth fauville) var bra. Jag sprang runt rätt länge och letade efter mitt hotell vilket är baksidan av att bo på obeprövat hotell. Jag drabbades av akut mässaklimatiseringskris så snart jag klev in genom dörrarna på Svenska mässan men flydde in på ett seminarium om “Vanmakt som drivkraft” med grundaren för Läkare utan gränser, Johan von Schreeb. Jag gick in mest för att få ro att samla ihop mig men det var också intressant på riktigt. Efter det blev jag mer normal, gjorde planlösa rundor på mässgolvet (present till barnen, check), spanade och lyssnade på författare, lunchade med bästa Linda och Lyran och fick till och med sitta tillsammans och äta riktig mat. Storseminariet “Men läs då unge!” gick jag mest på för att få beundra min idol Johanna Koljonen men det var förstås hur intressant som helst om läsning, litteraturutredningen och läsande förebilder. Det gav en hel del både till föräldradelen av mig och till bibliotekarien. Och bloggaren…

Sen blev det lite mässgolvet igen innan jag drabbades av lätt huvudvärk, trötthet och vidhängande asocialitet (jag är ingen mingelmänniska). Nu sitter jag på hotellrummet och njuter tystnad, uppskattar tid för bloggande och annalkande läsning. Om en stund ska jag också läsa mässprogram och planera morgondagen. Måste få säga också att dagens mässdräkt (på bilden för de av er som inte sett mig irra runt) var vald av min sexåring och jag tror att han ska få bli min klänningskonsult på heltid framöver, mycket lagom bokmässeklädnad – perfekt inte för varm (ute på golvet) eller för kall (på seminarier). Imorgon blir det något rödare och förhoppningsvis lika skönt, snajdigt matchat med rejäla gympadojor 🙂

Allt som vanligt alltså, men jag har i alla fall inte sett Björn Hellberg…

Vägen till paradiset

20130921-212305.jpgVi hamnar lite snett från början jag och den här boken. I prologen där det heter att “En kvinnas känsloliv skiljer sig så mycket från en mans. Det är kanske endast där de riktigt skiljer sig åt, och det är också denna fundamentala olikhet som all osämja dem emellan bottnar i, som alltför ofta gör den existentiella klyftan emellan dem oöverbrygglig. ” Jag ser två, nej, tre problem med den inledningen. Ett: det är för högtravande. Två: jag tror inte på det, att snoppägarskap skulle bestämma en människas känsloliv. Tre: det är, likt stora delar av boken skrivet i kursiv text.

Vägen till paradiset handlar om ett mord, ett sommarhus, en snöstorm, den annalkande döden, tillit och att vara människa. Bitvis är det väldigt fängslande att få följa med in i de här människorna. Och det är väldigt välskrivet och språkligt njutningsfullt. Jag är svag för de existentiella tankarna om varat och livet. Men det händer att det blir lite mycket vackert språk, detaljer, filosofi och litterära referenser. Det händer att jag stör mig på det kursiva, det högtravande och det går inte att komma ifrån att den där inledningen faktiskt spökar i bakhuvudet under hela läsningen…

Men som sagt, välskrivet är det.

Vägen till paradiset av Karl Henrik Karlsson. Recito förlag

Bokmässeböcker

Bokmässevecka = overload av bokmässetips från oss bloggare och jag ska naturligtvis inte vara sämre. Det där med vattenflaskan, ryggsäcken och bekväma, gåvänliga skor vet ni, jag tänker berätta hur ni ska göra med läsningen. Dagarna går åt till seminarier och mässgolvshäng, kvällarna kanske ägnas åt mingel och middagar på bibliotekariefylld restaurang men resan till mässan måste ju också fyllas, med läsning förstås. Och vi vet ju alla att packningen på ditvägen bör vara lätt så att den må vara jäkligt tung på hemväg. Alltså är det skönt att slippa packa skrymmande böcker. Lösningen är naturligtvis e-böcker. På läs- eller surfplatta eller rent av för den riktigt packningssmarta, på mobilen. Här följer några tips på egna favoriter. Länkarna leder till nystartade e-handeln Bokii.se som jag tycker är ett mycket trevligt tillskott till bokhandelsmarknaden men de finns naturligtvis att köpa och låna annorstädes också 🙂

För den historiskt elände med patos-intresserade: Jag vill inte tjäna av Ola Larsmo (min recension här)
För den traditionellkulturella: Hummelhonung av Torgny Lindgren
För den som inte ska sova ensam på hotellrummet: Människohamn av John Ajvide Lindquist (min recension här)
För den romantiska: Överenskommelser av Simona Ahrnstedt (min recension här)
För den med lååång resväg: Blonde av Joyce Carol Oates (min recension här)
För den som vill läsa en mässaktuell författare*: Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson (min recension här)

* det finns ju den nyare Den osynlige mannen från Salem men den har jag inte läst så den kan jag inte med säkerhet tipsa om 🙂

Sen kan en ju vara lagd åt det hållet att ljudböcker lockar till annat än sömn och då är ju det också ett förträffligt format ur packningssynpunkt. Jag tror att böckerna ovan finns också som ljudbok men tar inget som helst ansvar vad gäller inläsning och sånt ety jag enbart tagit mig igenom en ljudbok i mitt liv…

Själv läser jag just nu, inte så oväntat, Pestens tid av Stephen King i läsplattan

Alice i Zombielandet

20130921-195006.jpgTanken bakom är smått genial, Alice i underlandet men med zombier. Inledningen är också riktigt bra, Alice övertalar pappa att gå emot sina principer, vistas ute efter mörkrets inbrott, bland zombierna bara han kan se. Det slutar i den mest förfärliga scen du kan tänka dig. Och det beskrivs fulländat, precis lagom djupgående för att jag ska förstå det förfärliga, precis lagom glimtvis för att det ska vara lite höljt i dunkel. Alice sorg är förlamande och den känns genom boksidorna. Det känns som början till något riktigt stort. Men sen börjar Alice skolan och så gott som all magi försvinner. Visst är det småintressant med gruppering och zombier och allt det där men det slutar kännas.

Sen har vi ju det där med könsroller också. Jag kan visst läsa böcker med sunkiga könsroller om allt det andra är så bra att det överskuggar, men i ungdomsböcker är det jobbigare och i Alice i zombielandet är det riktigt besvärligt för mig. Killarna i Alice i zombielandet är genomgående väldigt, “jag hyperstark, beslutsam Tarzan, du bräcklig, fragil Jane”. Det är killarna som sitter inne med dådkraften, det finns tjejer som slåss men deras styrka sitter då enbart i det, de är snärjda i sina känslor. Ali kan förvisso boxa zombiekropp men hon är något av en naturbegåvning och behöver aldrig riktigt tänka så mycket. Det ska missförstås (för män och kvinnor kan ju inte prata med varandra, de är ju från mars och venus om ni minns), det ska konstras och det ska beundras. Cole är hård och enigmatisk och Ali tycker naturligtvis att det är sååå oemotståndligt. Det tycker inte jag. Jag tycker att den här boken är fylld av rätt irriterande ungar som beter sig jäkligt illa mot varandra hela tiden. Över huvud taget är karaktärerna väldigt tunna, en sådan som Frosty till exempel varför är han som han är? Alis relation till honom förändras under bokens gång men jag begriper aldrig riktigt varför eller hur. Jag får för få nycklar, kanske sparas de till kommande böcker men då är jag nog faktiskt inte riktigt intresserad längre.

Alice i Zombielandet av Gena Showalter. Harlequin

Ett kungligt slut

Kinghelg

Tusen tack alla som velat vara med i min tredje temahelg! Tack alla som skrivit, läst och kommenterat! Jag har fått en hel massa lästips under helgen och det får nog bli en Stephen King-månad någon gång snart 🙂 Hoppas att ni har haft lika roligt som jag! För er som inte hunnit läsa än så kommer här en liten sammanfattning plus några lästips i slutet.

Lördag
Dagen inleddes med ett välkomstinlägg här på bloggen. Skuggornas bibliotek skrev om skräckmästaren,
Dark places om citatmaskinen Stephen King varpå jag skrev om min väg genom Stephen Kings författarskap. Annas bokprat bjöd på en recension av Hearts in Atlantis, Bokdetektiven skrev om sin läsning av Eldfödd , Läsa & lyssna recenserade ljudnovellen Apt pupil och Fantastisk fiktion skrev om debuten Carrie. Kim M. Kimselius skrev om sin relation till King och jag avslutade dagen med ett inlägg om hans mästerliga småstadsskildringar. Henrik Elstad skrev också om helgen på Litteraturmagazinet.

Söndag
Jag inledde med att skriva om lyckade och mindre lyckade filmatiseringar, Eli läser och skriver funderade kring utanförskap och ensamhet och Skuggornas bibliotek skrev sitt andra inlägg, den här gången om Det mörka tornet-serien. Bloggen med samma namn, Det mörka tornet alltså, skrev om Stephen King som en röd tråd genom livet. Också Lingonhjärta skrev om Kings betydelse genom åren och jag skrev ett sista inlägg om Kings skildringar barn, uppväxt och framförallt pojkars vuxenblivande. Beroende av böcker skrev om sin omläsning av Duma Key och Precious fragmentation avslutade hela helgen med en text om rädslan som drog.

Och sist men inte minst, några aktuella Kingrelaterade texter som mycket uppenbart inte har det minsta med Fiktiviteters kungliga helg att göra 🙂 : En färsk intervju där Den Store pratar om sin alkoholism, sina böcker och passar på att såga såväl Twilight som Hungerspelen och förstås Margaret Atwoods recension av Kings senaste Doctor Sleep

Pojkarna

stand_by_me_1986_600x400_536814

De finns där i Stand by me, i Salem´s lot och naturligtvis i Det. Barnen, pojkarna, som växer upp. Det är brytningstid och vänskap, mobbing och vuxenblivande så att det river och sliter i hjärtat. Mark som överlistar sin mobbare långt innan vampyrerna ens vaknat, bröderna Glicks desperata vandring i skogen, pojken i Sommardåd som driver omkring tills han hittar sitt uppdrag, pojkgänget som går på upptäcksfärd och hittar ett lik, men det är vägen dit som spelar roll. Och så gänget i Det, visst där finns en flicka men hon är väl ändå mest det där centrumet som pojkarna ska få kretsa kring*…

En av mina absolut starkaste Kingupplevelser är förstås Det och relationen mellan Bill och hans lillebror Georgie. Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Georgie dör alldeles i början. Den biten krossade mitt hjärta eftersom den är så grym, så osentimental, så väldigt mycket i början av berättelsen och eftersom jag aldrig får lära känna Georgie. När jag läste det kände jag instinktivt att jag inte skulle orka läsa vidare varpå King till synes lämnade Georgie att flyta där nere. Hans död är sedan nyckeln till hela berättelsen och genom hela långa boken sörjer Bill sin bror på alla de sätt som går. Han nämns inte ofta men på många sätt är han den viktigaste närvaron i boken, viktigare än Pennywise eftersom han är den som driver Bill vidare. Och eftersom Bill inte lägger sig ner och dör av sorg har inte heller jag rätten att göra det. Och jag älskar att King inte faller i revanchfällan. Även om de skulle lyckas övervinna ondskan som stulit Georgies liv så betyder inte det att allt är bra igen. Döden är för evigt och ingen vet att visa det bättre än Stephen King. Det där osentimentala återigen. Och jag gråter fortfarande och igen när jag skriver det här. Över Georgie som inte får leva och över Bill som måste leva med förlusten och som måste bli vuxen. Och då pratar vi om fiktiva karaktärer, ni kan ju förstå att jag har vissa svårigheter i livet…

Hos Stephen King är aldrig barnen platta pappfigurer, de är aldrig någonsin endimensionella eller enkla. De är människor med alla de fel, brister och fantastiska sidor som hör till. Och det är sorgligt ovanligt faktiskt, att barn får vara annat än rätt obegripliga andra.

* Med detta vill jag definitivt inte säga att flickorna saknas, jag har bara inte läst exempelvis Carrie än. Jag menar mest att han är oerhört bra på att skildra den där pojken, och det är viktigt att visa barnet så att vi vuxna förstår att hen också är vi.