Att läsa är att lida

Sann berättelse från förra månaden: Jag läste Tethered efter en våg av tunga deckare (och Broken harbour i färskt minne bevarad), jag bröt ihop och bestämde mig för att bara läsa lättsamt. Det tog mig ca två dagars irrande bland bokhyllorna här hemma innan jag insåg att det inte existerar någon lättsam läsning. Det är alltid någon djävel som dör eller förlorar ett barn. Det är ju det som är litterärt intressant. Det tunga. Mörkret.

Så jag slutade läsa ungefär en dag, sen läste jag Döden av Jonas Gardell…

Jag blev lite förstörd av det också förstås. Sen läste jag Den femte vågen och Vägen till Bålberget också och det gjorde så jäkla ont i perioder att jag faktiskt övervägde en läspaus på riktigt. Att läsa är att lida helt enkelt. Att läsa trettio böcker på tre månader är att lida rätt mycket. Jag börjar bli lite trött. Och lite tung om hjärtat… Så just precis nu lindar jag Bodil Malmströms senaste loggbok kring såren. Det fungerar riktigt bra.
Vad läser du när du behöver vaggas och tröstas lite?

23 tankar på “Att läsa är att lida”

  1. Visst är läsa att lida. Det är själva läsningens essens att leva ngn Annas liv för en stund och det kräver sin kvinna (eller man). Jag själv läser gärna ngt som jag känner igen mig i och dom underhåller lite lagom underfundigt. Damernas detektivbyrå är bra tips, gärna på engelska eftersom språket och ordvitsarna är charmigare i original.

    Svara
    • Jag inser att det bland annat är det jag har Maria Lang till. Det är tryggt och mysigt, trots morden. Damernas detektivbyrå har jag inte läst men det låter som lugnande böcker, ska testa.

      Svara
    • Det är väldigt skönt ibland att bara få klämma i sig en bok utan eftertanke, lite som snabbmat. Det behövs också ibland 🙂

      Svara
  2. Bodil Malmstens loggböcker är som små, mjuka snuttefiltar. Annars läser jag gärna trevliga historier av typ Lucy Dillon om jag behöver tröst. Eller (konstigt nog kanske) någon verklighetsfrånvarande deckare.

    Svara
    • Bodil Malmsten är så bra till så mycket, en helt fantastisk författare som jag är glad att ha hittat. Lucy Dillon är hon med de inbjudande omslagen va? Hon med hundarna… De böckerna ser så himla inbjudande och mysiga ut att jag nog måste prova dem som tröst och fluffläsning. Och visst är det märkligt det där med deckarna, antagligen hänger det ihop med att autopiloten kan kopplas in, men ändå…

      Svara
  3. Anne på Grönkulla eller liknande barn- och ungdomsböcker är min må-bra-läsning. Förhållandena är inte alltid idealiska, men det finns en allmän känsla av förnuft och trygghet som känns som en skön motvikt till för mycket elände.

    Svara
    • Men å vilket bra tips! Kan tänka mig att allt sånt en minns från barndom och uppväxt borde funka eftersom det är tryggt och lite balanserat i relation till vuxenböckerna.

      Svara
  4. håller med om anne på grönkulla. har man inte klämt alla i serien är det perfekt comfy-litteratur. emilyböckerna också. och jag läser marian keyes som tröst. och det tionde sånggudinnan av carina burman. och så läser jag faktaböcker om engelska kungahuset (snackar tudor och rosornas krig här va) för att få perspektiv!

    Svara
  5. Jag läser om gamla Maria Lang såklart! (Det gör väl du också…?) 😀 Annars är det överlag väldigt mycket barndoms- och uppväxtsnostalgi när jag behöver tröstas: gamla Lottaböcker, Anne på Grönkulla, Maria Gripe-älsklingar… Har ibland testat att läsa mer samtida lättsam litteratur, typ chicklit, men det brukar sluta med att jag blir ännu mer beklämd. Undantag: Jennifer Weiner.

    Svara
  6. Jag läser om nån gammal vän – helst något av Robin Hobb, som Liveship-serien eller The Willful Princess and the Piebald Prince. Ett annat alternativ är Neil Gaimans “Stardust”, som man bara måste bli glad av att läsa – och behöver man en akut quickfix kan man se filmen istället 🙂

    Svara
  7. Agatha Christie läser jag! Eller ja, läste. Nu är de utlästa och omlästa. Så även Anne på Grönkulla-serien, men den går att läsa om vartannat år eller så.
    I somras lyssnade jag på de flesta av Astrid Lindgrens böcker som kom som ljudböcker på storytel, det var också trevligt. Jag förstod samhällskritiken och allt möjligt annat i hennes böcker nu som jag ej fattade som barn.

    Svara
    • Att lyssna på Astrid Lindgren måste vara värsta tröstegrejen, kan liksom inte bli mer barndom! Härligt också att hitta nya djup.

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.