Svensk deckare, nyskriven… Big no no i min läsvärld. Jag läser praktiskt taget inget sånt, en enstaka Kristina Ohlsson för att se vad det är, och sen var det inte mer. Inte ens nu efter sommarens deckarvåg. Men eftersom jag alltid blir nyfiken när jag ramlar över böcker jag inte hört talas om så bestämde jag mig för att testa Liselotte Rolls Tredje graden. Då jag är obevandrad i genren svenska deckare har jag svårt att jämföra men det är väl sådär, lite bättre än visst och sämre än annat…
Polisen Magnus står i förgrunden från början och även om han blir bortskuffad till periferin ibland så är det han som är huvudfokus genom berättelsen. Han är trött – på lägenhetslivet, nattvaken, att livet inte blir som en tänkt sig och på polisyrket. Jag tycker om att Magnus får vara glad i all sin trötthet, att han faktiskt gillar småbarnslivet och inte sitter bitter i en ensam tvårummare och super som de stackars kommissarierna tenderar göra (skrev hon fördomsfullt…).
Känns det trovärdigt då? Inte själva fallet kanske men skildringen av den där vardagen som slås i spillror. Det blir lite för många ingredienser i den anrättning som är deckarintrigen. Kopplingar bakåt och till andra länder funkar alltid på mig men jag känner mig lite smålurad när viktiga karaktärer inte presenteras förrän typ i efterhand. Och så är karaktärerna (alla) väldigt outvecklade, kanske blir det bättre om det kommer en fortsättning men det gäller ju också att visa sina läsare varför de inte kan leva utan fortsättningen…
Tredje graden av Liselotte Roll. Alfabeta
Har också svårt för det där med svensk nyskriven deckare. Försöker dock aktivt att läsa lite då och då bara för att se till att jag inte missar något när det tokhyllas på bloggar 🙂
Försöker också hänga med lite eftersom just svenska deckare är det som låntagarna på mitt bibliotek helst av allt vill bli tipsade om.