Pojkarna

stand_by_me_1986_600x400_536814

De finns där i Stand by me, i Salem´s lot och naturligtvis i Det. Barnen, pojkarna, som växer upp. Det är brytningstid och vänskap, mobbing och vuxenblivande så att det river och sliter i hjärtat. Mark som överlistar sin mobbare långt innan vampyrerna ens vaknat, bröderna Glicks desperata vandring i skogen, pojken i Sommardåd som driver omkring tills han hittar sitt uppdrag, pojkgänget som går på upptäcksfärd och hittar ett lik, men det är vägen dit som spelar roll. Och så gänget i Det, visst där finns en flicka men hon är väl ändå mest det där centrumet som pojkarna ska få kretsa kring*…

En av mina absolut starkaste Kingupplevelser är förstås Det och relationen mellan Bill och hans lillebror Georgie. Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Georgie dör alldeles i början. Den biten krossade mitt hjärta eftersom den är så grym, så osentimental, så väldigt mycket i början av berättelsen och eftersom jag aldrig får lära känna Georgie. När jag läste det kände jag instinktivt att jag inte skulle orka läsa vidare varpå King till synes lämnade Georgie att flyta där nere. Hans död är sedan nyckeln till hela berättelsen och genom hela långa boken sörjer Bill sin bror på alla de sätt som går. Han nämns inte ofta men på många sätt är han den viktigaste närvaron i boken, viktigare än Pennywise eftersom han är den som driver Bill vidare. Och eftersom Bill inte lägger sig ner och dör av sorg har inte heller jag rätten att göra det. Och jag älskar att King inte faller i revanchfällan. Även om de skulle lyckas övervinna ondskan som stulit Georgies liv så betyder inte det att allt är bra igen. Döden är för evigt och ingen vet att visa det bättre än Stephen King. Det där osentimentala återigen. Och jag gråter fortfarande och igen när jag skriver det här. Över Georgie som inte får leva och över Bill som måste leva med förlusten och som måste bli vuxen. Och då pratar vi om fiktiva karaktärer, ni kan ju förstå att jag har vissa svårigheter i livet…

Hos Stephen King är aldrig barnen platta pappfigurer, de är aldrig någonsin endimensionella eller enkla. De är människor med alla de fel, brister och fantastiska sidor som hör till. Och det är sorgligt ovanligt faktiskt, att barn får vara annat än rätt obegripliga andra.

* Med detta vill jag definitivt inte säga att flickorna saknas, jag har bara inte läst exempelvis Carrie än. Jag menar mest att han är oerhört bra på att skildra den där pojken, och det är viktigt att visa barnet så att vi vuxna förstår att hen också är vi.

7 Replies on “Pojkarna

  1. Åh, Stand by me… Så fruktansvärt älskad och omläst. Även filmen är otrolig. Och varje gång blir jag lika förbannad när Gordies pappa inte bryr sig om honom utan bara pratar om den döda storebrodern.

  2. Pestens tid tycker jag är väldigt bra, The running man baseras på en av Stephen Kings kortnoveller, filmen skiljer sig från novellen men båda är läs och sevärda.

    11/22/63 är en av hans nyare böcker som inte finns på svenska det handlar om en som åker tillbaka i tiden för att försöka förhindra mordet på kennedy. Mycket målande beskrivningar av olika människor hur de levde på 60 talet.

    Pestens tid är nog den som betytt mest för mig. Kampen mellan det goda och det onda.

    1. Pestens tid har jag länge velat läsa och det är troligt att den blir mitt nästa King-projekt eftersom jag numera äger den som såväl vanlig som e-bok 🙂

  3. Jag håller med dig! Igen. King skapar starka band som även är en viktig del i Det mörka tornet-serien. När dessa band slits av faller man som läsare!

    essbeck: The running man räknas väl ändå inte som novell? Min bok är ändå över 240 sidor!

  4. Åh så bra du uttryckte det. Beskrivningar av barn och deras relation är han så fantastisk på att skriva om. Det är nog ett av mina favorittolkningar som han gör. Har faktiskt inte läst Stand by me än men den ligger och väntar på mig 😀

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.