Sjukt beteende

Jag har ju precis underhållit en liten förkylning, en sån där av hosta lungorna ur kroppen-karaktär. En sån en borde vårda lite tidigare än en gör… Men nog om det nu, det ni bör få veta är förstås hur jag, ur fiktivt perspektiv, hanterade min sjukdom. Jo… Jag ägnade segkvällarna förra veckan åt att läsa en massa barnböcker vilket (tillsammans med lite sparade recensioner) kommer resultera i en renodlad barn- och ungvecka här på bloggen nästa vecka. 

Och så tappade jag visst greppet om det där att se tv-serier efter er röstning, slängde mig över säsong två av Veronica Mars, såg elva avsnitt den dag jag var hemma från jobbet och resten under helgen så nu kan jag glatt ägna mig åt att inte se tredje säsongen innan jag i alla fall hunnit se Mitt så kallade liv. Sen började jag läsa första boken om Stephanie Plum också, och tryckte i mig Lena Anderssons augustnominerade Egenmäktigt förfarande som jag inte gillade alls till skillnad från resten av mänskligheten. Ska försöka formulera mig kring alla dessa fiktiva sjukupplevelser vad det lider. På det hela taget måste jag nog säga att denna sjukdomsupplevelser blev rätt ok, men jag är ändå mycket positivt inställt till att det är över för den här gången… Hur har ni det med höstförkylningarna?

Don’t breathe a word

Det här är en svår recension. Dels för att jag inte vill avslöja något om handlingen. Dels för att jag inte vet vad jag tycker…

Tolvåriga Lisa är försvunnen, det är nyckelpunkten i den här berättelsen. Sam är hennes bror och Phoebe är flickan som möter Sam, förälskar sig och blir indragen i hans förflutna. Don’t breathe a Word är en saga om magi i vardagen och vardag i det magiska, typ…

Trollbindande är det, på det där bladvändaraktiga, fjättrad i soffan-sättet. Jag vill veta hur det ska gå och sluta, vad som hänt. Jag gillar det växelvisa berättandet, jag är förälskad i mörkret, det kompakta. Det är så härligt skitigt och trasigt alltihop, mycket värre än en kan inbilla sig under läsningen. Första halvan och lite till är helt fantastisk. Men sen händer något och när McMahon ska förklara vad som egentligen är sant och hänt i berättelsen så faller bygget lite korthusaktigt. Det är inte en total genomklappning men det är på något märkligt sätt både för enkelt och för komplicerat, lite för många vändningarna. De allra sista sidorna är förstås hjärtstopparobehagliga men eftersom de är de enda jag känner så inför så känns det lite fuskigt. Jag känner mig lite, lite lurad. Men Don’t breathe a Word är en bra bok, en förödande beroendeframkallande bok. Det är bara bismaken som är en smula bitter.

Don’t breathe a word av Jennifer McMahon. Harpercollins

Något stort på gång

På fredag är det dags att gå in i min hatmånad nummer ett. November *insert skräckmusik*! Men i år tänkte jag mota ångest-Olle i grind på ett riktigt lyxigt tävlingssätt. Det kommer bli ett månadslångt projekt som avslutas i värsta glamouriga paketutdelningen kan jag avslöja. Mer info kommer på fredag men nu kan ni anse er förvarnade och inleda förberedelserna inför världens bästa november.

En delrapport från tv-serieträsket

Jag har lovat att ägna sista helgen i november åt en megarapport från mina tv-seriemånader och så blir det förstås. Men jag måste ju rapportera att den första serien ni valde åt mig, Veronica Mars första säsong nu är sedd och, förstås, djupt älskad. Jag har utövat milt våld på mig själv för att inte genast slänga mig över säsong två… Nu ser jag istället den serie ni röstat näst mest på, Mitt så kallade liv

Jag har det alltså helt formidabelt bra här bland mina serier. Den enda baksidan är väl att läsfrekvensen gått ner eftersom jag börjat fuska med den där titta varannan kväll, läsa varannan kväll-rutinen. Lyxproblem, fantastiskt fina lyxproblem! Fortsätt gärna rösta och hjälpa mig vidare, ni är så bäst på det här!

Viskningarnas borg

Quelle surprise hörrni! Här sätter en sig med en förväntad romantisk historisk roman och så får en något helt annat. Något smått fantastiskt. 

Esclarmonde är femton år gammal när hon år 1187, för att undgå äktenskap och att bli en mans egendom, väljer att bli guds brud. Hon låter sig muras in i ett litet rum, hon dör för världen och ska leva sitt andra liv i total ensamhet. Men inuti henne växer ett nytt liv.

Viskningarnas borg inleds förtrollande med att Esclarmonde talar till oss över århundradena, familjär med vår tid med en vilja att förmedla sin. Hon inleder med att diskutera kvinnors vilkor och redan där är jag förstås fast. Sen utvecklar sig detta till en myt om religiositet, jordbundenhet, föräldraskap och synd. Och det är så vackert! Språket är levande, hela berättelsen andas mänsklighet och vilja att förlåta blandat med undantryckt hämndlystnad. Allt är så smärtsamt vackert just för att det är så lätt att ta till sig mitt i allt det som är främmande. Livet är så flyktigt… Och det blir inte alltid som vi planerar för. 

Viskningarnas borg får mig att tänka på Margaret Atwood av någon anledning, oklart varför möjligen för att den talar lite tyst med hennes mytbok Penelopiaden? Det är i övrigt inte likt något annat jag läst tror jag (eller anar jag lite Jeanette Wintersonsk ton också kanske?), men det känns ändå märkligt bekant. Och tryggt. Jag älskar Viskningarnas borg. Årets stora överraskning!

Viskningarnas borg av Carole Martinez. Norstedts

 

På tal om nomineringar

Förra året hade jag den oerhört stora äran att vara en av tre finalister till Forma Books blog award (som Enligt O vann mycket välförtjänt). Det vill jag naturligtvis gärna vara i år också och vill ni nominera Fiktiviteter så blir jag förstås väldigt glad (och då mest för att ni gillar bloggen såpass mycket att ni vill göra det, inte främst för prisets skull faktiskt). Själv sitter jag och filar på en lista över bloggar att nominera och det som främst slår mig är hur fantastiskt många fina bokbloggar av olika sorter det finns. Vi är så himla bra! #boblmaf FTW!

August it is

Dags för ett nytt pris, och ett där jag tyvärr brukar vara precis lika lost som i nobelsammanhang… Pinsamt nog. Men jag har naturligtvis gått igenom mina lästa böcker och plockat fram mina önskenomineringar för Augustpriset, fem i skönlitterära klassen, två i fackboksklassen och tre i ungdomsklassen (baserat på hur mycket jag läst i de olika kategorierna och hur många braiga böcker jag hittade): 

Fakta: Kroppspanik och Älskade fascism
Barn- och ungdom: Nattsagor för sömnlösa, En sekund i taget och Dagboksanteckningar från ett källarhål (min recension kommer snart)
Skönlitteratur: Godnatt, oktober, Torka aldrig tårar utan handskar: Döden, Vägen mot Bålberget, Aldermans arvinge (som jag inte läst klart än men som känns helgjuten so far), Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska följa mig

Om inte dessa nomineras kan jag alltid hoppas på Bokbloggarnas litteraturpris dit jag själv ska skicka min lilla nomineringslista snart.

Vilka böcker vill du nominera?

Uppdatering: Hm, inte ett rätt… Sätter mitt hopp till Bokbloggarnas litteraturpris och gläds över att ha fått en liten uppmuntrande puff att läsa nya böcker. Är främst sugen på Lena Anderssons bok och en hel hög av de nominerade i fackboksklassen faktiskt.

 

Shakespeare, Whedon style…

Jag underhåller min Whedonsamling med rörande/sorglig noggrannhet. Allt Whedonskt ska slutligen hamna i min hylla. Där finns Dr Horrible och annat obskyrt tillsammans förstås med allt det stora – Buffy, Angel, Dollhouse… Nu har jag också lagt vantarna på Whedons senaste semesterprojekt – Much Ado About Nothing. Och sett den har jag förstås också gjort.

Så recensionsdags alltså, eller nej, jag kan inte riktigt. Jag vet inte om det är bra eller inte. Det är inte som Cabin in the Woods (också i samlingen förstås) som jag kan bedöma som film (medelbra, smått genial, mer för skräckälskarna än för mig). Much Ado About Nothing känns mer som en klassåterträff. Eller som något motsvarande, men trevligt utan de oerhört negativa krypningarna på ryggen som sådana ger i alla fall mig. Det är en mysig återförening med gamla vänner. Och det är så väldigt inkluderande, som om jag också är med i ”klubben”. Det känns så som jag inbillar mig att det känns för inbitna Stephen Kingläsare att hitta referenser till tidigare verk i hans nyare böcker. Att få se captain Mal Reynolds som galen polis (hej Castle!) mot Andrew från Buffys ärkenemesisisis nördtrion. Wesley Wyndham-Pryce  som förste älskare… Topher Brink från Dollhouse (möjligen världen bäste nörd) också som förste älskare… Det blir lyckooverload för mig, och de har ju så himla roligt! Det liksom sipprar kärlek och värme från den här filmen, alla som deltar i den verkar ha haft sin bästa inspelning någonsin, eller så är de formidabla skådisar. Hur som, jag kommer sätta på den här filmen så snart jag känner mig lite ledsen, utanför eller bortkommen. För att bli en i Whedongänget. Än en gång har samlandet betalat sig. Än en gång blir jag varm i hjärtat när fiktionen möter verkligheten.

Vill ni ha recension? Då får ni googla, jag har inte orkat kolla upp vad pressen och tyckarna tyckt… Meddela mig gärna här nedan 🙂 Och hur är det egentligen med Agents of SHIELD? Är den något att ha? Jag såg första avsnittet och tyckte att det kändes som en början med potential, nu väntar jag på dvd-släpp då jag totalt tappat förmågan att se tv-serier i realtid. Dessutom måste jag ju jobba lite på den där samlingen…

Ingen utmaning, men nästan

Jag sitter varje kväll vid den här bokhyllan. Fint kan tyckas och det är det naturligtvis men också lite stressande eftersom den här hyllan är den hylla där väldigt många av mina olästa böcker samlas. Det är köpta böcker, fådda böcker, biblioteksböcker – en hel massa olästa böcker helt enkelt. Ni kanske tycker att det ser mycket ut? Då kan jag meddela att två hyllplan inte ens fick plats på bilden…

Jag tänker göra en deal med mig själv om att inte köpa några fler böcker på ett tag nu. Observera att detta inte är ett köpstopp för sådana får jag allergiska utslag och upprorsmakaraktig trotskänsla inför så det går aldrig. Men jag ska ta det lite lugnt, skriva en pågående önskelista och kanske unna mig att köpa något när jag läst undan lite… Målet är att läsa i alla fall ett av hyllplanen innan jag ger mig på att fylla på igen. Vad kan det ta? Ett halvår? Jag kör på helt enkelt och rapporterar om ett halvår igen så får vi se hur det har gått. Och så kommer det nog börja dyka upp sådana där bokhögar som ni får hjälpa mig att välja i igen.

Hur går det för er med era hyllvärmare?

viviane elisabeth fauville

Jag tror att det finns en tanke med att huvudpersonens namn skrivs med gemener, viviane elisabeth fauville, på omslaget i titeln. Hon är en av de där små människorna, de osynliga ni vet en av dem om vilka vi brukar säga att ”hon smälter in i bakgrunden” (vilket får mig att tänka på Gro Dahles fabulösa bilderbok Snäll som handlar om just det, en liten flicka som sliter så med sin snällhet att hon bokstavligt smälter in i tapeten men det är ju en helt annan historia).

viviane elisabeth fauville är väldigt trött och väldigt instabil, som en blir av att bli förälder och att hon dessutom precis genomgått en motvillig och knäckande skilsmässa från dotterns far gör naturligtvis inte saken bättre. Hon tänker en del kring hur i hela världen hon ska hantera och orka och vara en god mor. Hon pusslar och snickrar en verklighet i sitt huvud som kanske inte alltid är överensstämmande med det som verkligen händer.

Jag gillar den här boken väldigt mycket, delvis för att jag läste den på bästa tänkbara sätt under en enda sittning, vilket låter sig göras då boken är 111 sidor kort. Ensittningsläsningen gör att intensiteten kommer till sin rätt och det är lättare att hänga med i alla perspektivbyten och svängningar. En helomvändning är lättare att hantera om en minns vad som hände innan även om det ligger i den här bokens natur att läsaren inte ska hinna med, lika lite som huvudpersonen.

viviane elisabeth fauville av Julia Deck. [Sekwa]

Finns också som e-bok!