Denna höst av 5:2-dieter på alla löpsedlar och i hela jäkla bekantskapskretsen har jag längtat efter en bok som Kroppspanik. En bok att använda som utgångspunkt för en rant helt enkelt, en ganska ledsen rant. För det här kommer bli en text mer om mig än om Julia Skotts bok, vilket jag tror är helt i sin ordning eftersom en debattbok bör leda till reflektion. Så nu kör vi.
Jag såg ett program med Stephen Fry en gång, där han pratade om sitt liv, sina psykiska problem, sin historia. Det var mycket som var sorgligt i det programmet men det som grep mig allra mest var när han talade om dans. Jag dansar inte, sa han (ungefär), jag känner mig inte bekväm i min kropp. Det kan jag fortfarande börja gråta rätt spontant över eftersom det rör vid en punkt djupt inom mig som är sårig. Vi möts där i den detaljen Stephen och jag (och bara där är jag rädd, jag önskar mig många beröringspunkter med denne geniale man) och så många andra. Jag dansar inte heller, jag är inte bekväm i min kropp. Jag har ägnat så många år åt att hålla mig frisk och må bra inuti att jag missat att koppla ihop själ med kropp. Se på mig pre föräldraskap och du ser en människa som inte dansar, inte rör sig, inte kramas, inte vill bli rörd vid, inte sjunger, inte tycker om sin kropp, äcklas, tycker hon är ful. Det var jag och det är så sjukt hemskt. Hur många är vi inte som inte lever våra liv för att kroppen liksom är bortkopplad och avskydd? När jag sen blev gravid, fick ett missfall, fick två missfall, blev gravid och födde barn blev kroppen något annat. Vi blev ett, jobbade tillsammans för något och plötsligt blev jag en hel människa. Jag kan inte äcklas av en del av mitt själv som varit med så intensivt i upplevelser som förändrat mig, vi har ju varit så väldigt nära döden tillsammans… Jag vet att den där sammansmältningen kan komma till på andra sätt än genom graviditet och föräldraskap men jag är väldigt glad att jag fick det på köpet och slapp jobba på det, då hade det kanske aldrig hänt för mig. Nu har jag i åtta års tid burit barn, lärt mig kramas, röras. Men jag dansar fortfarande inte…
Den här hösten, det här tjatet om dieter (alla håller på med det; tidningar, föräldrar, släktingar, kompisar, alla!), om kaloriräkningsappar, om kroppshat, får mig faktiskt att må lite dåligt. Det får mig att vackla och jag hatar det. Jag har exempelvis ganska nyligt insett att jag inte ätit en enda sak sen kanske 15-årsåldern utan att tänka någonting om det. Jag äter aldrig oreflekterat. Det kan vara ”åh så bra att jag äter den här moroten”, ”den här bullen borde jag nog inte äta men”, och så vidare i oändlighet. Allt jag äter! Inga stora saker, inget som totalförmörkar mitt liv men något som tar energi och ständigt är en del av mitt tankemönster och mitt ätande. I tonåren och tidiga tjugoåren höll jag på med att undersöka hur lite jag kunde äta och ändå gå upprätt, hur tidigt jag måste lägga mig för att inte hinna känna den där malande hungern, leta efter den där hungerkänslan som är som droger i början. Det som var sjukt då men som nu är applåderat och normalt. I min värld är det fortfarande ätstörningar… Och när det sitter en människa framför mig och säger att hen tycker att det är värt två dagars svält, typ, i veckan för att bli smalare så blir jag så himla ledsen, och så blir jag för en sekund osäker. Kanske är det så en gör, kanske borde jag bry mig om de där kilona jag bär efter mina graviditeter… Kanske borde jag… Sen skärper jag till mig och fortsätter den där jäkla kampen jag kämpat sen då, ansträngningen för att acceptera och gilla den jag är. Ansträngningen för att fortsätta tycka att jag är ok trots att min BMI faktiskt signalerar övervikt (jag tycker inte när jag ser mig själv i spegeln att den siffran säger någonting som är sant, och jag är stolt över att jag kan tycka det efter år av märkligt ätbeteende), ansträngningen för att faktiskt sluta väga mig. Och då handlade ändå aldrig mina störningar (som jag förstås inte är av med, jag berättade ju nyss att jag aldrig, aldrig äter något oreflekterat, jag firar allt med mat också, och tröstar mig med mat…) om vikt. De handlade om kontroll och makt över tillvaron på det enda sätt jag kunde hitta. Kanske blev det vikt sen, men jag har ändå inte särskilt stora viktissues, mina vanföreställningar ligger på andra plan.
Julia Skott har skrivit en väldigt engagerad och engagerande debattbok som jag älskar från djupet av mitt hjärta. Hon predikar värdet av att få älska sig själv oavsett hur en väger eller ser ut. Och det är väl så självklart som det kan bli. Alla dessa diethysterierna, mår vi liksom bättre av dem? Även om vi alla skulle gå ner tio kilo, skulle vi må bättre sen, och under tiden? Jag är helt med Julia, och det känns skönt att ha en anförvant. Det här med det ätstörda samhället och hur vi dömer människor utifrån fördomar och vanföreställningar är väldigt intressant och Julia lyfter det på ett väldigt fint, ursinnigt sätt. Och hon skriver bra, har roliga exempel och ett bildspråk som sätter liv i texten. Heja Julia, och heja oss alla när vi till slut slår oss fria från det kroppshatande paradigmet. Snälla, vi kan väl frigöra oss!?!
Denna recension är nominerad till priset Årets bokrecension på Forma Books Blog Award
Kroppspanik av Julia Skott. Natur & kultur
Finns också som e-bok
Åh. Du skriver så fint och sårigt och personligt om detta, med skyhög igenkänningsfaktor på väldigt mycket. Jag har tyvärr – får jag säga i det här fallet, för annars önskar jag mig många beröringspunkter med er! – också det gemensamt med dig och Stephen, även om jag tror och tycker att det går åt rätt håll. Och i det arbetet är det så ofattbart skönt att en bok som ”Kroppspanik” finns, för att åtminstone tillfälligt kunna stänga av dietkakafonin som ljuder i samhället i stort.
Ska försöka skriva något om ”Kroppspanik” jag också snart.
Jag önskar verkligen att du inte kände igen dig, det är så sorgligt att vi har det såhär med oss själva, men himla skönt att det ändå går framåt (även om det går för långsamt). Det är verkligen på tiden att det finns en bok som Kroppspanik, en riktigt uppeldande kampbok! Ser fram emot att läsa vad du skriver om den sen.
Åh, vad fint och bra du har skrivit om detta! Jag känner mig så träffad, mitt i.
Jag är liksom tvärtom – jag dansade förr, men sen fick jag barn och numera vägrar jag att titta ordentligt på mig själv i spegeln. Jag har slutat dansa. Inte heller jag äter något oreflekterat. Jag unnar mig, eller späker mig. Det är idiotiskt. Nu ska jag läsa Skotts bok.
Precis! Jag unnar mig också, eller späker mig, det är liksom aldrig att jag bara äter (eller låter bli, också ickeätandet är reflekterat)… Jag hoppas att ”Kroppspanik” kan få dig att vända tillbaka till dansandet igen, jag tror att den kan vara ett steg på vägen i alla fall eftersom den är så arg och eftersom vi får känna att vi inte är ensamma.
Väldigt bra skrivet. Även jag har undrat över det här med dieterna som så många i min närhet följer just nu, och speciellt då 5:2. Självklart går man ner i vikt om man låter bli att äta två dagar av sju, men frågan är vad det gör med människan. En kollega till mig sade några veckor in i dieten att hon fick dåligt samvete när hon åt de dagar hon fick äta och om inte det är en möjlig öppning till en ätstörning så vet jag inte vad som är det. Kanske har Paolo Roberto rätt när han säger att vi i det sekulariserade Sverige behandlar våra dieter som religion, att det ger oss något att tro på, att följa, en gemenskap.
Jag minns inte hur många år sedan det är jag slutade väga mig, jag äger ingen våg, och jag tror att jag är den i min bekantskapskrets som har minst hang-ups vad gäller mat. Den största anledningen till det tror jag är att min mamma när jag var liten aldrig pratade om mat som något annat än bränsle. Har inga som helst minnen av att hon någonsin bantade eller liknande.
Jag kan säga med säkerhet att skulle jag ge mig på en diet, vilken som men kanske främst de här svält kombinerat med ät-varianterna, så skulle jag hamna så djupt nere i ätstörningsträsket att jag aldrig skulle hitta tillbaka och jag är övertygad om att det kan trigga sådant beteende hos andra också.
Mitt nästa steg ska absolut bli att sluta väga mig (maken går aldrig med på att slänga vågen ;-)), gjorde det en gång i veckan tidigare men har lyckats göra mig av med regelbundenheten och nu ska det bort ur mitt tänkande helt och hållet.
Jag tror att det är jätteviktigt att ha bra förebilder, och att vara en. Kämpar verkligen för att aldrig någonsin skuldbelägga vid matbordet, att framhålla maten som bränsle som du säger och att aldrig låta vuxenvärldens viktnoja infiltrera barnens verklighet. Det misslyckas förstås ibland och de får ju intryck överallt ifrån men de ska åtminstone kunna veta att de (=allt som är de! kropp och själ) är älskade och att det aldrig hänger ihop med mat, utseende eller andra kringsaker. Kropp och ätande får inte bli prestationer i familjen, det är de redan i resten av samhället och det måste få finnas en frizon…
Blir så glad över det du skriver, det får mig att verkligen tro på att det finns en normalitet att sträva emot!
Måste läsa!
Ja, läs! Genast! 🙂
Vårt samhälle är ganska neurotiskt, och just det här med att så många så stor del av tiden är halva människor, nakna hjärnor, det gör mig nedstämd. Själv är jag ganska lindrigt drabbad – jag är en sån som dansar. Tror du att dans, att ha roligt i sin kropp, skulle kunna hjälpa ibland?
Här är förresten en rolig novell, som litegrann tangerar ämnet med kroppens betydelse för att vi ska vara hela personer: http://www.tor.com/stories/2009/10/zeppelin-city
Jag tror absolut att det där att ha roligt i sin kropp kan hjälpa jättemycket. Jag vet inte om det räknas som roligt men jag började springa i somras och det har hjälpt mig väldigt på det här området. Det känns hur häftigt som helst att orka det jag inte orkat tidigare, det är liksom jag mot världen där i spåret. Och det intressanta där är att det har varit mer av en psykologisk kamp än en fysisk för att fixa att springa längre sammanhängande sträckor. Kanske kan dans komma härnäst, men det känns lite jobbigt att tänka på det faktiskt. Får öva i ensamhet först 🙂
Även jag känner igen mig i det du skriver och något som jag brottas med är de ständiga skuldkänslorna över saker jag äter. ”Jag borde inte ha ätit…” Och samtidigt tröstar jag mig med mat hela tiden. Eller firar med mat.
Nu efter barn nummer två är tankarna genast där, kan jag komma ner till det jag inbillar mig är min ideala vikt. Är det viktigt egentligen? Kanske inte, men ändå står jag där på vågen titt som tätt.
Usch ja, skuldkänslorna, de har jag inte skrivit om men de kan verkligen förpesta en hel dag pga något jag åt på förmiddagen… Så himla fel och så väldigt svårt att ändra på. Försöker alltid tala mig själv till rätta men det går sådär… Efter graviditeterna var det så himla dubbelt för mig, det är ju det där med att en är så himla glad att ha fått tillbaka sin kropp (jag var det iaf) samtidigt som det inte riktigt går att känna igen kroppen sen innan.