Don’t breathe a word

Det här är en svår recension. Dels för att jag inte vill avslöja något om handlingen. Dels för att jag inte vet vad jag tycker…

Tolvåriga Lisa är försvunnen, det är nyckelpunkten i den här berättelsen. Sam är hennes bror och Phoebe är flickan som möter Sam, förälskar sig och blir indragen i hans förflutna. Don’t breathe a Word är en saga om magi i vardagen och vardag i det magiska, typ…

Trollbindande är det, på det där bladvändaraktiga, fjättrad i soffan-sättet. Jag vill veta hur det ska gå och sluta, vad som hänt. Jag gillar det växelvisa berättandet, jag är förälskad i mörkret, det kompakta. Det är så härligt skitigt och trasigt alltihop, mycket värre än en kan inbilla sig under läsningen. Första halvan och lite till är helt fantastisk. Men sen händer något och när McMahon ska förklara vad som egentligen är sant och hänt i berättelsen så faller bygget lite korthusaktigt. Det är inte en total genomklappning men det är på något märkligt sätt både för enkelt och för komplicerat, lite för många vändningarna. De allra sista sidorna är förstås hjärtstopparobehagliga men eftersom de är de enda jag känner så inför så känns det lite fuskigt. Jag känner mig lite, lite lurad. Men Don’t breathe a Word är en bra bok, en förödande beroendeframkallande bok. Det är bara bismaken som är en smula bitter.

Don’t breathe a word av Jennifer McMahon. Harpercollins

5 tankar på “Don’t breathe a word”

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.