Bloggtipsa mig!

Min lista över bokbloggar är väldigt lång men på tv-seriesidan är det skralare. Tipsa mig om era favoritsidor/bloggar om tv!

Mina bidrag för tillfället är nya sidan tv-dags.se som snabbt blivit en oundgänglig del av min bloggkonsumtion. Sen länge  älskar jag Georgina Podsnaps betraktelser över engelska serier i synnerhet, på engelska – alltid sjukt välskrivet och roligt. Vad mer? Weird Science sover lite nu men i arkivet finns en oändlig skatt, jag tittar alltid in där när jag vill kolla upp något jag funderar på att se. Och så Vildvittra förstås som skriver mycket om tv-serier och alltid gör det intresant.

Vilka favoritsidor och bloggar läser ni? Vad kan jag inte leva utan att läsa om tv? Tipsa mig! Tack!

 

Sherlock

Jag är naturligtvis lika kär i Benedict Cumberbatch som alla andra (dock inte riktigt på Caitlin Morans nivå i Morantologi). Bara namnet liksom, han måste ju vara skapad i en Sagan om ringen-bok men eftersom jag inte orkat läsa dem så vet jag inte vilken… Eller möjligen Harry Potter, men de har jag ju inte heller orkat läsa. Bra början här, i ett inlägg som talar med nördligan, att outa, ännu en gång, de två ömma punkterna för en nörd… Jag har sett och gillar en del Star Trek om det kan hjälpa… Och Battlestar Galactica… *viskar mumlande tio tusen gånger förlåt och kryper in i ett hörn några år*

Nä men på riktigt då, jag gillar Benedict Cumberbatch väldigt mycket och Martin Freeman ännu mer. Jag tycker om de komplicerade historierna i Sherlock och delvis just för att de inte tar slut när avsnittet är slut. Ibland blir jag lite trött på det estetiska (det där liksom fotograferande och etiketterande som Sherlock håller på med för att vi ska förstå hans briljans), det blir för mycket där det kunde tonats ner och ägnas åt relationer istället. Jag älskar nämligen dynamiken mellan Sherlock och Watson, för att inte tala om den mellan bröderna Holmes…

Jag befinner mig just nu i säsong två och måste säga att jag ibland blir lite arg, när jag ser det dåliga hos Steven Moffat glimta igenom. Han visar ju i Doctor Who att han (och medskaparen till Sherlock Mark Gattis) är mycket kompetent när det kommer till att skildra den udda fågeln så länge det är en han. Det manliga geniet med all sin taggighet och sin dolda känslighet är hans signum. Kvinnorollerna not so much. Alltså Irene Adler i första episoden av andra säsongen (hon kommer väl tillbaka antar jag, förhoppningsvis för att motbevisa min analys). Varför kan hon inte bara få vara en cool, halvond och komplicerad karaktär? Varför måste hon vara naken? Varför måste hennes bystmått vara en kod och varför måste Sherlock klara den direkt? Och varför måste hon utveckla amorösa känslor för Sherlock när hon redan berättat för oss att hon är lesbisk? Han verkar ha lite problem med lesbiska kvinnor den gode Moff, de finns där gärna som manliga trånobjekt, en fin tanke liksom men sen när det blir alvar av det så är det homosexuella/queera bara ”en fas”, något man kan ignorera med en kyss (i senaste säsongen av Who finns ett lesbiskt par vi aldrig ser kyssas eller röra vid varandra, en av kvinnorna blir dock kysst av Doktorn utan en kommentar) eller något man kan övervinna med lite ickeexisterande charm. Det har jag problem med, särskilt som det inte finns några andra framträdande kvinnoroller (förutom hon som städar och lagar mat då).

Jag ser vidare och hoppas på en bättring…

Historiskt drama och en liten skådiscrusch

Ibland måste en imponeras av sig själv och hur en fungerar med alla associationer och tankebanor och sånt…

Men från början. Som ni säkert vet nu så har jag den gudomliga förmågan att förälska mig i fiktioner. Det kan vara Sokkie Stackhouse-romaner, allt Joss Whedon någonsin vidrört, Wolf Hall, Doctor Who eller Veronica Mars (mer om henne senare i helgen). Men det kan också vara karaktärer eller rent av skådespelare. Och här i detta inlägg handlar det om en skådespelarcrusch och vart den lett mig så här långt.

Minns ni Life on Mars? Det är en av mina gamla riktigt kära favoritserier och det var där jag mötte Sam Tyler och John Simm (och för den delen Philip Glennister som är en annan favvo) för första gången. Life on Mars var en sån där serie som etsade sig fast (och som jag nu äger och tänker se om så snart jag är klar med min nuvarande nytittarbonanza). Sen dök John Simm upp i Doctor Who och var naturligtvis lika fantastisk där – jag gillar David Tennant men vid sidan av Simm bleknade till och med han en smula. Efter det fanns det naturligtvis inget annat att göra än att imdb:a honom (ja, det är ett riktigt ord!), leta efter vad mer han gjort och shoppa loss… Check out min stalkerlika samling av John Simm-fiktiviteter!

Det första jag såg i denna lilla (inte kompletta) samling var Devil´s Mistress (eller Devil´s whore som den faktiskt heter i original och i dvdn, dock inte på omslaget…), ett historiskt drama om en ung kvinna som försöker överleva och göra skillnad under engelskt, mordiskt, 1600-tal. devils mistressSammantaget är det lite för teatraliskt, lite för kronocentriskt men också alldeles härligt historiskt drama när det är som allra skitigast, långhårigast och svårast. Och John Simm är förstås rent fenomenal, mycket bättre än manus egentligen, konstant välspelande också när det hade kunnat bli pretentiöst, övertydligt och jobbigt i största allmänhet. Han bär, tillsammans med flera andra riktigt starka skådisar, det här dramat på sina ytterst kompetenta axlar.

Så nu finns det inget som kan stoppa mig, jag vill se allt Simm någonsin gjort! Jag följer honom förstås på twitter också men där håller han sig ganska lugn just nu efter att ha upprört whoviansvärmen när han vågade antyda att han hade andra jobb än det som the Master i Doctor Who 😉 Som ni kommer märka redan imorgon har jag redan dykt in i Simm-högen igen, men i den texten lovar jag att vara lite mindre Simm-fixerad…

 

 

Var hälsad tv-fantast!

Nu är det äntligen dags att berätta om mina två ljuvliga tv-seriefyllda månader. Oktober och november har till stora delar framlevts i soffan…

Under dagen idag och imorgon kommer jag att bjuda på sågningar och kärleksbetygelser. Jag kommer avslöja vilken skådespelare jag är lite kär i och så kommer jag försjunka i historiska dramer, nakna kvinnor och allt för uråldiga kläder. Högt och lågt, kärlek och skrattkramp. Och mest av allt blir det en massa glädje över att jag tagit mig tid att se i alla fall en bråkdel av den där löjligt stora högen av tv-serier i min ägo.

Mitt så kallade liv

Alla som hyllar den här serien har rätt. Men jag klarar inte av att se den. Den är riktigt, riktigt fantastisk emellanåt och jag älskar skådespeleriet som inte känns som skådespeleri. Jag avgudar föräldrarnas samspel och problem (hej, gamla tant som numera kan identifiera sig med den äldre generationen snarare än tonåringarna!). Över huvud taget tycker jag att den här seriens styrka ligger i att den beskriver dem alla – de coola, de utanför, de mesiga, de vuxna osv. Alla får de vara en bit av förklaringen och det ligger ingen vi mot dem-förutsättning i serien själv, bara hos varje enskild karaktär.

Det enda som jag egentligen hakar upp mig på är att det ser så föråldrat ut. Kläderna! Frisyrerna! Serien gjordes 1994 men den känns 1986. Det är naturligtvis bara yta men när den är så totalt nedsänkt i en tidsanda och dess utseende har jag sjukt svårt att inte reagera, typ hela tiden.

Men det är inte anledningen till att jag inte orkar titta ordentligt (jag såg två avsnitt och efter det har jag tittat punktvis så jag vet hur det slutar och vad som händer). Anledningen stavas a.n.g.s.t. Jag fixar inte att sjunka ner i det där igen. Det är liksom för bekant, för mycket sånt som jag ägnat en hel del tid åt att förtränga. För mycket skola och försöka få ihop en identitet och ett liv-ångest. Jag har som sagt sett det, men lite med ett öga stängt. Jag önskar förstås att jag hittat det när jag var i rätt ålder, alltså när serien kom, nu är det tyvärr för sent att bli kär för första gången. Om jag ska visa den för mina barn vad det lider? För seriens skull, för ämnena den behandlar så skulle jag absolut göra det men jag är rädd att de kommer tycka att den är hemskt daterad. Eller så tycker de att den är antik på helt rätt sätt med snygga kläder och frisyrer att dö för. Om Fiktiviteter andas fortfarande om tio år så lovar jag att återkomma med en rapport…

Svara om du hör mig

Jag tycker att Ninni Schulman producerar välskrivna och bra deckare. Det är småspännande, karaktärerna får rondör och djup genom serien och hon är verkligen inte rädd för att befatta sig med svåra och komplexa vardagsproblem som barnlöshet, missfall, relationsbekymmer, adoptioner osv. Jag uppskattar särskilt hur hon inte heller gör dessa teman till knutpunkter i huvudberättelsen utan låter dem ligga i bakgrunden så som de faktiskt gör i verkliga livet. Vi går ju omkring och bär på en massa skit allihop,  samtidigt som vi inte mördar folk och har oss. Det tycker jag väldigt mycket om i Schulmans serie.

Vad är det då som gör det så jobbigt för mig att läsa? Genom de första två böckerna (Flickan med snö i håret och Pojken som slutade gråta) så trodde jag att det var att jag kände igen mig så himla väl i böckernas Hagfors, jag är ju trots allt uppväxt där. Staden är väldigt bra beskriven, i detalj och i stämning. Väldigt, väldigt bra. Och jag har trott att mitt problem varit att jag saknat utrymme för fantasin i och med att det blivit så påtagligt alltihop. Men i och med Svara om du hör mig uppnådde jag klarhet. Här där älgjakten står i centrum och jag på riktigt kan se, känna och lukta (röklukten i jackan!) min egen pappa i det där jaktlaget. När det är mina gamla skolkamrater som nämns i avslutningstacket och när det kommer närmare än nära så vet jag. Jag har svårt att läsa böckerna för att de så väldigt väl beskriver en plats jag avskyr. Ett ställe jag genom märg och ben uppfylls av en känsla väldigt lik hat inför bara jag tänker på. Jag har flytt, kan inte begripa hur någon väljer att bli kvar eller flytta dit och jag har verkligen inte hanterat det så bra. Kanske är det helt enkelt bra för mig att läsa om mer eller mindre fungerande liv där… Kanske… Men allt jag tänker när det där vardagslivet beskrivs är ”tack och lov att det inte är jag, tack och lov att det är över!”

Det är alltså med blandade känslor jag läser Svara om du hör mig men Ninni Schulman bär ingen skuld i de negativa delarna, det är en bra bok det här, kanske den bästa av de tre? Jag har väldigt svårt att distansera mig nog mycket för att bedöma det bara. Ni får läsa själva istället…

Svara om du hör mig av Ninni Schulman. Forum

Grattis!

Folket har talat och Markusbiblioteket är, mycket rättmätigt, utsedd till årets bästa bokblogg! Grattis Marcus! Och grattis Sista timmen och Bokunge som vann utmärkelserna Årets nischade blogg och Årets bästa bokrecension! Och grattis till oss som blev nominerade och till oss som får läsa alla bra bokbloggar hela dagarna! Ett stort grattis till hela världen alltså, Grattis oss!

Genom natten

Jag tror att det kan vara i detaljerna det sitter. Att kunna beskriva kyrkogården där sonen begravs så att jag känner den i kroppen. Att kunna plocka fram minnet av ett totalt misslyckat föräldraögonblick och spegla mina sådana ögonblick, och sen övertyga mig om att det var det viktigaste ögonblicket. Herregud som jag går sönder av den här boken!

Jag kan inte skriva den här recensionen utan att säga något om författaren, om Stig Sæterbakken. Jag brukar försöka strunta i författares privatliv men när en konstnär tar sitt liv kort efter att en bok om livets djupaste sorg och förlust skrivits så färgar det av sig på boken, eller i alla fall min läsning av den. Den blir ännu viktigare, en fantastisk författares sista ord. Den sista romanen. Det är så oerhört, outsägligt sorgligt.

Genom natten är berättelsen om en sons död, om en familjs kamp för överlevnad och vad sorgen gör med oss. Den känns allmänmänsklig men aldrig urvattnad. I ett citat på min pocketboks framsida står det att den är ”litteratur som åstadkommer någonting med läsaren – på allvar” och jag är böjd att hålla med. Den sträcker in en gripklo i bröstet på mig och pulvriserar mitt hjärta. Jag vet inte om jag någonsin läst en så smärtsam bok.

Nu tänker ni som inte har barn att det här är en sån där bok som vara berör såna där blödiga föräldrar och att ni kan strunta i den. Men si där har ni väldigt fel för Genom natten är en bok framförallt om kärlek, självkänsla och relationer. Det är en jäkligt livsnödvändig bok om att vara människa. Och den förtjänar långt bättre än mina plattityder! Gör mig en tjänst, låt Stig Sæterbakken slita hjärtat ur kroppen på er, ni kommer försöka tacka honom sen. Och då kommer det kännas ännu värre eftersom det är för sent. Vi tar glad och positiv en annan dag hörni…

Genom natten av Stig Sæterbakken. Pocketförlaget

Grattis alla whovianer!

Ikväll ser jag inte Doctor Whos 50-årsjubileumsavsnitt, tyvärr. Men om några veckor dimper den ner i min brevlåda och då är det dags för mig också att fira whovianjulafton 🙂

50 år är faktiskt riktigt coolt, en aktningsvärd ålder på en tv-serie! Jag har massor av de där åren osedda eftersom jag, som så många andra, började med omstarten (2005) med Christopher Eccleston som Doktorn. I detta nu är jag lite besviken på att inte Eccleston (vad vi vet) kommer dyka upp i jubileumsavsnittet men samtidigt barnsligt förtjust över att få se David Tennant i paradrollen igen, tillsammans med Matt Smith. Och framåt jul har vi en regenerering att se fram emot – Smith byter med Peter Capaldi och det kommer bli hur bra som helst (för att inte tala om att jag efter nyår åker till London för att se David Tennant spela Shakespeare- in your face alla som påstår att populärkultur är fördummande och aldrig leder till annan kulturkonsumtion). Jag har förvisso invändningar på de senare årens Doctor Who-säsonger men det här är inte kvällen för det. 

Sugen på att läsa mer om tv-seriernas tv-serie? Kolla min Doctor Who-helg från 2012, eller mina säsongsrecensioner här.

Härlig tittning önskar jag alla som ser avsnittet ikväll, på bio eller hemma framför datorn, avslöja inte allt för mycket för mig sen bara 😉

Vill du veta mer? Läs gärna här för en genomgång av vad Doctor Who egentligen är för något.