Värmländskt vemod

Jag har funderat en del över vad jag ska skriva om i mitt bidrag till Kulturloggens Landet runt bloggathon. Jag vill inte skriva om biblioteket där jag jobbar eller om biblioteket som räddade mig i tonåren. Jag vill inte berätta samma gamla berättelse, jag vill berätta om landsbygden och vikten av att ha någonstans att gå, biblioteket som rum, magiskt rum. Så jag börjar med att skriva en sentimentalitetsdrypande liten text om mitt första bibliotek och hur det luktade där. Typ.

Eller nej, det luktade väl som alla andra bibliotek, gammal möglig bok, men det var magiskt på andra sätt. Det fanns en vindlande, för en femåring oändlig, trappa ner i källaren i vilken man fick klänga sig ner för att kunna vara med på Dorties sagostunder. Jag minns förstås ingenting av dem (mitt minne är ju trots allt sen några år tillbaka som en schweizisk ost), annat än att de var sagoskimrande.

Senare gjorde jag upptäcktsfärder in på vuxenavdelningen med lockande namn som Ulla Trenter och Sidney Sheldon (minns jag fel här, fanns Sheldon verkligen på biblioteket på den tiden?). Jag hann aldrig bli stor nog att låna från de hyllorna men deras blotta närvaro skvallrade om den oändliga läsvärld som skulle öppna sig för mig en dag.

Sen lades förstås min biblioteksfilial ner, bokbussen kom några år men den var jag aldrig in i. Sen slutade den också köra och vi fick ta oss in till “stan” där mitt gymnasiebibliotek fanns. Affären i mitt samhälle lades ner, posten, banken… Idag är det liksom slut på allt i det där samhället. Det är fortfarande den vackraste platsen i hela världen, men inte så mycket mer än så…

Av naturens skönhet blir en inte mätt och inte rik men möjligtvis blir en diktare… Mitt möte med den värmländska diktskatten ägde inte rum på mitt första bibliotek men på mitt andra och sen dess har jag inte kunnat sluta fundera kring varför så många värmlänningar gått och blivit ordkonstnärer. Erik Gustav Geijer, Selma Lagerlöf, Göran Tunström, Gustav Fröding, och Nils Ferlin är några av dem som levt i alla fall delar av sina liv i Värmland. De har diktat här och vetskapen om dem betyder mycket för värmlänningars självuppfattning än idag, tror jag. Paradoxen ligger i att vi samtidigt är glesbygdsfolk och arbetare som i väldigt liten utsträckning läser över huvud taget, om en ser till statistiken. Och ändå följer de med oss genom livet, alla diktarna. Och kulturmänniskorna, som älskade Monica Zetterlund som kommer från min barndomsstad. Hon är liksom viktig för min, och vår, identitet också när vi inte ägnar jazz eller poesi en tanke. Det är paradoxalt och spännande.

Egentligen tror jag inte på provinciellt revirpinkande, men jag tror på platsens betydelse. Jag tror att de skogar och sjöar och torp och grusbackar och kohagar som utgör min del av världen har gjort något med mig, med mitt inre och mina ögon sen den dag jag satte min fot i den. Och så måste det väl vara för oss alla? För Selma, för Göran, för Gustav och Nils.

Om jag skulle beskriva dessa författarskap, mitt landskap och mig själv med ett enda ord så skulle det bli vemod. Skogens vemod, de förfallna gårdarnas vemod, återigen skogens vemod. Åk till Frödings Alster och upplev omgivningarna så förstår ni, så vackert att det gör ont, evigt och förgängligt på en och samma gång… Res till Mårbacka och mitt Uddeholm och Sunne eller vart du vill och hitta vemodet i oss alla. Jag menar inte att vemodet inte finns i andra landskap, tvärtom, jag tror det är svenskt och  universellt och allmänmänskligt, men det blir så oerhört påtagligt hos oss där naturen är mäktigare än det vi byggt. Och där den är tung, ruvande och skogen är en plats i vilken vi bor.

Det är det värmländska vemodet som fått mig att älska mörkret och frukta det. Vemod är en dubbel känsla på många sätt, det bittert ljuva, det jag söker och det som ibland når till de djupaste djupen av själen som kanske borde förbli fördolda. Jag avgudar vemodet och är samtidigt livrädd för att bli övermannad av det. Jag älskar Selma Lagerlöf men är också rädd att hon ska hitta nyckeln in i min djupaste hemlighet, in till den sentimentala barnsjälen där jag låst in sånt som är jag men som aldrig bör hittas. Den sagovindlande trappan..

Kanske borde jag bara ha skrivit om bibliotek istället… Nu känns det lite som att jag håller på att fastna i mitt eget svammel… Vi går vidare i vårt bloggathon tycker jag, mot nya platser!

 

29 Replies on “Värmländskt vemod

  1. Så vackert skrivet och vilken fin hyllning till din hembygd och till Värmland. Jag kan känna de där djupa skogarnas vemod ända ner till Skåne där jag sitter (men min farmor kom från Kristinehamn och hade rötter i både Ölme och Väse)-och hon kunde berätta. “Sagor” ur livet- och de var hårda och speglade en verklighet som dagens välfärdsmänniskor (flertalet i alla fall) inte vet mycket om. Värmland är järnets landskap och utvandringens landskap också- och som sagt… vemodets.

    1. O ja, det finns många minnen här från järnets och utflyttningens tid även om ingen av oss minns det själva. Så många berättelser som behöver berättas, kanske är det därför det finns så många berättare (och då inte bara litterära sådana) här…

    1. Jag känner det också vid havet, det finns något vemodsframkallande på alla platser där naturen är sådär obeveklig…

  2. Fram tills jag var 13 tillbringade jag varje sommar i Värmlands djupa skogar och det var något speciellt. Vemodigt men också spännande som det kan vara för barn. Och dessutom alltid litterärt, alltid en medvetenhet om vilka litterära storheter som kommer från Värmland. Tack för ett fint inlägg!

    1. Det är sorgligt att så många samhällen plockas ner runt om i Sverige, det är tur att det finns andra drivkrafter för överlevnad här ute i skogen… Kram!

    1. Vi påverkas alldeles säkert av platserna som är våra, de vi växer upp i och flyttar till. Det är lite fint att tänka på faktiskt…

  3. Platsen har definitivt betydelse, med eller utan revirpinkande. Sitter dessutom och tänker på mitt första bibliotek och lånekortet med fyra siffror som fylldes i på bokens kort. Nostalgi!

    1. Ja, och så stämplandes av datum på ett annat kort så en skulle veta när den skulle lämnas tillbaka. Det känns som århundraden sen men jag har faktiskt haft sånt kortstämplande bland arbetsuppgifterna en gång så det är inte så himla länge sen ändå… Hoppas jag 😉

    1. Jag tror att det är därför det kan vara så skönt, eller jobbigt, att återvända till sin ursprungsplats eftersom den påminner om vem en är och hur det gick till…

  4. Så bra formulerat om vemod, det är ju så det är. Att åka inlandsvägarna här uppe ger en också en väldigt stor dos av vemod. Liten människa, stor natur.

  5. Blir otroligt sugen på att åka till Värmland, ta med en koffert fylld med böcker och lap-top och ta in på något vemodigt vandrarhem eller slitet hotell 🙂 Verkar väldigt fint, men aldrig varit där. /Kriss på Bokdetektiven

  6. Som barnbibliotekarie blir jag bara allt mer stärkt i min åsikt om hur viktigt de första biblioteksbesöken är! Det är där fröet sås. Där jag jobbade förr bjöd vi alla 6åringar på glass så att de skulle minnas sagostunden. Så här i efterhand tänker jag att biblioteket inte ska minnas tack vare en glass utan en skimrande saga, men bättre att minnet av biblioteket fastnar…även om det beror på en glass 🙂

    1. Absolut, det är jätteviktigt att minnet fastnar, barn får så många intryck och det är viktigt att biblioteket får få den där associationen med värme och välkomnande känsla oavsett om den ges med glass eller inte. Det gäller för oss att vara uppfinningsrika!

  7. Vet inte om det var den här morgonens (ehum, snart kvart i 10 på förmiddagen, men morgon för mig) gråhet och kyla som gjorde det men jag fick rysningar ett par stycken ner i din text. Jag bor inte, och har knappt varit, i ditt Värmland men vemod är ändå en bekant känsla, både ljuv och skrämmande. Kanske känner vi den så lätt just för att vi är läsande människor?

    1. Så kan det absolut vara, att vi är öppna för den tack vare allt vi får från läsningen. Jag tror att många känner känslan men ibland är det svårt att sätta ord på den, alla skulle nog inte kalla den vemod. Andras upplevelse av Värmland är säkert en annan. Min största upplevelse när jag läste Kejsaren av Portugallien var hur Selma L fångat min exakta känsla av vemodet i naturen, någon annans starkaste upplevelse är något annat men i grunden kanske det ändå är samma starka upplevelse. Hm, jag babblar på igen…

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.