Om detta talar man endast med kaniner är en underbar titel. Boken är en sorts poetisk bilderbok för ungdomar och jag älskar genrehopp och lekar! Om detta talar man endast med kaniner är en bok om ensamhet som ju råkar vara ett ämne i vilket jag innehar guldmedalj. Dessutom är den just nu högaktuellt augustnominerad. Alltså en fantastisk bok? Varför ger den mig då så lite?
Jag gillar språket, hur det är liksom kaxigt och aldrig undergivet om ensamhet. Det som kanske börjar som självvald ensamhet och integritet. Jag känner igen det och jag samlar på mig några riktigt fina meningar ur texten. Men jag lägger inte boken på minnet. Jag blir inte kär i texten, den säger mig inget nytt eller gammalt jag måste läsa om och om igen. Och så gillar jag inte bilderna… Det är en fråga om smak helt enkelt, som vanligt. Smak och förväntan kanske. För jag inser samtidigt att den här boken som inte bekräftar något nytt hos mig kan den kanske vara superviktig för någon annan. Och jag tror att det där kaxiga tilltalet kan vara väldigt konstruktivt för den som behöver just det. Om detta talar man endast med kaniner är nog en ganska viktig bok, bara inte för mig…
Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund. Lilla piratförlaget
Andra om Om detta…: Boktjuven, Enligt O/Litteraturmagazinet
Intressant att läsa dina tankar och lite skönt att det inte bara är jag som inte riktigt fattar grejen. Blir dock inte förvånad om hon vinner Augustpriset, då det är en så annorlunda bok.
Det är helt klart skönt att inte vara ensam om att inte riktigt fatta grejen, jag tror också att den har en rejäl chans att vinna…