Vad är det som gör att jag inte tycker om det här? Att jag fått nog av kvinnor som gör sig själva illa genom relation med man? Att jag har svårt för Lena Anderssons sätt att föra filosofiska diskussioner så att jag inte hänger med (som i varenda en av hennes lördagstexter i DN)? Att jag har väldigt svårt att gilla något som får mig att känna mig korkad? Att jag som feminist blir så jäkla trött? Att den medelålders manliga konstnärsklischen känns lika trött? Att jag inte kan identifiera mig? Att jag inte vet vad boken vill mig?
Jag tror att det är allt det där och så är det förväntningarna förstås. Alla hyllningar, augustnominering, alla läsare som vill anteckna eller stryka under varenda rad. Jag som älskade Var det bra så? tycker att Egenmäktigt förfarande är en smula… förlåt… pompös. Det är en årslång glimt in i ett liv och känns på glimtars vis lite platt.
Jag har tydligen svårt för böcker om självskadande människor där berättelsen inte erbjuder utveckling, hopp eller moralisk diskussion. Jag är nog helt enkelt en sån där moralist. Jag vill ju inte att alla de kvinnor som har det såhär ska bli stärkta i att fortsätta, jag vill att de ska bli uppmuntrade att ta sig ut. Kanske kan Egenmäktigt förfarande göra det även om den inte säger mig något? Sen tycker jag att de där filosofiska diskussionerna huvudpersonerna försjunker i känns relativt uppstyltade. Pratar vi verkligen om typ Hegel till frukost. Visst har det hänt att jag och maken kommit in på vetenskapliga teorier i något av våra uppeldade diskussioner över helg-DN, men så jäkla ofta är det inte. Men å andra sidan lever vi i en över tio år gammal rätt jämlik relation som inte bygger på att vara så jäkla fantastisk/sprituell/överlägsen/perfekt heller. Tack och lov…
Jag är fullkomligt beredd på att ni troligen vill rasa på/över (vet inte vilken preposition som är riktig här) mig nu, gå till storms mot min oförmåga att förstå den här boken och allt det där. Ni får det, riktigt gärna faktiskt. Jag är öppen för att det här är en bok för andra och inte för mig. Ni får gärna hjälpa mig att se vad Lena Andersson vill säga, vad har hon sagt till er som jag inte hör?
Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek av Lena Andersson. Natur & kultur
Andra om Egenmäktigt förfarande: Kulturbloggen, Enligt O/Litteraturmagazinet
Spännande! Jag tycker alltid det är skönt när det kommer andra infallsvinklar på en bok som alla plötsligt hyllar. Jag tänkte läsa den här, men lusläste i den på bibblan och kände mig inte så lockad. Vi får se, blir spännande att se hur den är i så fall!
Hoppas du läser, vore spännande att se vad du tycker!
Jag gillar bra recensioner som går mot strömmen 🙂
Jag kommer också att läsa denna så småningom tror jag men just nu var det ungefär 30 personer före mig i reservationskön så det dröjer nog en liten stund innan det är min tur
Hu ja, biblioteksköerna är långa. Jag tror till och med att den var slutsåld i butikerna ett tag så intresset är riktigt stort 🙂
Framför allt var det igenkännandet jag gillade med boken, någon del av mig någon gång i tiden betedde sig såhär dumkorkat som Ester gjorde, vet att flera av mina tjejkompisar gjorde det med…Lena Andersson beskrev det så precis, så detaljerat. Däremot, de filosofiska diskussionerna tyckte jag distanserade mig från berättelsen och jag tänkte som du ungefär: pratar folk så här? Men så var jag snabb på att misstänka att huvudpersonen led av en diagnos också. Jag har också skrivit en recension om boken på min blogg, du får gärna kika in 🙂
Intressant det du skriver om igenkänning och distansering, och diagnos – det reflekterade jag inte över när jag läste men nu när du nämner det kan jag absolut tänka mig att det kan vara så. Jag ska absolut gå in och läsa din recension.
När jag började läsa tyckte jag inte om den, sen i mitten började jag känna att ”jo, men jag kanske gillar det här” och när jag läst ut den tyckte jag att det var en riktigt bra bok. Jag har också tänkt en del på den efteråt och det är ett gott betyg i min värld. Visst är den lite på gränsen till pretto ibland, men det är något med det där intellektualiserandet av kärlek och passion som tilltalar mig. Jag har dock full förståelse för att många nog inte tycker om boken. Den är lite egen.
Den är absolut lite egen, jag tror att om man förstår sig på den så är den säkert underbar men för mig som aldrig greppade den så förblir den en bok som inte säger mig något särskilt. Jag gillar din resa med boken, från ok till superbra 🙂
Jag skulle nog säga rasa över mina åsikter eller bli rasande på mig. 🙂 Om Lena Andersson har jag inga åsikter då hon är oläst av mig.
Tack! Jag tror att du har alldeles rätt 🙂
Intressant. Jag har faktiskt valt bort boken då jag inte tyckte att den verkade passa mig. Gjorde nog rätt.
Jag hade också svårt för boken och tyckte att det blev alldeles för mycket språklek som inte fyllde någon funktion. Dessutom finns historien redan berättad alldeles för många gånger.
Precis! Det är ju samma gamla historia om en kvinna som underdånigt dyrkar ett manligt geni, plus lite filosofiska diskussioner som känns alldeles för mycket. Hade hoppats på något annat.
Jag tyckte snarare att bokens Ester kan ses som stark, i hennes beteende insisterade hon på att bli tagen på allvar även om Hugo inte delade hennes verklighetsuppfattning. Det är klart att denna rätt som hon kräver, när hon vägrar gå vidare utan förklaring, också kan uppfattas som en besatthet – men när slutet kommer, så fanns det ”inget mer att förstå”. Bokens twist, som kopplar ihop innehållet med titeln: Egenmäktigt förfarande. Det är i slutänden hon, och inte Hugo, som blir skyldig.
Intressant det här med hur olika en kan läsa och tolka en bok! Tack för att du tog dig tid att sätta ord på din upplevelse, det är alltid spännande att få förstå hur en text kan upplevas på ett annat sätt än den tolkning en själv gör!
Men det är ju i de filosofiska utläggningarna hon analyserar och dömer sitt eget beteende. Hon är för insnärjd i känslorna för att kunna applicera sina egna klara och mycket logiska resonemang. Inte förrän inget hopp finns ser hon sig själv och kan sammanfoga sina tankar om individens eget ansvar ( som hon Själv alltid förespråkar i sina inlägg i DN). Helt fantastiskt när de sitter på restaurangen och Eva-Stina och Hugo är fast i sitt maktstrukturtänkande och inte ens kan öppna sona sinnen för Esters överstigande och långtänkande logik om tankevurpan då inte handlingarna bedöms moraliskt utan tillhörigheten automatiskt tilldelas gott och ont. Tilläggas bör att just hennes inlägg i DN är otroligt skarpsinniga och hon tänker ett steg längre än majoriteten. Dock är det förståeligt att hennes språk är för komplext för den som inte har den kunskap och reflektionsförmåga som krävs för att förstå dem.
Tillägg! Jag menar såklart inte att någon som inte orkar läsa hennes inlägg i DN saknar kunskap och reflektionsförmåga, bara att det kräver ganska mycket att läsa hennes resonemang fyllda med psykologiska och filosofiska termer.
En annan sak vad gäller Ester. Hon inser till slut att hon själv har handlat likartat som Hugo mot Per. Per har inte varit lika viktig för henne som hon för honom och hon har distanserat sig från hans plågsamma längtan och vilja att få svar efter deras uppbrott. Hon har inte ägnat honom och hans rättigheter en tanke.
Jag tycker alltid det är lika fint när någon får ut så mycket av en bok, även om jag själv inte riktigt är med på samma tåg. Jag är lite lätt allergisk mot att känna mig dum och jag tror absolut att jag gör mig skyldig till att sluta försöka begripa vad Lena Andersson säger när jag inte orkar med hennes användning av allt för tillkrånglade ord (och hennes ofta snåriga argumentation som inte alltid bildar den resonemangscirkel i alla fall jag förväntar mig av en text av det där kortare slaget som hon skriver för DN). När jag skrev min avhandling ansträngde jag mig för att använda begripliga ord snarare än vetenskapliga där de fanns att tillgå så jag tror att det är mycket en fråga om inställning också, jag tycker att en ska hjälpa läsaren att förstå. Nu blir jag mest bara arg vilket naturligtvis är ett problem som ligger hos mig. När det gäller Egenmäktigt förfarande så förväntade jag mig nog något mer realistiskt/något jag kunde koppla an till och då krockade det med allt det filosofiska som jag dessutom kände igen från DN-texterna och som väcker den där ryggmärgsreflexen i mig. Allt är inte för alla…
Och jag är glad att du inte gillade den eftersom jag var tvungen att fundera över vad det var som tilltalade mig så mycket med Egenmäktigt förfarande.
Jag tyckte om den samtidigt som jag känner mig väldigt kluven. En del formuleringar fattar jag direkt och då är de så mitt i prick. Sen kommer stycken när boken talar över huvudet på mig…
Jag är Också kluven och så här efteråt med allas hyllningar i bakhuvudet har jag dessutom lite svårt att minnas de bitar jag faktiskt gillade med boken…
Min lilla recension är ju inte nådig. Så ingenting för den som sätter Anderssoin högt … Låt gå:
En berättelse berättad så många gånger förut. Och visst – alltid gripande. Den här gången dock fylld med allsköns filosofisk och uppstyltad bråte och ett onödigt tillkrånglat språk. Poesin får sig en törn i meniungar som dessa: ”Lidelsen rasade i henne. Förbränningsmotorerna gick på alla cylindrar” – tyvärr luktar det bly och avgaser. Ibland får man en känsla av att man läser ett domstolsprotokoll: ”Att man behållit en jacka på, att man
verkat fumlig och nervös är inte bevis såsom yttranden är bevis. Som mest kan det bli indicium.” Ofta sökta hänvisningar till Camus, Sartre, Hegel, fenomenologi, konsekvensetik, utiitarism och gud vet vad som det ska briljeras och slängas med – varför är inte Heidegger med förresten?. Och språket för övrigt – fotografiska detaljavtryck av människors tankar och beteenden. Ingenting lämnas åt läsaren. Läsarens egen fantasi eller förmåga misstros
stängs ute. Allt spikas upp på väggen. Inget göms mellan raderna. Och spänningslösa longörer som doftar intellektuell masturbation. Höjer sig obetydligt över följetongerna i gamla hederliga Allers. Augustpriset indikerar ju att detta är den nuvarande höjdpunkten inom svensk skönlitteratur. Svensk skönlitteratur är bara att beklaga.
Ursäkta – men som ni ser – jag gillade inte detta någon vidare … 😉
Nej, du gillar inte heller särskilt mycket… Jag gissar att du inte heller kommer läsa fortsättningen som kommer i höst 😉
Med all respekt, ni har nog bara olika humor.
själv tycker jag boken är formmässigt väldigt rolig och smart (företrädelsevis i p1-s radioteaterform) dessutom diplomatisk, och en rakt igenom tvärexistensiell anarkologga rakt i fejset på alla som förväxlar allmänmänsklig integritet och jakt på sanning med ” kvinnlig svaghet” , irrationalitet, hysteri och liknande. Ja, Ester borde förstås skärpa sig och lugna ner sig och anpassa sig till Hugos världsbild och definitioner. Men nu råkar hon ha en egen verklig världsbild och integritet. Då går det som det går i den här världen
Oj, ja är det meningen att boken ska vara rolig så har vi sannerligen väldigt olika humor Lena Andersson och jag, spännande tanke… Din tolkning är intressant även om den inte överensstämmer med min men det är ju det som är kul med böcker och boktyckande. Jag tycker verkligen inte att Ester ska anpassa sig till Hugos världsbild, jag tycker att hon ska skaffa sig en egen där inte Hugo är centrum kring vilket allt cirklar.
Tack så mycket för detta! Jag absolut avskyr den här romanen, och ”pompös” är verkligen ett oerhört bra adjektiv för att beskriva den. Jag har sällan läst någonting mer pretentiöst och löjligt än ”Egenmäktigt förfarande” och har noll förståelse för hur Sveriges kritikerkår kan undgå att se hur orealistiska dialogerna är eller hur den lider total brist på självdistans? Jag kan tillägga att jag läst mycket filosofi och helt förstår dialogerna, dock har jag aldrig hört någon människa prata på det förstoppade sätt som Ester Nilsson gör. Intressant att till och med Dostojevskijs dialoger från 1800-talet känns mer trovärdiga och passande i vårt nutida samhälle än det Andersson lyckas spotta ur sig?
Vi är ju några stycken ändå som inte gillar boken och jag tror att den allmänna hyllningsfloden fått i alla fall mig att bli aggressivt arg på den. Jag tycker också väldigt intensivt illa om den men vet inte om jag gjort det om jag inte börjat läsa med så höga förväntningar. Jag hade absolut inte gillat den men kanske kunnat ha överseende med visst, eller inte…
Jag håller helt med dig om boken. Håller på och lyssnar just nu, och är så trött på de könsroller som skildras. Visst kan boken anses kritisera den rådande verkligheten, men den gör i min mening inte särskilt mycket för att förändra verkligheten heller. Ämnet lyfts, boken är välskriven och intelligent, men egentlugen är den inget annat än en mer sofistikerad form av Fifty shades of grey. Förutom att mr Grey är charmigare än Hugo Rask… Det som gör att skrattet, eller för den delen, insikterna fastnar i halsen är det faktum att boken förmedlar handlingen som om den skulle vara komisk, att den bildade(?) läsekretsen visserligen inser att Lena Andersson överdriver för att visa hur det ofta är, men kommer det att ha någon betydelse, samt att den genom sin blotta existens bidrar till att vidmakthålla könsrollerna. Som roman betraktad är den helt okej, men av en så intelligent författare borde man kunna förvänta sig mer. Kanske blir jag extra upprörd för att jag har kvinnor i min omgivning som beter sig ungefär som Ester. Om de läste boken skulle de nog inte ens reagera på att det var något konstigt med Ester – det är det som stör mig mest. Att bara vissa grupper kommer att ta till sig poängen, och kan skratta åt alla Ester som faktiskt finns på riktigt, medan verklighetens Estrar fortsätter precis som tidigare. Ett von obenperspektiv som inte gynnar dem som främst borde bryta sig loss.
Precis! En mycket bra formulering av hur jag känner inför boken också, och som du skriver – av en så smart och driven författare som Lena Andersson hade jag också förväntat mig så mycket mer.