Den där Alderman…

Vissa böcker alltså… Tegelstenar som är 800 sidor tjocka och där inte allt för mycket händer, som känns oöverstigliga och nästan lite kvävande där de ligger och stirrar på en. Så ser relationen mellan mig och Gabriella Håkanssons Aldermans arvinge ut. Och då kan ni ju kanske tycka att jag borde dumpa herr Alderman. Och jag kan på ett plan tycka att ni har rätt. Men, och det är det menet som håller mig kvar, den är trollbindande samtidigt och väldigt Håkanssonsk (jag älskade Operation B!). Jag kan liksom sjunka in i den i två timmar och sen helt plötsligt spottar den ut mig och jag begriper ingenting. Jag har läst den sen augusti, mycket ryckigt, hela tiden på gränsen till att ge upp. 500 sidor har jag kvar… Troligtvis är det nyttigt för mig med en bok som jag inte bara kan trycka i mig, det är i alla fall det jag försöker inbilla mig… Undrar om jag någonsin blir klar bara…

Är det någon som läst Aldermans arvinge och kan förklara dess väsen för mig? Eller har ni haft en liknande upplevelse med annan motsträvig bok?

8 tankar på “Den där Alderman…”

  1. Jag vet precis vad du menar. Jag läser The Luminaries av Eleanor Catton just nu och det går trögt. Gillar den väldigt mycket men det tar ändå emot att plocka upp den och det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Jag tänker kämpa på i alla fall och slänga in lite annan läsning mellan varven. 😀

    Svara
    • Jag blandar också med annat, det skulle bli alldeles för mycket motstånd i läsningen annars. Visst är det märkligt att en kan ha ett så komplicerat förhållande med en bok!

      Svara
  2. Jag har ett sånt förhållande till Orhan Pamuk. Jag gillar hans böcker, men inte att läsa dem, Konstigt nog. Eller rättare sagt, jag försvinner in i dem, men sen har jag svårt att ta upp dem och fortsätta. Jag har fortfarande slutet kvar att läsa av Snö, och det är ett par år nu som den står i bokhyllan och ger mig dåligt samvete.
    Det är precis som du skriver: ryckig läsning som jag inte begriper. Men sen när böckerna är slut, så säger jag ”Ahaaaa. Det var ju en riktigt bra bok!”.
    Märkligt.

    Svara
    • Tack! Jag blir jätteinspirerad nu, särskilt av att höra att de kommer att lämna huset snart! Ser fram emot att få läsa vidare

      Svara
  3. Jag har ett sådant förhållande med Knausgård sexan, där jag har fastnat någonstans mitt i Hitler historien och orkar inte ta mig därifrån. Jag vet att det kommer komma så mycket av det jag älskar med knausgård på slutet, men ändå så vet jag inte riktigt hur jag ska ta mig ur förlamningen. Jag har ju tryckt i mig alla andra delar och nu så ligger sexan i bokhyllan och väntar på sitt öde. Läser massa annat emellan.

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.