Jag väljer att kalla det här inlägget: “favorit i repris, fast nytt! Eller Gott nytt år!”

Förra nyåret intervjuade jag mig själv här på bloggen och varför överge ett vinnande koncept? En gång per år kan vi väl hänge oss åt internintervjuer eller vad tycker ni?
Verkliga Helena: 2012 var ju ett fenomenalt år för Fiktiviteter, hur har 2013 hållit måttet tycker du?
Fiktiva Helena: Mycket bra! Jag har kört på med mina temagrejor, en dag om Jane Austen, en dag, tillsammans med Beroende av böcker, om WM3, en helg om Stephen King och en egen tv-seriehelg. Jag gillar teman helt enkelt, och projekt. Och så älskar jag att blogga socialt, tillsammans. Bokbloggare mot rasism var till exempel en jättefin upplevelse där vi satte ner foten tillsammans. Min och Enligt O:s samläsning av Gone girl var en höjdpunkt just för att det är så himla kul att göra tillsammans. Jag hoppas på ännu mer sånt framöver. Året har varit väldigt varierat, mycket tack vare ett läsflyt utan stopp, och så har jag ju blivit nominerad igen…
Helt ärligt, blir du inte i alla fall lite sur när du inte vinner?
Helt ärligt, nej!
På riktigt?
Ja, på riktigt! Ska jag berätta hur jag kände när jag inte vann, på riktigt?
Ja!
Jag kände mig lättad. Jag hade blivit nöjd vem som än vunnit för bara bra bloggar var nominerade men Marcusbiblioteket är ett riktigt favorittillhåll som jag faktiskt själv nominerade till priset och som jag unnar segern av hela mitt hjärta. Den där lättnaden kom troligen av någon sorts dålig självkänsla, det finns ju så många andra bra bloggar (jo jag är själv övertygad om Fiktiviteters förträfflighet men jag kan också förstå om inte andra delar min känsla där) som inte blev nominerade och jag har blivit nominerad två år på raken, är det rätt och riktigt det? Jag är väl rädd för att folk ska sitta hemma och muttra och inte gilla mig helt enkelt… Det blev liksom väldigt mycket lättare att blogga när priset var fördelat.
Du är inte lite knäpp du!
Nej.
Är du lite bortskämd nu och kräver ständiga nomineringar och hedersomnämnanden för att skriva en endaste rad till, eller för att känna dig uppskattad?
Naturligtvis! Nomineringar, hedersomnämnanden och champagne till frukost varje dag, minst 😉 Nej, men jag uppskattar förstås att de som läser gillar det de läser. Utan diskussionerna i kommentarerna här på bloggen, och i andra sociala medier så vore det helt enkelt inte alls särskilt roligt att göra Fiktiviteter. Men det handlar nog mer om det där som jag nämnde tidigare, att skapa tillsammans, än uppskattning av just mig…
Ditt läsår har varit fenomenalt vad jag förstått, berätta!
Ja, jag har sluppit dipparna totalt. Februari gick bra och sen har det rullat på. Nu i slutet av året har det saktat ner lite men jag har ännu inte drabbats av den stora oviljan inför böckerna som alltid brukar drabba en liten stund per år annars. Jag har läst smått fenomenala 130+ böcker i år vilket naturligtvis betyder att jag läst sjukt mycket bra och hittat många nya författarfavoriter.
Vad är det bästa du skrivit under året då?
Ingen som helst aning, det mest känslomässiga och genomarbetade jag skrivit är min recension av Kroppspanik men om den är bäst vet jag inte. Det får andra avgöra.
Hur skulle du sammanfatta 2013 som bloggår, med ett ord?
Intensivroligt
Några önskemål inför 2014? Några ambitioner? Nyårslöften?
Jag vill utmana mig själv, jag vill utvecklas utan att drunkna. Jag vill bara läsa längtansböcker och undvika långa och stora utmaningar. Jag ska fira femårsjubileum med buller och bång och ha sanslöst himla roligt!
Ska vi avsluta här och önska alla ett riktigt gott nytt år då?
Det gör vi – Gott nytt år!

Boktolvan 2013

2013 blev året då jag för första gången klarade av att läsa en hel boktolva, igår kväll lyckades jag till och med se till att det blev med viss (två böckers) marginal. 2014 kommer boktolvan att återvända men i helt annan skepnad, utan alla former av krav och med ett annat fokus. Det är inte utan att jag längtar dit faktiskt… Hur har det gått med era utmaningar i år?

Mina fem bästa 2013

Nu har jag gjort våld på mig själv på riktigt och valt ut mina fem favoriter från året. Och rangordnat dem har jag också gjort. Det är inte utan att det gör lite ont i beslutsnerven… Men så här ser det ut och det känns som en sanningsenlig lista. Texterna är utdrag från mina recensioner av respektive bok.

1. Stenarna skola ropa av Ruth Rendell

Hela boken är en stämning, ett kontrakt mellan författaren och läsaren och en spänning som Rendell lyckas bygga upp och upprätthålla trots att det står redan på första sidan vad som ska hända. Slutet är ändå helt nagelbitaraktigt.

2. Expeditionen av Bea Uusma

Jag är frusen av mig, mörkrädd och kan inte tänka mig något obehagligare än att stå ensam på en polaris med mil av mil av mil av utsikt över ingenting. Vinternatt i skogen visst, polarnatt no way! Men den där besattheten som är grunden till boken sprider sig kan jag säga, när jag läser kan jag inte få nog av tabeller över vad de åt när och när de hade ont i magen. Det är värsta deckargåtan!

3. Genom natten av Stig Sæterbakken

Det är en jäkligt livsnödvändig bok om att vara människa. Och den förtjänar långt bättre än mina plattityder! Gör mig en tjänst, låt Stig Sæterbakken slita hjärtat ur kroppen på er, ni kommer försöka tacka honom sen. Och då kommer det kännas ännu värre eftersom det är för sent.

4. Broken Harbour av Tana French

Det händer att mitt hjärta stannar när jag läser boken, att jag gråter, att jag småler, att jag förundras över karaktärer och över French fantastiska språk och förmåga att bygga stämningen. Så här i efterhand handlar dock det mesta om att försöka skaka av sig. Missförstå mig rätt, det är en fantastisk bok (en full femma) men den är omöjlig att bära med sig och omöjlig att släppa. Jag går sönder lite mer för varje gång jag tänker på den.

5. Vägen mot Bålberget av Therese Söderlind

Jag känner med alla karaktärerna men tycker nästan inte om en enda av dem (ingen avskyr jag dock som den där jävla vispojken, pardon my franska).

Hur ser din topp 5 ut?

Årets läsupplevelser

Här kommer några av mina största läsupplevelser under 2013, imorgon kommer mina fem bästa böcker alla kategorier att koras. Fina tider för listälskare (desto mer förfärliga tider för dem som hatar listor kan jag tänka men håll ut, det är över snart!)

Årets roligaste: En man som heter Ove
Låt mig vara tydlig – jag gillar inte roliga böcker. Ord som på något sätt beskriver hur rolig en bok är får mig vanligen att skygga, flera meter och många år. Ove trodde jag var som Hundraåringen… (en bok jag fördomsfullt skytt som pesten sen den kom, att makens julklappspocket dessutom är blurbad av Lasse Berghagen har säkert också spelat in), därför tog det lång tid innan jag hittade fram till den. Ove var årets roligaste bekantskap och jag tyckte särskilt mycket om att han fick mig att gråta så mycket…

Årets tårdrypare: The fault in our stars
(tätt följd av Genom natten). Greens bok fick mig att se helt svullet söndergråten ut i flera dagar vilket måste resultera i en topplacering. Tack och lov gick det att skratta åt eländet också.

Årets thriller: Expeditionen
Men åh så spännande det tydligen är med misslyckade polarfärder. Jag hade ingen aning!

Årets klassiker: Northanger Abbey
Kom till mig sist i en Austenomläsning jag ägnade mig åt i vintras/våras och oj vad jag glömt att den var så bra. Eller har jag ens läst den förut? Jag är glad att jag gjorde det nu i alla fall.

Årets hjälp till självhjälp: Kroppspanik
Den här boken är den som jag troligtvis skrivit en av mina bästa recensioner till, Formajuryn tyckte i alla fall det. Och det var en text jag längtat länge efter att skriva om en bok jag längtat ännu längre efter att få läsa.

Årets märkligaste resa: Lena Andersson-upplevelsen
Först störde jag mig på att jag aldrig följde med i hennes texter i DN, sen läste jag Var det bra så? och såg ljuset. Sen läste jag Egenmäktigt förfarande och nu är jag tillbaka i att störa mig på att inte fatta igen. Och så vann hon Guldpennan för de där texterna i DN som jag fortfarande inte begriper mig på…

Årets tegelsten: Aldermanns arvinge
Nästan fem månader tog det men nu är den slutligen besegrad. Om det var värt ansträngningen, frustrationen och tiden? Jag tror det…

Årets trio: Tre på tre-böckerna
Med utmaningens hjälp fick jag tummen ur och läste äntligen tre fe-böcker jag längtat länge efter. War for the oaks var bäst!

Årets vinnare: Alice!
Så välförtjänt, så äntligen, så fint!

Årets avslutning
I dubbel bemärkelse faktiskt, en av årets sist lästa böcker var för mig nämligen Nyckeln. Och så fick jag äntligen veta hur det gick, och att årets trilogiavslutning faktiskt inte var Gardells Döden utan Bergmark Elfgrens och Strandbergs Cirkel-slut. Så himla snyggt och bra och ganska så sorgligt!

Vilka har varit era största litterära upplevelser i år?

Och glöm nu för allt i världen att komma tillbaka och ta reda på vilka mina fem bästa böcker 2013 var. Världen håller andan…

 

Vila!

Jag har redan krupit in i helg-idet. Det är lugn och ro och julgodis som gäller. Jag kommer göra ett kort blogggästspel framåt nyår och tjata om mina bästa läsupplevelser, är en listförälskad så är en… Det blir också en sorts årssammanfattning innan jag lämnar landet för London på nyårsdagen. Men allt det är tidsinställt och förberett, jag tänker ta teknikpaus de närmaste veckorna så puss och kram och God helg och förhoppningsvis ledighet önskar jag er alla. Vi ses igen efter kraftsamlandet!

Bokbloggare mot rasism!

jag är inte rabiatIdag är det kampanjen Bokbloggare mot rasism som gäller i bloggosfären, ett försök att förutom att höja rösten mot rasismen i allmänhet också sätta ner foten och bevisa att det finns en motrörelse mot den politiska rörelse som nu är Sveriges tredje största parti så hade jag redan det här inlägget planerat till idag. Jag ser det som ett tecken:

Hur nyttig är inte den här boken? På ett sätt är Jag är inte rabiat… inte en bok till mig, jag är så övertygad om min avsky inför partiet SD och deras politik att jag inte behöver se deras dumhet i tryck för att förstå. Å andra sidan är jag då som sagt så fylld av avsky inför partiet och politiken att det här absolut är en livsviktig bok för mig. Niklas Orrenius skriver nämligen om just det, hur vi förhåller oss, hur vi bör förhålla oss och vad det är vi säger när vi tror att vi är neutrala. Hur förhåller en sig till företrädare för något som gör ont i kroppen för att det finns?

Jag gråter inte sällan när jag läser tidningen eller ser på tv om att SD ökar i opinionsmätningar. Stor idé att gråta kan en tycka och det är det inte men jag är nog rätt samhälleligt deprimerad just nu – var finns vägen ut och framåt liksom? Vi är så fångna i det här högriga och osolidariska och människofientliga. Det är så sjukt deppigt och jag känner mig dagligen som en liten unge som står och hoppar på stället av frustration. Det hjälper föga. Jag behöver hitta en strategi, oklart vilken än så länge.

Det Niklas Orrenius gör i Jag är inte rabiat… är att nyansera bilden, visa människorna bakom och faktiskt lyfta fram det där dubbla i ett samhälle som fördömer våldsamheter från högerkanten men inte alltid den som drabbar samma högerkant (lite bättre har det kanske blivit med rapporteringen om det men vi behöver alla vara totaltydliga med att våld aldrig är acceptabelt oavsett vem det drabbar). Eller det här med att SD-politiker förlorar jobben på grund av sin partitillhörighet. Så kan vi ju inte heller ha det. Jag tycker allra mest om hur Orrenius resonerar kring sin roll och sitt språk genom boken (främst i kommentarerna och efterreflektionerna). Det är definitivt något vi måste jobba med och som jag själv måste bli mycket bättre på. Kanske är det också vägen ut för mig, att hitta orden och komma bort från den ordlösa, tårsprutande ilskan. Att hitta argumenten bortom frustrationen igen. Jag hoppas och jobbar på det hörrni, för av sig själv lär det ju inte bli bättre…

Läs också Lindas inlägg om boken, det var det som påminde mig att jag måste läsa den, och inte bara nöja mig med att njuta av Niklas Orrenius smått geniala texter i DN.

Jag är inte rabiat, jag äter pizza av Niklas Orrenius. Månpocket

Sist men absolut inte minst och oerhört sorgesamt tvingas jag inflika att all rasism inte föds eller stannar inom SD (och rasism är långt ifrån det enda som är fel med SDs ideologi/budskap), den finns överallt och hela tiden och det vill vi också uppmärksamma med Bokbloggare mot rasism. Det gäller att orka ta de där diskussionerna, att orka argumentera utan att bli ilskeförblindad, att orka skapa en vardag och ett samhälle som vi kan leva i och inte behöver skämmas så himla mycket över. Just nu är jag lite ledsen och orolig inför hur jag ska klara att lotsa mina barn genom vardagsrasism, kvinnohat och annat skit. Gemensamma projekt som detta hjälper. Idag känner jag mig mycket mindre ensam.

Detta är ett inlägg i Bokbloggare mot rasism, var med du också, sprid ringarna på vattnet! På sociala medier är det #bokbloggaremotrasism och #jagärintesverigedemokrat som gäller.

Brinnande livet

brinnande livetJag har läst Brinnande livet av Alice Munro som ett sorts jobbprojekt i samband med en bokcirkel på facebook. Eftersom jag är alldeles för lat för att skriva en recension när jag redan skrivit en del på facebook så klipper och klistrar jag lite och presenterar här mina tankar efter varje novell i Brinnande livet – vill ni diskutera så är alla välkomna in i bokcirkeln, den håller öppet i alla fall februari ut.

Tankar & frågor till och kring novellerna i Brinnande livet:

Dags att prata om första novellen i Brinnande livet, den som heter ”Att nå Japan”. Novellen utspelar sig under en tågresa där Greta är på väg, bort och till, på mer än ett sätt. Varför tror du att Greta väljer att göra som hon gör, varför är resan nödvändig för henne? Vilken scen i novellen tycker du är mest spännande/rörande/betydelsefull/kvardröjande, och varför?

Novell nummer två heter “Amundsen” och också den inleds med en tågresa – vad kan det betyda? Är det en slump eller ska alla noveller i samlingen knyta an till tåg och resor (jag har inte läst i förväg så jag vet inte)? En sak jag reagerade över var berättarformen, här skriver Alice Munro i jag-form vilket känns ovanligt för henne. Rätta mig om jag har fel men visst brukar hon väl sällan låta huvudpersonen berätta själv? Vad gör det med berättelsen – får du en annan känsla för det som händer här om du jämför med den förra novellen? Annars känns det här lite som en typiskt Munro – lite kyligt, lite avståndstagande, romantiska relationer i total avsaknad av romantik… Och så väldigt välskrivet, detaljerat och precist. Vad tycker ni om karaktärerna? Själv lovar jag att återkomma om läkaren, som jag har ett och annat att säga om…

“Att lämna Maverley”: Vem handlar den här novellen om egentligen? När berättelsen inleds kretsar den kring biografen och människorna där men väldigt snart vidgas den till att omfatta fler gripande öden och vardagsliv. Hur upplever du detta – tycker du att novellen känns splittrad eller lyckas Munro få ihop det? Har du någon favoritperson bland alla dem som rör sig i centrum av den här novellen?

Det finns mycket att prata om när man läst novellen “Grus”, inte minst väldigt jobbiga händelser och hur Munro berättar dem. Den första sak jag fastnar för är, logiskt nog, inledningen: “Vid ett tillfälle bodde vi invid ett grustag” – visst är det ganska fint, och visst säger det en del om personerna i berättelsen? Tycker du att inledningsmeningar är viktiga? Har du någon favorit?

Paradiset: Också denna novell är skriven i jag-form så det var nog inte så unikt som jag trodde när jag skrev om “Amundsen”… Visst är det en väldigt fascinerande berättelse om familjestrukturer och kvinnoroller vi får i den här novellen? Och framförallt middagsscenen i början tycker jag visar på hur knivskarp Munro är när hon beskriver sina karaktärer. Hur det som inte sägs runt det där bordet är minst lika viktigt som det som sägs… Det är inte utan att jag blir sugen på att studera hur hon gör egentligen, har ni lagt märke till vad det är hon gör som är så effektivt?

Bokens sjätte novell heter “Stolthet” och det är kanske inte så svårt att förstå, eller? Är det stoltheten som får huvudpersonen att agera som han gör, den där drastiska åtgärden istället för att bara säga nej till Oneidas förslag? Jaget konstaterar också i slutet av novellen att “problemen suddas ut om man lever länge nog” – kan den inställningen på något sätt förklara hans sätt att leva sitt liv?

Om “Corrie”: Det här berättelsen var väl lite gåtfull – eller vad tycker du? Det känns som att allt det viktiga händer i slutet och samtidigt händer det ju hela tiden och är kanske inte ens viktigt… Det är en stillsam berättelse, finstämd, och jag har svårt att säga vad den egentligen handlar om. Vet du?

Samlingens åttonde novell heter “Tåg” och det är inte utan att man börjar fundera över vilken betydelse tåg och resor har för Alice Munros författarskap. De första två novellerna i “Brinnande livet” kretsar kring eller innehåller tågresor och jag drar mig till minnes i alla fall en novell i samlingen “Kärlek, vänskap, hat” där just en resa spelar en central roll. Har du läst någon annan samling eller novell av Munro och stött på tåg och resor där? Varför tror du att hon gärna låter sina karaktärer befinna sig på resa?

Ett av Alice Munros adelsmärken är, tycker jag, hennes förmåga att skildra åldrande. I novellen “Inom synhåll för sjön” är huvudpersonens åldrande och tillhörande vilsenhet så oerhört ömsint skildrat att det känns som att jag som läsare precis kan förstå hur det är, väldigt jobbigt… Vad tycker du? Och tycker du att slutet fungerar, eller känns det lite som fusk att använda en sån utväg som Munro gör? Jag har inte riktigt bestämt vad jag tycker än…

Novellen “Dolly” inleds med något som känns lite som ett slag i ansiktet – döden, den planerade döden. Hur hänger det ihop med resten av novellen? Visst är det så att det säger något om deras relation, och om hur makten fördelar sig mellan dem..? Varför tror du att Munro valt att berätta om just det här utsnittet av ett liv?

De sista fyra texterna i “Brinnande livet” är självbiografiska, några av de få Munro skrivit, kanske till och med de enda – är det någon som vet? Eftersom de har verklighetsbakgrund skiljer de sig förstås lite från de fiktiva novellerna eller vad tycker du? Kan du skymta några av Munros teman, de som återkommer i novellerna, i dessa korta berättelser om hennes liv? Själv fastnade jag alldeles särskilt för bokens allra sista meningar: “Vi säger om vissa saker att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi – vi gör det hela tiden.” Det tycker jag är ord som på ett fint sätt fångar en av kärnorna i Munros författarskap – det stora i det vardagliga och det lilla i det oändligt stora…

Det är alltså vad jag skrivit i bokcirkeln, jag hoppas på att det ska bli lite diskussioner så att jag får chansen att utveckla några av mina tankar, jag återkommer till det här också. Sammantaget kan jag säga att jag tyckte mer om såväl Kärlek, vänskap, hat som För mycket lycka men det kan ha med lässituationen att göra också, det är inte optimalt att stressa i sig noveller när det passar in praktiskt i planeringen. Det är imponerande att Munro trots det lyckas fånga mig på så många ställen. Hon är i sanning fenomenal! Måste jag välja en favorit i en väldigt jämn och bra samling så blir det “Grus”, för att den överraskade mig så och var så fruktansvärt mörk.

Brinnande livet av Alice Munro. Atlas

Finns också som e-bok.

En studie i rött

en-studie-i-rott-180x279Jag är en sån som läst ytterst lite Sherlock Holmes (något kort och sen Baskervilles hund), sett några avsnitt Sherlock, fascinerats och velat gå tillbaka till källan. Mina förväntningar var inte direkt höga, vad skulle en detektivhistoria från sent 1880-tal kunna säga mig idag liksom?

Men det kom ju på skam. En studie i rött är jättebra. Den är välskriven och den som sett Sherlock förstår genast att Moffat och Gattis som skapat den serien verkligen älskar och vill återskapa stämningen i Conan Doyles böcker. Det är levande, fyndigt, rappt och allt annat än mossigt.

Mer säger jag inte, avslöjar ingen intrig utan rekommenderar lite klassikerläsning istället. Själv tänker jag absolut läsa vidare och efter det planerar jag att läsa Mattias Boströms Från Holmes till Sherlock som jag hört mycket gott om.

En studie i rött av Arthur Conan Doyle. Lind & co

Finns som e-bok.

Expeditionen. Min kärlekshistoria

expeditionen-min-karlekshistoria-illustrerad-utgavaFör det första: vad som än händer i mitt liv så kan jag nu framöver luta mig tillbaka i trygg förvissning om att Andrée och hans grabbar med all säkerhet hade det värre (alltså – dåligt klädda, dåligt förberedda, värsta oturen, ätande rå isbjörnshjärna i en iskoja på ett isflak som driver åt helt fel håll…)

För det andra: jag förväntade mig att tycka om Bea Usmaas bok, att imponeras av hennes hängivenhet och bedrift. Jag förväntade mig trevlig läsning helt enkelt. Jag förväntade mig definitivt inte en bok att längta hem till när jag ibland tvingades lägga undan den och gå till jobbet. Det här är en bok att bli besatt av och det hade jag ingen aning om…

För det tredje: jag skiter rätt mycket i polarvärlden, fryser vid blotta tanken på is i olika kulörer. Jag har aldrig ägnat Andrée totalmisslyckade expedition annat än en mycket flyktig tanke. Jag är frusen av mig, mörkrädd och kan inte tänka mig något obehagligare än att stå ensam på en polaris med mil av mil av mil av utsikt över ingenting. Vinternatt i skogen visst, polarnatt no way! Men den där besattheten som är grunden till boken sprider sig kan jag säga, när jag läser kan jag inte få nog av tabeller över vad de åt när och när de hade ont i magen. Det är värsta deckargåtan!

För det fjärde: det var för att få göra sådana saker som Bea Uusma gör i Expeditionen som jag blev historiker. För att få gräva och gå på djupet. Jag har gjort det, det är fantastiskt. Jag är väldigt glad över påminnelsen. Ett övergivet läger i snön är för Uusma vad en övervuxen husgrund i skogen är för mig.

För det femte: Jag älskar den här boken, till gränsen för vad som kan anses normalt. Jag måste äga den här boken och kommer troligen sova med den på sängbordet några år bara för att ha den nära. Det är inte riktigt balanserat beteende men jag har väl helt enkelt blivit kär. I den fysiska boken, i projektet, i expeditionen och i det faktum att sånt beteende fått en ok-stämpel nu i och med Augustpriset.

Om ni undrar var i boken jag förstod att vi hade något väldigt speciellt så var det just i det ögonblick som hon berättar om hjärtat. När hon fick mig att gå från fascinerad och vanligt kvällstrött till fulgråtande på en nanosekund. Det var då jag förstod att det var mer än en flirt, mer än något tillfälligt…

Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Norstedts

Finns också som e-bok

438 dagar

438-dagarJa, vad ska jag säga? Jag förutsatte att 438 dagar skulle vara en välskriven bok, det är ju liksom journalister som skrivit, och det är den. Mycket av det som beskrivs har jag koll på genom rapportering under tiden, när Martin Schibbye och Johan Persson satt i Kality-fängelset och efter att de släpptes. Men mycket är också helt nytt för mig, och så blir det så väldigt påtagligt alltihop. Lukterna, kylan, rädslan som dallrar i luften, det svåra i att förhålla sig till något en inte vet vad det är. Det är i detaljerna det sitter, som vanligt, och i 438 dagar är de väldigt väl beskrivna. Och inte bara platserna utan också personerna. Såväl Martin som Johan beskrivs ur två perspektiv, av sig själva och varann, och det är sympatiskt nog inte helt enkla eller allt förlåtande bilder som målas. Det märks att det här är två människor som tvingats reflektera över hur de själva reagerar och är.

Det här är förstås en viktig bok, inte främst för att den handlar om övergrepp och om två journalister som blev samvetsfångar, inte heller bara för att visa vansinnet i en rättsstat som bara är just det till namnet. Det är viktigt för alla som fortfarande sitter i Kality och så många andra fängelser. Människor som kommer att dö där. Som ingen insamling startas för, som ingen bryr sig om. Det spelar inte så himla stor roll om de sitter där oskyldigt dömda eller inte. Det är en fråga om människovärde och den diskussionen behöver vi nog ta, tillsammans med den om var våra pensionspengar satsas åt oss och allt det där. Och så är det svårt att inte bli väldigt politisk när det kommer till de där grundläggande sakerna, som de svagastes rätt och hur vi själva behandlar våra utsatta medmänniskor egentligen. 438 dagar är en bok som sätter igång många processer, resten får jag göra själv. Precis så som jag vill ha det.

438 dagar av Johan Persson & Martin Schibbye. Filter Press

Finns som e-bok