Ja, vad ska jag säga? Jag förutsatte att 438 dagar skulle vara en välskriven bok, det är ju liksom journalister som skrivit, och det är den. Mycket av det som beskrivs har jag koll på genom rapportering under tiden, när Martin Schibbye och Johan Persson satt i Kality-fängelset och efter att de släpptes. Men mycket är också helt nytt för mig, och så blir det så väldigt påtagligt alltihop. Lukterna, kylan, rädslan som dallrar i luften, det svåra i att förhålla sig till något en inte vet vad det är. Det är i detaljerna det sitter, som vanligt, och i 438 dagar är de väldigt väl beskrivna. Och inte bara platserna utan också personerna. Såväl Martin som Johan beskrivs ur två perspektiv, av sig själva och varann, och det är sympatiskt nog inte helt enkla eller allt förlåtande bilder som målas. Det märks att det här är två människor som tvingats reflektera över hur de själva reagerar och är.
Det här är förstås en viktig bok, inte främst för att den handlar om övergrepp och om två journalister som blev samvetsfångar, inte heller bara för att visa vansinnet i en rättsstat som bara är just det till namnet. Det är viktigt för alla som fortfarande sitter i Kality och så många andra fängelser. Människor som kommer att dö där. Som ingen insamling startas för, som ingen bryr sig om. Det spelar inte så himla stor roll om de sitter där oskyldigt dömda eller inte. Det är en fråga om människovärde och den diskussionen behöver vi nog ta, tillsammans med den om var våra pensionspengar satsas åt oss och allt det där. Och så är det svårt att inte bli väldigt politisk när det kommer till de där grundläggande sakerna, som de svagastes rätt och hur vi själva behandlar våra utsatta medmänniskor egentligen. 438 dagar är en bok som sätter igång många processer, resten får jag göra själv. Precis så som jag vill ha det.
438 dagar av Johan Persson & Martin Schibbye. Filter Press
Finns som e-bok