Bokbloggare mot rasism!

Idag är det kampanjen Bokbloggare mot rasism som gäller i bloggosfären, ett försök att förutom att höja rösten mot rasismen i allmänhet också sätta ner foten och bevisa att det finns en motrörelse mot den politiska rörelse som nu är Sveriges tredje största parti så hade jag redan det här inlägget planerat till idag. Jag ser det som ett tecken:

Hur nyttig är inte den här boken? På ett sätt är Jag är inte rabiat… inte en bok till mig, jag är så övertygad om min avsky inför partiet SD och deras politik att jag inte behöver se deras dumhet i tryck för att förstå. Å andra sidan är jag då som sagt så fylld av avsky inför partiet och politiken att det här absolut är en livsviktig bok för mig. Niklas Orrenius skriver nämligen om just det, hur vi förhåller oss, hur vi bör förhålla oss och vad det är vi säger när vi tror att vi är neutrala. Hur förhåller en sig till företrädare för något som gör ont i kroppen för att det finns?

Jag gråter inte sällan när jag läser tidningen eller ser på tv om att SD ökar i opinionsmätningar. Stor idé att gråta kan en tycka och det är det inte men jag är nog rätt samhälleligt deprimerad just nu – var finns vägen ut och framåt liksom? Vi är så fångna i det här högriga och osolidariska och människofientliga. Det är så sjukt deppigt och jag känner mig dagligen som en liten unge som står och hoppar på stället av frustration. Det hjälper föga. Jag behöver hitta en strategi, oklart vilken än så länge.

Det Niklas Orrenius gör i Jag är inte rabiat… är att nyansera bilden, visa människorna bakom och faktiskt lyfta fram det där dubbla i ett samhälle som fördömer våldsamheter från högerkanten men inte alltid den som drabbar samma högerkant (lite bättre har det kanske blivit med rapporteringen om det men vi behöver alla vara totaltydliga med att våld aldrig är acceptabelt oavsett vem det drabbar). Eller det här med att SD-politiker förlorar jobben på grund av sin partitillhörighet. Så kan vi ju inte heller ha det. Jag tycker allra mest om hur Orrenius resonerar kring sin roll och sitt språk genom boken (främst i kommentarerna och efterreflektionerna). Det är definitivt något vi måste jobba med och som jag själv måste bli mycket bättre på. Kanske är det också vägen ut för mig, att hitta orden och komma bort från den ordlösa, tårsprutande ilskan. Att hitta argumenten bortom frustrationen igen. Jag hoppas och jobbar på det hörrni, för av sig själv lär det ju inte bli bättre…

Läs också Lindas inlägg om boken, det var det som påminde mig att jag måste läsa den, och inte bara nöja mig med att njuta av Niklas Orrenius smått geniala texter i DN.

Jag är inte rabiat, jag äter pizza av Niklas Orrenius. Månpocket

Sist men absolut inte minst och oerhört sorgesamt tvingas jag inflika att all rasism inte föds eller stannar inom SD (och rasism är långt ifrån det enda som är fel med SDs ideologi/budskap), den finns överallt och hela tiden och det vill vi också uppmärksamma med Bokbloggare mot rasism. Det gäller att orka ta de där diskussionerna, att orka argumentera utan att bli ilskeförblindad, att orka skapa en vardag och ett samhälle som vi kan leva i och inte behöver skämmas så himla mycket över. Just nu är jag lite ledsen och orolig inför hur jag ska klara att lotsa mina barn genom vardagsrasism, kvinnohat och annat skit. Gemensamma projekt som detta hjälper. Idag känner jag mig mycket mindre ensam.

Detta är ett inlägg i Bokbloggare mot rasism, var med du också, sprid ringarna på vattnet! På sociala medier är det #bokbloggaremotrasism och #jagärintesverigedemokrat som gäller.