Min pappa Ann-Christine

Det här är banne mig den bästa föräldra-barnskildring jag läst, tillsammans med Mig äger ingen då. Ester Roxbergs uppgörelse med en far som ”plötsligt” går från att vara en vanlig Åke blir en ovanlig Ann-Christine är förstås (Ester Roxberg är en fantastisk författare och verkar bara bli bättre och bättre) välskriven men i och med att den inte väjer för det tunga och fula och obekväma så blir den också väldigt smärtsam.

Jag läste den här boken med en ständig klump i halsen. Jag grips naturligtvis av Esters kamp för att acceptera förlusten av en pappa och ta till sig närvaron av en helt annan. Jag kan verkligen förstå och känna med. Men det som träffar mig rakt i hjärtat är det här allmängiltiga, att vi lever tillsammans så tätt i en familj och vet egentligen ingenting om våra närmastes inre liv. Vad tänker pappa på där vid frukostkaffet och vad drömmer mamma om? Jag reflekterade väldigt mycket över min egen barndom och föräldrarelation när jag läste, men också över mitt eget föräldraskap. Att vara förälder är verkligen inte lätt och mitt i allt det kaos det innebär att navigera genom trots och förtvivlan (ja det är fantastiskt också) så ska jag inse att jag kommer förlora dem, att vi redan nu inte riktigt känner varandra. Ingen kan känna en annan människa helt och fullt. Det berättar Ester Roxberg  väldigt fint och väldigt jobbigt om i Min pappa Ann-Christine.

Den här boken är en klart lysande femma i mitt femgradiga betygssystem. Jag brukar ju ropa på Augustpris när det kommer till Ester Roxberg och blir det ingen nominering den här gången heller så blir jag nog nästan aggressiv, eller så får jag väl glädjas åt ett helt fantastiskt svenskt bokår som skulle vara den enda godtagbara förklaringen. Min pappa Ann-Christine är en omvälvande bok, en välskriven bok, en bok som inte kan lämna någon oberörd.

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg. Wahlström & Widstrand

Januari som läsmånad – högsta betyg!

Jag har läst åtta böcker i januari. Två fulla femmor (den ena recenserades i tisdags och nästa kommer imorgon), två nästanfemmor, en trea och resten fyror enligt mitt betygssystem. Det är ju helt sjukt bra resultat det. Läsåret 2014 har helt enkelt börjat mycket, mycket bra. Hur har läsjanuari behandlat er?

The language of dying

Varning! Här följer en recension så undermålig i relation till recensionsoffrets, bokens, fantastiskhet att jag nästan skäms litegrann. Strunta inte i att läsa boken för den sakens skull, ok? 

Det hände sig i början av nyåret att jag drev runt på Londons gator och hamnade på finfina älsklingsbutiken Forbidden planet där jag råkade snubbla över den snyggaste boken på år och dag. Jag köpte den naturligtvis. Sen ägnade jag en tågresa och lite till åt att läsa och förundras, och konstatera att jag helt oförhappandes hittat en riktig liten pärla.

The language of dying är en berättelse om en kvinna som sitter vid sin fars dödsbädd, det är berättelsen om syskonen som kommer till huset för att följa sin far på den sista resan, om kvinnan som står i mitten. Vi får glimtar av deras liv och skymtar något magiskt i ögonvrån, ett väsen som väntar på henne någonstans där ute.

Det som är fantastiskt med The language of dying är allt. Språket, sättet att bygga karaktärer och stämning, den magiska realismen, allt är fulländat som det nästan bara kan bli i 130-sidorsböcker. Alla måste läsa den här boken, alla måste gråta och le och känna sig helt urvridna men lyckliga efteråt. Hör ni det? Läs!

The language of dying av Sarah Pinborough. Jo Fletcher books

Jag, En

Årets första bok inmundigades på förmiddagen den första januari (det skulle alltså kunna konstateras att jag är en smula efter med recenserandet…) och vilken start på läsåret det var. Jag, en bygger på en väldigt cool grundtanke – en huvudkaraktär som egentligen inte existerar på egen hand utan flyttar runt i olika värdkroppar. En per dag. Och så träffar hen en tjej och blir kär. Den där kärlekshistorien är förvisso en drivkraft för En att undersöka sin verklighet men jag hade faktiskt kunnat leva utan den. Det riktigt intressanta i den här boken är alla funderingar kring det moraliska i vad En kan göra i en annans kropp, vilken rätt En har. Och de filosofiska spörsmålen.

Jag älskar det aldrig tillkämpat queera, att En ibland är biologisk kvinna, ibland biologisk man, ibland har snopp men identifierar sig som kvinna, är hetero, eller homo utan några höjda ögonbryn. Det är fantastiskt fint och naturligt. Jag, en är en bok som behandlar alla de här frågorna utan att göra någon stor poäng av saken, utan att hålla andan och vänta på beröm. Levithan är ju alltid bra, här är han viktig också. Och rejält välskrivet är det. Bättre kunde min början knappt ha blivit.

Jag, En av David Levithan. X-publishing

Inspiration önskas!

Men hjälp hörni! Jag har noll bloggfantasi just nu, har ingen aning alls om vad jag ska skriva förutom recensioner. Tyvärr sammanfaller inte detta med insomnad blogglust – jag vill skriva men vet inte vad… . Finns det möjligen något ni vill läsa här, något ni vill veta om mig eller mitt läsande. Fritt fram för frågor, önskerubriker och ämnen alltså – hjälp en gammal tänktrött bokblogg genom vintern, skänk en tanke! Typ.

I en klass för sig

Det är fascinerande det där med haussade böcker. De där som omges av en sorts glans av kvalitet och förväntan, de som tipsas om i diverse sammanhang och som alla talar sig varma för. De som ska få en att äntligen skåda ljuset och gå helhjärtat in i ett författarskap. Så blir de lästa och visar det sig vara en bra läsupplevelse men likväl inget mer än en bok.

Missförstå mig inte, att vara en bok är ingen liten sak men när förväntningarna är överjordiska och upplevelsen sen är ganska vardaglig och prosaisk. När boken är ok men inte jättemycket mer. När det är bra och mindre bra sådär blandat som det brukar vara i romaner och framförallt i debutromaner. Då blir läsaren kanske lite besviken, på ett orättvist sätt.

Men I en klass för sig är en bra bok, en bok jag tyckte om att läsa och som jag sögs in i. Om huvudkaraktären tycker jag väldigt illa, vilket väl är meningen. Om killen hon är hopplöst kär i tycker jag ännu mer illa och ändå känner jag igen dem förstås, de känns mycket verkliga även om jag nog tror att folk i allmänhet utvecklas en del under de där åren… I en klass för sig är internatskoleböckernas internatskolebok och jag gillar den men den är långt ifrån bästa läsupplevelsen för mig. Det är en bok, en helt ok bok, helt enkelt gott nog.

I en klass för sig av Curtis Sittenfeld. Wahlström & Widstrand

Feministisk inspiration

Jag kör ju utmaningsfritt i år men det betyder naturligtvis inte att jag kör utan inspiration. Som jag tidigare berättat hoppas jag på att fokusera på hyllvärmare och framförallt längtansböcker, sånt som står i min bokhylla av en anledning, med fokus på en bok i månaden. Några av dessa böcker kommer troligen att hämtas från listan nedan, några av böckerna nedan kommer läsas utanför månadsboksprojektet. Det är mina favoriter/nyfikenböcker från den feministiska litteraturkanon Feministbiblioteket samlade ihop i fjol. Det råkar också sammanfalla rätt bra med den inspirationslista jag har kvar som en rest från förra årets boktolvan. Många flugor i samma smäll alltså. Då det här är en inspiration och inte en utmaning finns ingen förhoppning om hur många böcker jag ska läsa, jag hoppas att jag hittar några nya favoriter helt enkelt.

Min feministiska inspirationslista

Ett eget rum – Virginia Woolf

Kris – Karin Boye

Den femte sanningen – Doris Lessing

Glaskupan – Sylvia Plath

Mörkrets vänstra hand – Ursula K LeGuinn

Män kan inte våldtas – Märta Tikkanen

Älskarinnorna – Elfride Jelinek

Det mest förbjudna – Kerstin Thorvall

Bübins unge – Mare Kandre

Imamens fall – Nawal el Saadawi

Förbjuden betraktelse – Nina Bouraoui

Under det rosa täcket – Nina Björk

Ställd – Susan Faludi

Lila hibiskus – Chimamanda Ngozi Adiche

Utrensning – Sofi Oksanen

Vilka är era favoriter i listan?

Nyckeln

So long Engelsfors, jag kommer att sakna dig!
Det är alltid väldigt dubbelt att slå ihop sista boken i en riktigt älskad serie, att få veta hur det slutar är förstås alltid trevligt men det där med avsked är så sjukt jobbigt. Det är en sån himla tur att en bokserie kan återbesökas så lätt.

Eftersom de flesta läst en eller några delar av Cirkel-trilogin eller åtminstone har grundläggande koll på böckerna så säger jag ingenting om handlingen så har jag ingenting sagt, vi kör helt enkelt på gränsen till spoilerfritt. 

Jag tycker att det är så imponerande snyggt berättat det här, de olika planen vi får befinna oss på, hur författarna får tiden att passera och oss att få veta allt utan att behöva berätta precis allt på traditionellt sätt. Jag tycker verkligen att mycket av det som händer i gränslandet är så hemskt hjärtknipande att jag får hålla tårarna borta mest hela tiden och den som slutligen får mig att gråta är inte den jag trodde när jag gick in i de här böckerna. Jag älskar det, hur också de obegripliga blir förståbara och hur jag hela tiden utmanas, jag som är någon slags blandning mellan Anna-Karin och Minoo kan få känna en djup kärlek till någon som skulle gjort livet totalpestigt för mig om vi gått i skolan tillsammans, jag får förstå. Däri ligger storheten, att få lära sig något nytt om livet och människor när en är 36 eller 16 eller 72. Att lära sig nytt genom att få känna och känna igen.

Nyckeln är den perfekta avslutningen på en perfekt serie, jag hoppades så på att få säga det men kunde förstås inte tro att det skulle funka. Det är inte helt vanligt att serier sys ihop så bra, jag kan på rak arm inte nämna någon trilogi som är så jämn och välskriven rakt igenom, jag hoppas ju på Mantels mäktiga Cromwell-krönika men får lov att återkomma i ärendet 🙂

Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Raben & Sjögren

Länkar till mina recensioner av Cirkeln och Eld!

Boken finns också som e-bok

Tror ni jag överlever?

Tror ni att den lättlästa högen med underhållning nedan räcker till för att lotsa mig genom den stundande läslustdödaren som vanliga mugglare brukar kalla februari? Det känns rätt hoppfullt just nu men en vet aldrig när den förstenande läströttheten sätter in. Men det är ju tack och lov inte som att jag saknar tv-serier att titta på heller om det kniper… Hur laddar ni inför februari?

Boktolvan a la 2014

Jag har som bekant en hel hög med olästa böcker att ta mig an, riktiga längtansböcker som jag köpt och lånat för att jag knappt kan hålla mig av förväntan. Dem tänker jag ägna särskild uppmärksamhet i år. 2014 ska bli längtansböckernas år. För att verkligen kunna försjunka är planen att ägna varje månad åt en speciellt utvald hyllvärmare och avnjuta den så långsamt det går. Parallellt kommer jag förstås att läsa annat, som andra hyllvärmare och nyutgivet i salig förening men den där särskilt utvalda boken kommer att ägnas särskild uppmärksamhet såväl här på bloggen som i läsfåtöljen. 

Januari månads bok är ”Lighthousekeeping” av Jeanette Winterson – av det jag läst så här långt så verkar den infria mina sjukt höga förväntningar. Har du läst?

Just nu läser jag väldigt försiktigt och eftertänksamt, jag kan hasta med alla andra böcker men inte med månadsboken, det är lite som stressterapi för mig. Troligen väldigt nyttigt… Jag återkommer med rapporter och recension vad det lider. Och så har jag redan börjat gotta mig åt tanken på vad som kan bli februari månads bok, en Atwood kanske?