Min pappa Ann-Christine

Det här är banne mig den bästa föräldra-barnskildring jag läst, tillsammans med Mig äger ingen då. Ester Roxbergs uppgörelse med en far som “plötsligt” går från att vara en vanlig Åke blir en ovanlig Ann-Christine är förstås (Ester Roxberg är en fantastisk författare och verkar bara bli bättre och bättre) välskriven men i och med att den inte väjer för det tunga och fula och obekväma så blir den också väldigt smärtsam.

Jag läste den här boken med en ständig klump i halsen. Jag grips naturligtvis av Esters kamp för att acceptera förlusten av en pappa och ta till sig närvaron av en helt annan. Jag kan verkligen förstå och känna med. Men det som träffar mig rakt i hjärtat är det här allmängiltiga, att vi lever tillsammans så tätt i en familj och vet egentligen ingenting om våra närmastes inre liv. Vad tänker pappa på där vid frukostkaffet och vad drömmer mamma om? Jag reflekterade väldigt mycket över min egen barndom och föräldrarelation när jag läste, men också över mitt eget föräldraskap. Att vara förälder är verkligen inte lätt och mitt i allt det kaos det innebär att navigera genom trots och förtvivlan (ja det är fantastiskt också) så ska jag inse att jag kommer förlora dem, att vi redan nu inte riktigt känner varandra. Ingen kan känna en annan människa helt och fullt. Det berättar Ester Roxberg  väldigt fint och väldigt jobbigt om i Min pappa Ann-Christine.

Den här boken är en klart lysande femma i mitt femgradiga betygssystem. Jag brukar ju ropa på Augustpris när det kommer till Ester Roxberg och blir det ingen nominering den här gången heller så blir jag nog nästan aggressiv, eller så får jag väl glädjas åt ett helt fantastiskt svenskt bokår som skulle vara den enda godtagbara förklaringen. Min pappa Ann-Christine är en omvälvande bok, en välskriven bok, en bok som inte kan lämna någon oberörd.

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg. Wahlström & Widstrand

7 Replies on “Min pappa Ann-Christine

  1. Jag erkänner att jag varit skeptisk till denna bok och faktiskt hade jag inte tänkt läsa den, men nu fick du mig att tänka om. Den låter ju klart mer intressant och djuplodande än vad jag trodde. Tack för tips!

    1. Jag har sett lite olika reaktioner på den men jag tycker som sagt mycket om det där som angår alla, hur vi reagerar på fördomar (egna och andras), hur svårt det är att se sina föräldrar som annat än föräldrar och hur långt bort de ibland är de som står oss närmast…

  2. Jag fullkomligt älskade hennes första bok, den andra var jag lite mer sval inför. Du fick mig att bli sugen på att läsa den här. Håller tummarna att den är lika bra skriven som Antiloper.

    1. Jag har precis samma känsla inför de tidigare böckerna, älskar Antiloper men förstod mig inte riktigt på Fågelhuset. Den här boken är dock i en klass för sig, hoppas du också gillar!

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.