Eleanor & Park

Det har varit en väldigt dubbel upplevelse att läsa Eleanor & Park. För det första är den väldigt bra, väldigt effektiv i det växelvisa berättandet och väldigt intensivt känslomässigt naken. För det andra är den väldigt, väldigt tung. Eländet i Eleanors familj är så bedövande bedrövande och jag blir rent aggroarg på båda föräldrarna, jag vill liksom slå in tänderna på dem för att de är så dumma i huvudet. Mucho produktivt.

Kärlekshistorien mellan Eleanor och Park är av det lågmälda men himlastormande slaget och skollivet skildras i all sin vidriga rädsla och fulhet som under ytan ändå döljer både värme och kanske vänskap från håll där man minst väntade det. 

Jag tycker mycket om Eleanore & Park, men jag tycker inte riktigt att den håller lika bra ända till slutet. Första halvan är superb, andra halvan är bra och slutet är lite väl snabbt och abrupt. Och mörkret går rakt igenom på ett sätt som jag inte förväntade mig. Den där varma känslan jag får överskuggas allt som oftast av det som gör det jobbigt för mig att fortsätta läsa – misären hemma hos Eleanor. Jag blev till exempel oerhört mycket mer nedslagen av att läsa Eleanor & Park än att läsa The Fault in our stars. Det är tunga grejer det här… Och ni som känner mig vet att det inte alls är en dålig sak.

Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Berghs

100 sidor Pappersstäder

Nu har vi, Linda och jag, kommit 100 sidor in i Pappersstäder och det är dags att diskutera. Vi börjar från allra första början:

Helena: Jag brukar oerhört sällan läsa prologer (för att inte tala om förord men det är ju en helt annan historia) för att de sjukt ofta avslöjar lite för mycket av berättelsen i förväg alternativt säger absolut noll och intet. I Pappersstäder tycker jag att prologen är en finfin inledning i berättelsen och karaktärerna, och mystiken. En egen liten historia till skillnad mot exempelvis Eleanor & Park där jag i och för sig tycker att prologen väcker nyfikenheten och förebådar det som ska komma på ett snyggt sätt men samtidigt hade historien funkar precis lika bra utan. I Pappersstäder hade den nog inte det…

Hur ser ditt förhållande till prologer ut och vad tyckte du om prologen i Pappersstäder?

Linda: Jag brukar ofta gilla prologer, men sällan förord. Just den här prologen gillade jag verkligen då den ger oss en bakgrund, som oavsett om den blir viktig senare, förklarar Quentins och Margos speciella förhållande. Den gör också att jag fastnar direkt i boken faktiskt och detta trots att läsningen går sjukt trögt just nu. Det är ett bra betyg.

Och sedan börjar historien. Inledningsvis känns det som en ganska vanlig ungdomsroman om en ganska vanlig (och tyvärr vanligt obehaglig) skola som befolkas av en del rötägg. Jag gillar dock beskrivningen av Q och de andra musiknördarna som bara hänger en bra stund innan skolan egentligen börjar.

Vad tycker du om personerna?

Helena: jag tycker också att det är lite väl mycket av det vanliga upplägget med underdogs och rötägg men jag älskar hur personerna blir levande så snart de blir beskrivna. Q är ju den som vi lärt känna bäst än så länge så jag gillar honom bäst men jag har en känsla av att jag kommer få andra favoriter längre fram. Det jag tycker allra bäst om är jargongen mellan Q och hans kompisar, lite så som jag verkligen gillade hur de talade med varandra i The fault in our stars och Looking for Alaska.

Linda: Själv gillar jag också Q bäst, men irriterar mig lite på att han verkar vara så osjälvständig. Det blir mer och mer tydligt under de första 100 sidorna. Margo bestämmer ju allt under deras helt hysteriska natt. Vad har hon egentligen för hållhake på Q, förutom att han är totalt förälskad i henne? Jag skulle vilja veta lite mer om vad som hänt mellan prologen och nutiden.

Helena: Så kände jag också. Jag förstår att Q är väldigt kär i henne, men varför? Förhoppningsvis kan vi få lite mer om deras förhållande mellan då och nu i nästa del av boken. Margo är ju också en väldigt enigmatisk person som vi får träffa mitt i ett väldigt dramatiskt skede, vi märker att hon är väldigt passionerad (och sjukt uppfinningsrik när det kommer till att hämnas) men jag hoppas och räknar med att vi får veta mer om henne snart. Hon fascinerar mig eftersom hon verkar befinna sig så mitt emellan välplanerad och totalt impulsiv (hon är än så länge mycket lik den hemlighetsfulla Alaska i Looking for Alaska)

Hur känner du för Margo?

Linda: Hon är rätt cool ändå måste jag säga, trots att hon också verkar rätt labil. Att tänka ut allt som sker under hämndnatten är imponerande och att sedan faktiskt genomföra det är nästan lite skrämmande. Men hon är en gåta samtidigt och vi vet ganska lite om henne. Jag hoppas att vi får veta mer, men tyvärr läste jag baksidestexten, något jag sällan gör och hjälp vilken spoiler som finns där. Hur kan man avslöja så mycket som man gör i detta fall? Vi får ju veta saker som faktiskt händer efter den första tredjedelen av boken. Inte okej.

Hur är din relation till baksidestexter?

Helena: Mycket komplicerad. En bra baksidestext kan vara avgörande för att jag läser en bok och en dålig kan få mig att låta bli. Det är lite som en filmtrailer, känner jag att jag vet vad som händer i filmen efter att ha sett den så struntar jag i att se filmen. Jag tycker inte att baksidestexten på min engelskspråkiga upplaga avslöjar särskilt mycket och ingenting utöver de första hundra sidorna så jag gissar på att den svenska utgåvan har en annan baksidestext. Mycket tråkigt med spoilers på själva boken hur som helst, inte alls ok.

Linda: Dumt, dumt, dumt, men bra att den engelska inte spoilar lika mycket. Jag är på väg att överge den svenska versionen för den engelska som jag hittade i min Kindle-app (fråga inte) inte för att jag inte gillar den svenska översättningen, för det gör jag, men för att jag nästan helt gått över till e-böcker.

Har du läst de första 100 sidorna (eller hela boken kanske)? Vad tyckte du – om Q, Margo, prologen och baksidestexten? Har du något annat du tycker att vi borde prata om i bokens inledning? Diskussionen fortsätter i kommentarerna! Och om ett par  veckor, 12/3,  kommer en ny rapport, från sidan 200.

Detta inlägg publiceras också hos Enligt O.

Sent farväl

Jag har egentligen inget negativt att säga om Ia Genbergs Sent farväl. Ingenting alls, utom att det inte är min kopp te.

Mia ser Marias dödsannons i tidningen som råkar ligga på badrumsgolvet. Minnen och nutid blandas snart samman och Maria tvingas ta tag i sorgen efter sin vän men också efter det som var och gick förlorat (som det väl alltid gör). Sent farväl är rakt igenom välskriven och ämnet är förstås allmänmänskligt men jag känner aldrig att vi fastnar för varandra. Kanske är det det faktum att jag aldrig haft en sån vänskap som gör det, kanske att jag tycker att kringberättelsen känns aningens lite tillkämpad. Jag kan uppskatta ordvändningar men jag känner inte att boken egentligen någonsin griper tag. Vi är inte på samma plats boken och jag men jag är helt övertygad om att för den som den talar till är den en fantastisk liten pärla. Läs och se om ni kanske är ett perfekt par!

Sent farväl av Ia Genberg. Weyler förlag

Sorgens förvirring

Sorgens förvirring är Laurence Tardieus andra bok på svenska och också den andra jag läst. Den här boken handlar, liksom Eftersom ingenting varar (som jag älskade), om sorg, förlust och resonerande kring detta. Laurence Tardieu utforskar sorgens utmarker. Och Sorgens förvirring är en vacker minnesfundering kring en far. Om en mor i skymundan, en dotter som till slut kliver fram och gör det som känns tvunget trots att han bett henne vänta, alltså skriva den här boken…

Jag tycker särskilt mycket om det Laurence Tardieu avslöjar om sig själv och sitt författarskap, exempelvis den besatthet av fängelser som tydligen syns i hennes tidiga romaner. Dem vill jag läsa, förhoppningsvis blir de översatta. Laurence Tardieus är alltid läsvärd, ofta smärtsam, men i Sorgens förvirring är hon ibland också lite ordrik, på gränsen till pladdrig, och jag vet inte om det är det men jag grips aldrig på samma sätt som jag gjorde av Eftersom ingenting varar – men eftersom den var så särdeles välskrivet fantastisk kan jag inte gärna begära det heller. Sorgens förvirring är fin men inte svindlande.

Sorgens förvirring av Laurence Tardieu. Oppenheim

Slattläsningsdags

Möjligen var det Enligt O som uppfann ordet ”slattläsning” (vi borde ha en etymologisk ordbok för #boblmaf!), himla användningsbart är det i alla fall. Från nu och februari ut är det slattläsning som gäller. Paper Towns kanske egentligen inte räknas dit eftersom jag inte läst längre än till prologen än, men vem annan än jag kan bestämma vad som är en slatt här? Nej just det! Så det blir Paper Towns, A room of ones own (fenomenal men lite svårforcerad) och Kanada (fenomenal men bitvis rejält tung) för hela slanten. Sen börjar jag om på ny kula, mycket vårigt om ni frågar mig.

Ännu en sån där trilogi

Jag vet att jag är orättvis nu, jag har ju ändå valt att läsa alla tre böckerna (till stor del under en instängd vab-period i ett förtvivlat försök att avvärja den sorgsenhet Philip Seymour Hoffmans död lämnade mig med), men hur mycket sånt här behöver det skrivas egentligen?

Matched-serien är berättelsen om Cassia som lever i ett samhälle där överheten bestämmer allt – vad de ska äta, jobba med, vem de ska gifta sig med, antalet barn och tidpunkten när de ska dö. Allt som går utanför detta bekämpas och ska aktivt förträngas. Det är en förfärlig Kallocain-värld där medborgarna är oförmögna att se det förfärliga. Cassia blir dock snart varse att något är fel. Det är hennes tur att bli matchad, alltså få sig en make tilldelad. Men något går fel. Kärleksförvecklingar uppstår förstås liksom en sort rebellisk resning. Det är inte originellt men det är helt ok bra i alla fall i första boken. Anledningen stavas familj. Det är väldigt intressant att se dynamiken i familjen, pappan som döljer och avviker, mamman som försöker göra det rätta, lillebror som har så svårt att passa in och så Cassia som slits mellan sina lojaliteter. Det finns en farfar också som påverkar hela handlingen och också mig. Det är väldigt fint.

Kärlekshistorien mellan Cassia och grannpojken å ena sidan och Cassia och konstälskaren/utbölingen å andra sidan är lite trött tycker jag. Jag orkar inte ens inordna mig i ett team någonting. Jag säger som jag brukar säga – välj dig själv Cassia så löser sig nog resten själv. 

Första boken i serien är som sagt helt ok, andra, Crossed, är betydande långtråkig och berättas dessutom växelvis av Cassia och ett av hennes kärleksintresset vilket gör det hela väldigt ryckigt. Den avslutande Reached har hela tre berättarröster vilket splittrar ännu mer men det händer en del och problematiseras mycket vilket jag gillar, liksom det där tveeggade i förtryck och resning som är min favoritingrediens i Hungerspelen och så också här.

Matched (Matchad), Crossed (Korsad) och Reached (Utvald) av Ally Condie. Dutton (Raben & Sjögren)

En sån där monsterläsning

Det händer, som jag berättade i fredags, att jag tokläser en bok på en dag. Det är inte ofta men med perfekta förutsättningar så. Sen händer det tydligen också att jag läser en trilogi på två dagar vilket ju är coolt och fantastiskt på sitt sätt men också resulterar i ganska grava bieffekter. Förvirringen, yrseln, feberhettan i kinderna, den allmänt världsfrånvända attityden. Är det Hungerspelsbra så är det naturligtvis värt det och till och med rätt mysigt, men är det bara lagombra så är det mer tveksamt. Jag upptäckte också att böckernas sämre sidor blir väldigt extra tydliga om en suger i sig dem utan andningspaus. Att sitta och långtråkeläsa, som jag delvis gjorde, är ju inte direkt det bästa (jag skulle naturligtvis aldrig ge mig på något sådant om inte sjukdom och allmän seghet var inblandad). Jag får trösta mig med att det är bra för statistiken och det vet vi ju alla att det är viktiga saker 😉

Recension av böckerna i fråga kommer i övermorgon, och det är inte alltigenom så negativt som jag förstår att ni fruktar.

Läsbeteende

När jag skrev det där inlägget och bad om blogginspiration skrev Helen: Undrar hur snabbt du läser böcker? Hur lång tid tar det för dig att läsa en bok på ca 400 sid? Och fråga nr 2 är hur mycket av din fritid läser du böcker?

Jag läser egentligen inte särskilt snabbt alls. Vissa böcker slarvar jag igenom, vissa böcker är luftiga, vissa böcker dröjer jag kvar i och vissa böcker kräver sin tid. Därför kan jag inte svara entydigt på frågan – ibland (ytterst sällan och med optimala förutsättningar) läser jag en 300-sidors bok på en dag, ibland tar det en månad, men i snitt skulle jag nog säga att det tar ungefär en vecka. Jag läser kanske sisådär 50 sidor per dag. Vissa dagar läser jag dock noll sidor och lägger timmar på att flytta juveler i ett totalt onödigt iPad-spel istället, men de dagarna kanske vi kan tala tyst om…

När det gäller fråga två så hänvisar jag till ett inlägg jag skrev  om hur jag hinner läsa så mycket, det jag skrev där gäller fortfarande. Hur läser ni?

Vi läser Pappersstäder

Gemensamma läsprojekt är alltid roliga och nu var det ett tag sedan vi, Helena och Linda, läste Gone girl av Gillian Flynn tillsammans. Nu byter vi genre och läser gemensamt den på svenska nyutkomna Pappersstäder av John Green, ännu en bokbloggarälskling.

Linda: Jag absolut älskade The Fault in our stars (något jag absolut inte var ensam om) och har sedan varit lite nervös för att läsa mer av John Green. Jag började lite med Looking for Alaska, men det var mitt i min trögaste lässvacka och jag glömde bort den. Fortfarande är jag lite nervös för att läsa vidare, tänk om Pappersstäder inte är bra alls? Kan han verkligen ha skrivit en lika bra bok till?

Brukar du vara nervös för att läsa fler böcker av en författare?

Helena: Jag blir absolut nervös när jag ska läsa en ny bok av en författare som skrivit något riktigt fantastiskt tidigare. Det händer ganska ofta, nu senast var det Sofia Nordins uppföljare till En sekund i taget som var lite jobbig men tack och lov höll måttet. The Fault in our stars  var så sjukt fantastisk att den förstås är svår att fortsätta från men jag har ju läst Var är Alaska och kan med glädje meddela att den är i alla fall nästan lika bra. Men jag är ändå aningens nervös inför Pappersstäder

Vad förväntar du dig av Pappersstäder, är det något särskilt du hoppas på att känna igen från den förra Greenboken du läste eller vill du helst bli överraskad av något helt nytt?

Linda: Jag hoppas att personerna i Pappersstäder är lika fint tecknade som i The Fault in our stars. Att bli positivt överraskad hade varit riktigt kul, nu när jag bara är försiktigt positiv. Läser jag två fantastiska böcker av John Green kvalar han officiellt in bland mina favoritförfattare.

Jag hoppas också att översättningen håller måttet, då vi nu läser på svenska. En bra översättningen är en som inte märks. Ylva Stålmarck har översatt och förhoppningsvis gjort det bra.

Hur känner du inför att läsa Green på svenska?

Helena: Eftersom jag förra våren (efter att ha läst The Fault in our stars) köpte på mig de flesta av Greens böcker på engelska så tänker jag faktiskt inte läsa översättningen nu. Jag hoppas på att det ska bli en av de där sakerna vi kan diskutera under läsningens gång, hur de olika versionerna förhåller sig till varandra. Och så är det inte helt omöjligt att jag tar mig en titt i den svenska översättningen heller efteråt eller efter hand.

Linda: Och det är mycket möjligt att jag skaffar den engelska om översättningen känns sådär.

Oavsett språk så ser jag fram emot en gemensam läsning.

Tanken är att vi läser Pappersstäder i tre omgångar och stannar upp och reflekterar lite tillsammans under läsningen. Häng gärna på om du vill. Den 26/2 diskuterar vi de första 100 sidorna.