För sorgesamt till och med för februari

Idag är ingen bra dag.

Att bestämma sig för en internetfri kväll och sitta där och läsa, se lite trött tv-seriebox, låta helgen sjunka undan och den nya veckan titta fram. Känna att det är bra. Och så kommer ens man upp för trappan och säger “du har sett att Philip är död va?”, och bara fråga “vilken Philip?”. Och när han säger “Seymour Hoffman” är det något som går litegrann sönder.

Jag har verkligen försökt formulera ett inlägg. Om när jag blev förälskad, inte i Matt Damon eller Jude Law utan, i Philip SH när jag såg honom i The Talented mr Ripley för snart 15 år sen. Om hur han blev en av ytterst få “kändisar” vars död är något mer än ytligt tråkig, trist och för tidigt. Om att det är lite som en glasbit under huden. Om allt jag sett bara för att han stod i rollistan. Om blandningen – 25th hour, State & Maine, The Boat that Rocked, Magnolia, Cathing fire och Capote förstås. Om allt jag sett fram emot att se av det han gjort, om allt jag hoppats på. Om hur sorgligt och jävla onödigt det är sättet han dog på, vad livet kostar ibland. Om hur kvävande vetskapen om hur många som lever med den skiten och aldrig kommer loss är just idag. Men jag får inte till det, det blir bara smetigt och fel. Som alltid när jag inte kan separera mig från känslan i alla fall lite.

Idag är ingen bra dag, i natt var ingen bra natt – det blir bättre snart men februari kunde verkligen inte ha börjat sämre.

7 Replies on “För sorgesamt till och med för februari

  1. Ja, det här kändes mer än de flesta andra kändisars död. Och jag kan inte riktigt förklara varför mer än att han var outstanding i sitt yrke. Genial, till och med. Kan inte riktigt förstå hur all den där potentialen kunde försvinna i vad som verkar vara ett återfall efter tjugo år av nykterhet.

    1. Nej, det är ofattbart och så onödigt. Är fortfarande helt tagen av det faktiskt och har väldigt svårt att släppa det även om jag försöker. Jag tror också att min reaktion har att göra med att han var så outstanding, att det gick att forma en relation till honom genom den där tryggheten att veta att han alltid var bra. Såg jag en film för att han var med så blev jag aldrig besviken liksom. Sen verkade han så himla sympatisk också, jag såg något program för flera år sen där han besökte partikonvent i USA och han var så himla bra i sin argumentation och så skadade det förstås inte att han delade mina politiska åsikter och analyser i mycket. Han kändes “vanlig” och det i kombo med hans talang och skicklighet (och öppenhet kring det som är svårt) gjorde honom kanske extra sympatisk, jag kan inte heller förklara men det här är nog en ledsenhet som inte släpper. Att se hans filmer i framtiden (Mockingjay!) kommer nog alltid vara förenat med ett stråk av sorg, som lyssning på Queen/Freddie Mercury alltid är för mig efter den traumatiska upplevelsen när han gick bort i mina tonår. Vissa kan man inte släppa liksom och det är nog de två för mig.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.