Sorgens förvirring är Laurence Tardieus andra bok på svenska och också den andra jag läst. Den här boken handlar, liksom Eftersom ingenting varar (som jag älskade), om sorg, förlust och resonerande kring detta. Laurence Tardieu utforskar sorgens utmarker. Och Sorgens förvirring är en vacker minnesfundering kring en far. Om en mor i skymundan, en dotter som till slut kliver fram och gör det som känns tvunget trots att han bett henne vänta, alltså skriva den här boken…
Jag tycker särskilt mycket om det Laurence Tardieu avslöjar om sig själv och sitt författarskap, exempelvis den besatthet av fängelser som tydligen syns i hennes tidiga romaner. Dem vill jag läsa, förhoppningsvis blir de översatta. Laurence Tardieus är alltid läsvärd, ofta smärtsam, men i Sorgens förvirring är hon ibland också lite ordrik, på gränsen till pladdrig, och jag vet inte om det är det men jag grips aldrig på samma sätt som jag gjorde av Eftersom ingenting varar – men eftersom den var så särdeles välskrivet fantastisk kan jag inte gärna begära det heller. Sorgens förvirring är fin men inte svindlande.
Sorgens förvirring av Laurence Tardieu. Oppenheim