Det har varit en väldigt dubbel upplevelse att läsa Eleanor & Park. För det första är den väldigt bra, väldigt effektiv i det växelvisa berättandet och väldigt intensivt känslomässigt naken. För det andra är den väldigt, väldigt tung. Eländet i Eleanors familj är så bedövande bedrövande och jag blir rent aggroarg på båda föräldrarna, jag vill liksom slå in tänderna på dem för att de är så dumma i huvudet. Mucho produktivt.
Kärlekshistorien mellan Eleanor och Park är av det lågmälda men himlastormande slaget och skollivet skildras i all sin vidriga rädsla och fulhet som under ytan ändå döljer både värme och kanske vänskap från håll där man minst väntade det.
Jag tycker mycket om Eleanore & Park, men jag tycker inte riktigt att den håller lika bra ända till slutet. Första halvan är superb, andra halvan är bra och slutet är lite väl snabbt och abrupt. Och mörkret går rakt igenom på ett sätt som jag inte förväntade mig. Den där varma känslan jag får överskuggas allt som oftast av det som gör det jobbigt för mig att fortsätta läsa – misären hemma hos Eleanor. Jag blev till exempel oerhört mycket mer nedslagen av att läsa Eleanor & Park än att läsa The Fault in our stars. Det är tunga grejer det här… Och ni som känner mig vet att det inte alls är en dålig sak.
Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Berghs
Håller med dig om att The fault.. inte känns lika tung att läsa som den skulle kunna göra. Tror det beror på värmen, kärleken och hoppet som alltid finns där. Trots allt.
Jag håller med, humorn betyder också mycket.
Jag började på den igår. Är lite rädd att läsa då den varit så hypad i bloggsfären ett tag nu.
Det är alltid svårt att ta sig an en bok som en har för många förväntningar eller förförståelser inför, hoppas du gillar!