Hos Margaret Atwood är männen inte sällan ynkryggar och kvinnorna står ut med alldeles för mycket skit från dem. Visst är de ibland också sympatiska och fina men det är inte utan att jag blir riktigt arg på såväl Roz som Tony som Charis i Rövarbruden, för att de väljer dåliga relationer och för att de släpper in den förfärliga Zenia gång efter gång efter gång. Och samtidigt förstår jag dem förstås, hon visar ju också på en hel del sanningar Zenia och sånt behöver en kanske hjälp med ibland…
De tre kvinnorna berättar alla om sina möten med Zenia, hur hon svept in i deras liv och slitit upp allt med rötterna, hur hon haft sönder och dödat och sen försvunnit ut i dimman igen. Den enda som aldrig berättar är Zenia och det kan jag sakna. Vem och varför är hon? Är hon över huvud taget eller är hon möjligen ett fantasifoster?
Rövarbruden är en tankeväckande och gripande bok men inte riktigt på samma nivå som Alias Grace, Kattöga eller Tjänarinnans berättelse.
Rövarbruden av Margaret Atwood. Norstedts