Vi som inte säger grattis på kvinnodagen

Vill du reta mig lite (mycket) så ska du stövla fram till mig idag och säga grattis. Det har hänt, jag blev arg och befann mig tyvärr i en situation där jag inte kunde göra något åt det… Jag blir fortfarande lite uppretad när jag tänker på det.

Internationella kvinnodagen är inte en dag där vi firar att jag och några till har snippa/livmoder/definierar oss som kvinnor eller vad det nu är som gratuleras, det är en dag där vi reflekterar över allt som hänt på kvinnokampsfronten. Jag menar -Hej, jag får rösta i allmänna val! Jag får ha ett yrke trots att jag är gift! Jag får dela föräldraskapet med min partner och har haft tillgång till förskola! Men det är också en dag att knyta näven och tänka på allt det som inte hänt – Hej, jag har lön men den är inte lika hög som om jag haft snopp! Och det är fortfarande inte ok för en kvinna att själv bestämma vad hon ska använda sina bröst (offentlig amning är tydligen vederstyggligt nu igen), eller för den delen sin kropp, till. Och ingen kvinna har varit i närheten av att bli statsminister i det här jämställda landet. Och det finns tvångsgifte och fattigdom och utsatthet och våldtäkt och hustrumisshandel och all annan skit som vi inte lyckats bli av med. För att inte tala om hur det ser ut i resten av världen med allt det och lite till. Så säg inte grattis, säg något peppande om att vi ska ta varandra i handen och ändra på det här, tillsammans. Och så gratulerar vi varandra efteråt, ok?

6 tankar på “Vi som inte säger grattis på kvinnodagen”

  1. när jag undervisade, kom kvinnliga elever från Bosnien, Turkiet, Ungern och gav mej en ros och sa grattis på Internationellla Kvinnodagen! Seden är olika i olika länder, inte svensk uppfinning 🙂

    Svara
    • Så är det, har väldigt svårt att förhålla mig till de där gratulationerna eftersom jag inte förstår vad jag gratuleras för/till. Sen finns det säkert andra aspekter av dagen och firandet i andra kulturer som jag inte känner till. De som gratulerat mig har dock varit sverigefödda farbröder och de har med all säkerhet inte velat annat än vara snälla men klapp på huvudet-känslan är svår att skaka av sig.

      Svara
  2. Håller med men just i år känner jag mig lite mer grattis-tolerant än vanligt. Tänker att det finns saker att fira. Den allt större feministiska medvetenheten. Det växande systerskapet. Kraften och energin som kommer av att vi blir allt fler som kämpar samma kamp.

    Svara
  3. Jag undanbeder mig också gratulationer från typ sverigefödda farbröder, just för att det känns som att en blir gratulerad för att en råkar vara av kvinnligt kön, inte för den feministiska kampens skull. *Men* jag tycker att det är väldigt värt att fira de segrar den feministiska kampen uppnåt, även fast en vet att det är lång väg kvar – och kanske just därför, för att påminna sig om att det går att segra.

    Svara
    • Du har förstås helt rätt, framstegen måste framhållas för att det ska bli tydligt att vi kan uppnå resten också, det är lätt att allt känns hopplöst annars. Just det tycker jag att vi ska ha dagen till, att lyfta fram det goda och blicka framåt i det skenet.

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.