Alltså, ärligt? Ärligt!?! Jag mår aningens illa av Underbara helvete faktiskt, eller om vi ska hålla oss till sanningen, riktigt mycket illa. Jag misstänkte att jag inte skulle gilla det här så förfärligt mycket och var orolig att jag skulle kunna bli lite irriterad och gå in i sågningsmode men jag tänkte att en lättsmält ungdomsbok såhär i kletigaste senvintern borde väl kunna funka ändå. Men det var visst betydligt värre än jag trodde… Spoilervarning utfärdas då jag är för arg för att inte diskutera vissa sjuka saker som händer mot slutet.
Så här har vi alltså en tjej som väl är lite slagkraftig men i övrigt saknar egenskaper och självbevarelsedrift. Och här har vi en kille som är, hm, ska vi säga lite dominant? Som ju såna där killar i ungdomsböcker ska vara. Men här har han grava problem. Jag brukar hojta hit och dit att tjejer i framförallt dystopitrilogier ska välja sig själv framför en eller annan kille (senast här men det är applicerbart på så gott som allt inom genren) men när vi pratar om Underbara helvete så räcker liksom inte det. Den här tjejen kommer om fem till tio år finnas i statistiken för kvinnor som misshandlats och mördats av sina män. Och det gör mig allra mest arg, att författaren skriver en såpass destruktiv relation som något positivt. Och att de som ska vara hennes vänner kommer med små tips om hur hon ska hantera hans svartsjuka, våldsamhet och allt vad det är istället för att bara uppmana och hjälpa henne att bryta. Och slutet, slutet! Hans hjältemodiga manshandling överskuggar och raderar allt sjukt han hittat på tidigare (läs exempelvis psykoscenen när han vaknar och Abby inte är där han förväntat sig, eller någon annan valfri scen där han ballar ur totalt över något obegripligt). Och så levde de lyckliga i alla sina dagar…
Det är aldrig bra att överdriva men jag är lite ledsen över att den här boken finns faktiskt. Visst, om en läser svinmycket i tonåren så kan den här säkert passera utan skada men samtidigt så finns ju det här att tjejer behöver killar för att kunna fullt ut leva i väldigt många amerikanska ungdomsböcker just nu och jag börjar bli riktigt arg på det. Det enda positiva med Underbara helvete är att den i alla fall inte försöker gömma sin ojämlikhet i ”stark tjej väljer att hänge sig åt rebellisk och oemotståndlig kille”-köret, å andra sidan är den här killen så väldigt obehaglig att stalker-Edward och alla de andra hamnar djupt inne i skuggan bakom honom. Den här killen påstår sig leva bara för tjejen (varning!) men kräver en hel massa av henne utan att ge någonting tillbaka (förutom beskydd då, och tjat om att hon är ”allt” för honom). Och så löser han allt med våld, har helt vanvettiga humörsvängningar och är en fullutvecklad stalker. Och så får han tjejen och hela kungariket och han är ju bara så här lite moody som är charmigt, bara man ger honom lite svängrum. Mysigt! Verkligen! Anar ni min försiktiga ironi?
Alltså, för att sammanfatta: fy fan! Och då har jag inte ens nämnt att idioten kallar flickan (Abby!) för ”lilla duvan” sjutton gånger per stycke och aldrig något annat. Arrrrrgh!
Underbara helvete av Jamie McGuire. Kalla kulor förlag
Vill du läsa en mer balanserad recension av boken? Jag förstår dig! Beroende av böckers text rekommenderas å det varmaste, den tar förvisso upp samma problematik som stör mig men har för den skull inte låst sig i en aggressiv attityd (mycket lik Travis egen…) som är oförmögen att se minsta ljusglimt i skiten. Läs den hörni, jag går och tvättar hjärnan med Christine Cashore eller Virginia Woolf eller något.
Hahaha ja jag förstår dig absolut. Även om jag skrev en fin recension av den och faktiskt var hemskans underhållen. För hade jag läst den om jag varit på fel humör då hade den sågats så det stod härliga till. För den är egentligen vidrig och jag tycker faktiskt att det är otäck att jag ändå gillade den. Men sedan lärde jag mig att denna typ av litteratur tillhör en genre som kallas för något som ”självdestruktiv YA-litteratur” eller något sådan. Kan inte komma ihåg vad det heter nu men det finns alltså en hel genre för denna typ av knäpp litteratur.
Och åh Katsa! Tack och lov för Katsa!
Åh hu, en hel genre!?! Jag som hade hoppats att den bara var ett sorts olycksfall i något förlagsarbete… Jag kan delvis förstå hur en kan bli tjusad av det här, nästan. Tycker så djupt illa om boken att jag inte riktigt kan kontrollera mig. Och tack och lov för Katsa!
Wow, nu känner jag mig glad att jag inte lagt pengar på den även om jag tittat nyfiket på den tidigare 🙂
Mycket bra av dig att lägga pengar på något annat, bättre! Helt rätt val.
Nu är jag verkligen inte målgruppen men vilken läskig bok! Läste kommentaren ovan, har hittills levt lyckligt ovetande om genren ”självdestruktiv YA-litteratur” … 🙁
Jag har också levt lyckligt ovetande om den genren, önskar lite att jag fortfarande kunde sväva i den ovetskapen…
Alltså TACK för denna recension. När jag recenserade den här boken för ett par månader sedan kändes som om det bara var jag som såg något väldigt skevt med den här boken, nu har jag lyckligtvis läst några fler recensioner som är mer min åsikt på spåren 🙂
Jag har hört så många som verkligen älskat den här boken (men också några ogillandet tack och lov) att jag tycker att det är jätteskönt att vi ändå är några stycken som ser problem i den. Jag inser också att jag är lite smått rabiat i min ilska men jag tror att det är för att den älskats av såpass många tidigare.
Jag känner att jag måste bryta temat på kommentarerna och säga att jag älskar den här boken! Snälla, halshugg mig inte. Jag förstår absolut din reaktion på boken. 🙂
Såklart blir du inte halshuggen, alla får ha sin egen känsla inför boken förstås och du är i gott sällskap av många andra som också älskat den. Jag kan nog, om jag går riktigt djupt in under min ilska, förstå att det finns en lockelse i boken också även om jag inte riktigt vill (men jag tycker fortfarande att den är förfärlig!) 😉
Usch! Blir än mer övertygad att denna bok inte är något för mig!
Jag läste om den nu i vintras och jag håller med dig att det är helt sjukt hur Travis beter sig och att det framhålls som något positivt och attraktivt. Jag antar att jag är så luttrad att jag stör mig men ändå kan ta mig igenom den och uppskatta andra saker. Någon jag har supersvårt för av samma anledning är Simona Ahrnsteds böcker, hennes män i böckerna är också brutala och det är det som ska vara bra med dem.
Jag tycker om Simona Ahrnstedts böcker även om jag förstås också kan se problem i dem. Männen är ofta väl aggressiva och brutala men jag tycker inte att det är deras enda värde och dessutom sker ju en karaktärsutveckling under berättelsens gång vilket är något jag saknar i Underbara helvete. Dessutom är SAs kvinnor betydligt tuffare.
Jag tycker att din ilska är HELT berättigad. Den manliga huvudpersonen i den här boken är avskyvärd och jag blir, liksom du, fruktansvärt arg över hur unga tjejer förväntas bli förälskade i den typen av kontrollerande skitstövel.
Word!
Har du läst tvåan, eller ”Walking disaster” som den heter på engelska. Det är Travis version om hur de träffades och man får väl följa samma story. På slutet (varning spoiler!!) får man läsa om hur de ca 10 år senare har X antal barn och Travis är hemlig agent för CIA eller FBI..
Den hade jag missat, och det känns inte direkt som en bok jag kommer slänga mig över. FBI alltså…