Känslan jag får av den här boken… Den där tiden på året när allt är möjligt (skolavslutning, försommar, liljekonvaljer) parat med att allt är förbi så som det är för Annelie Hammar redan när jag slår upp boken. Av de nya Langfilmer jag sett tror jag att det är Kung liljekonvalje av dungen som lyckats bäst med att fånga stämningen från en bok, det regntunga försommarmörkret. Den äldre Ljuvlig är sommarnatten som också baseras på boken minns jag som superb men det är mycket länge sen jag såg den.
Det här är den första boken utan Puck, första boken där Christer förälskar sig en smula, den första Langdeckaren jag läste. Och som jag fastnade för de här småstadspassionerna och detaljerna med bröllopsbuketter och poesin som Lang alltid strör omkring sig, aldrig utan baktanke.
Kung liljekonvalje av dungen är en väldigt enkel berättelse om olycklig kärlek i flera led och dess konsekvenser. Och på det enkla är hon fenomenalt bra Maria Lang. Det här är och förblir en av mina bästa Langböcker, men konstigt nog är det också en som jag inte läst lika ofta som många andra. Möjligen för att jag inte vill förlora upplevelsen. Möjligen för att jag inte behöver eftersom jag kan känna boken och stämningen i den bara genom att hålla boken i handen. Det är magi det mina vänner.
Får jag störa med en beskäftig rättelse? Filmen heter Ljuvlig är sommarnatten – Sommarnattens leende är en annan (bra) film.
Det får man absolut, tack! Har rättat till titelförvirringen. Tur att Sommarnattens leende också passar in under epitetet superb film, men utan Langkoppling 🙂
Det är något visst med den första boken man läser av en författare som man sedan läser allt av. För mig är det Tragedi på en lantkyrkogård som innehar den positionen.
Den är också en av mina absoluta favoriter, en väldig bra förstabok!